För det är tuffa tider, för en del (tralalalalala)....

 

Just nu är livet lite jobbigare än vad det varit under större delen av sommaren, varför vet jag egentligen inte men jag antar att det här livet är något jag lär mig leva med om tiden får bestämma. Det är inte någon jättefara, bara jag får slippa panikattacker är jag så gott som nöjd med det mesta, då finns det ingenting som stoppar upp mitt vardagliga liv. Visst måste jag ändå erkänna att det är jobbigt att alltid vara trött och sliten, att känna så mycket irritation, att känna psykisk stress och att ha en känsla av att inte räcka till. 

 

Såna gånger försöker jag påminna mig själv hur bra jag egentligen är och att jag gör så gott jag kan här i livet och att det som är viktigast för mig måste jag värdera högre än vad som är viktigare för andra. Jag tycker ibland att andra har det lite för lätt att köra med mig, jag har mig själv att skylla för det men jag älskar ju att hjälpa till och att finnas där för andra, dock tar det en helt annan vändning och jag blir näst intill hatisk när jag börjar märka att jag inte längre hjälper den andre av fri vilja, utan jag bara gör det av ren vana. 

 

Ja ni förstår, nog finns det lite irritation i mig allt.. 

 

Som tur är har jag min balans här i livet, stallet. Där kan jag glömma allt annat och bara vara mig, där kan jag sitta i skitiga kläder och dricka en kopp rivigt kaffe och lösa korsord och där kan jag borsta, rida och gosa hästar hur mycket jag vill. Jag får känna mig ärligt behövd och jag får lära mig massor av nytt, både om mig själv och om hästarna. När jag är där existerar inte irritation, det finns bara lugn inom mig. 

 

Det måste vara något speciellt med att få lära sig rida i vuxen ålder. Eller så är hästar såhär speciella oavsett, i vilket fall som helst är det en stor del av balansen mitt liv och jag älskar det!

 

 

Det var bara i början på januari, isen låg som ett täcke över sjön utanför vårat fönster och solen smekte strålarna över snön, man kunde tro det var ett diamanthav man tittade ut på. Trots en så vacker utsida började en jobbig resa innanför dörrarna som skulle komma att göra mitt liv lite omständigare än tidigare. 

 

Hjärtklappning, dubbelslag, hjärtat i halsgropen och kallsvettningar, ganska lättgooglade symptom faktiskt, om det varade i mer än två dagar skulle man kolla upp det, för det kunde vara fel på hjärtat stod det. Tredje dagen, en söndag ringer jag till 1177, det hade fortfarande inte lämnat kroppen min och jag kände mig enormt orolig, i övrigt kände jag mig trött och orkeslös, som om jag var fysiskt sjuk i typ feber eller något men saknade just de symptomen. Kvinnan jag pratade med ställde frågor och uteslöt att det kunde vara fel på mitt hjärta, däremot varnade hon mig ordentligt att börja tagga ner ordentligt nu för hon tyckte det lät som ångest och tog jag inte väl hand om den skulle jag inom en snart framtid kanske gå in i väggen. Jag förstod inte riktigt vad ångest egentligen var, för mig var det bara ett uttryck som man använde när man inte kände för någonting och det kändes jobbigt, känslan jag hade i kroppen var så mycket mer än bara så. Allt eftersom samtalet led så kände jag hur tårarna brände och jag insåg på riktigt att det här var inte bra. 

 

Under natten till måndagen kräktes jag och kunde inte sova ondentligt så jag sjukskrev mig på morgonen med orsak av illamåendet, dock blev jag bättre under dan och senare på eftermiddagen kontaktade jag min chef och sa att på tisdag skulle jag jobba igen. När tisdag morgon väl var kommen var stegen väldigt tunga till jobbet, det tog emot något så fruktansvärt och jag jag mådde allmänt konstigt och illa. Jag testade men efter nästan två timmar gav jag upp jobbet och gick hem och somnade gråtandes på soffan. 

 

Onsdagar är jag alltid ledig från jobbet, så jag tänkte att det skulle bli perfekt att få vila ordentligt och sova ut under morgonen, jag minns att jag vred och vände på mig i sängen, jag fick ingen ro och till slut somnade jag på soffan. Halv åtta pussade Jörgen mig hejdå innan han gick till bussen, då startade det ordentliga helvetet, något jag aldrig kommer att glömma, jag fick min första panikångestattack. 

 

Jag kommer kräkas, kan inte sitta still, går i cirklar, skakar, hackar tänder, hyperventilerar, kallsvettas och har hjärtklappning, jag kommer dö, här och nu, jag är helt säker. När jag blir sjuk badar jag alltid ett riktigt hett bad med tända ljus, så jag tappade upp vatten och satte mig i, men det gick inte, direkt upp igen och börja gå i cirklar igen. Den första klara tanken jag har är att jag vill inte dö här ensam, så jag ringer Jörgen som precis kommit in med bussen till Gävle, jag ber honom vända och komma hem, för jag klarar mig inte, jag grinar och skakar, jag är fruktansvärt rädd. Självklart skulle han komma hem, men det skulle dröja eftersom det tog ett tag innan bussen kom. I ren panik kastade jag på mig kläder och körde bilen in till stan och hämtade honom, det var som att köra i en dimma och jag minns så väl hur jag bara stirrade rätt fram och tänkte att jag hoppas jag klarar mig tills jag är i Jörgens trygghet. Jag plockar upp jörgen och kör hem igen.

 

Paniken blir värre och värre, jag går runt med en påse i handen beredd att kräkas vilken sekund som helst, jag känner att livet är över snart men Jörgen gör allt för att försöka lugna och hjälpa mig, men hur lugnar man någon som håller på att dö? Jag måste ringa 112, jag måste till akuten, något är fel på mig är allt jag får fram. Jörgen menar att jag kommer inte dö, du har panikångest sa han, ring hälsocentralen istället vilket jag också gör men väntetiden på att de ska ringa upp är 40 min. 40 MINUTER?! Om 40 minuter är jag död, om 40minuter är det försent, om 40 minuter finns inte jag. Jag ringer 1177 medan jag väntar, jag måste få prata med någon som är utbildad och det är illa kvickt, där var det kortare kö, dock när jag väl kom fram till en sköterska bryts samtalet. Hon ringde upp och hann säga att de har fel på telefonerna, sen bryts det igen. Jag ger det ingen mer chans utan ger upp hoppet.

 

Det var där, när jag gav upp hoppet allt började lugna ner sig, jag klarade av att sitta ner, att andas lite lättare och svettningarna slutade. Jag var fortfarande fruktansvärt rädd naturligtvis, men den allra värsta toppen var över nu. Efter 40 minuter ringde hälsocentralen och gav mig en tid redan klockan 14 i eftermiddag. Helt utslagen satte jag mig ner ihopkurad i soffan tillsammans med Jörgen och bara minuter därpå ringer det på dörren. 

 

Cecilia, där stod hon, med choklad, med ett kort, en påse apelsiner och en lång kram. Då rann tårarna ordentligt, det fanns ingen hejd, både lättad och upprörd på samma gång, helt i obalans. Fram tills jag skulle till hälsocentralen satt hon hemma hos mig, hon fanns där, precis som om hon visste att något var fel. Underbara Cissi, jag är evigt tacksam för det stödet. 

 

EKG, jättejobbiga blodprover och allt annat som kan tänkas behövas ta för att utesluta att det jag känt av berodde på en fysisk sjukdom togs. Läkaren tog sig god tid, jag kände tillit till honom och jag kände mig trygg. Det stod klart ganska direkt att det var en panikattack jag hade fått och det som triggade igång mer var hjärtklappningen. Jag fick då utskrivet medicin för att hjärtat skulle slå långsammare samt en mildare variant av lugnande medicin. 

 

Jag var hemma från jobbet dagen efter också. men på fredag, då jävlar, då skulle jag gå oavsett hur jag kände mig eftersom jag var ju bara sjuk psykiskt, inte fysiskt, det var ju inbillning, så kände jag. Sagt och gjort men aldrig har det gjort så frukansvärt ont att gå mot jobbet. Jag blev varmt mottagen med ett "välkommen hem" och så kändes det ändå verkligen. Hem! Dagen var ändå extremt långsam och jobbig, jag hade svårt att fokusera och direkt jag kom hem på lunch somnade jag, samma sak efter jobbet. 

 

Livet fortsatte sådär, jag mådde dåligt främst på morgonen och kände ingen livsglädje resten av tiden på dygnet, extremt känslig och ville helst bara sova mig genom tiden jag hade hemma, jag ville helst ge upp eller lägga mig ner och gråta. Jörgen fanns alltid där, han förstod alltid och stöttade mer än vad jag någonsin kan förstå. På kvällarna lät han mig sova/vila lugnt själv hemma medan han åkte till gymmet. 

 

Jag kom allt oftare på mig själv med elaka tankar om mig själv, att jag skulle inte bry mig om något ont hände mig. Gav mig ut på promenader med ett underlag av is och nästan med ett hopp om att ramla. Jag förstod inte riktigt mitt värde.

 

In och ut på hälsocentralen, panikattacker, nya mediciner, högre doser, blandingar, viktuppgång, möte med psykolog, KBT, det blev så mycket att besöken var kostnadsfria och medicinen (nästan) likaså. Nu har det gått 1,5 år sen det startade, jag har provat mig igenom en djungel av olika mediciner utan att ens veta vad allt är. Vad det gäller vården finns det både bra och dåligt att säga. Det var riktigt tungt att förklara hur jag mådde, jag hade ingen aning om vad läkaren ville veta och inte heller frågade han (enbart vid första mötet), jag fick själv fatta beslut vad jag skulle göra åt saken, vilken typ av medicin jag ville ha och om jag ville prata med någon, förslag från hans sida var absolut ingenting att räkna med, vilket givetvis var otroligt svårt för mig som inte ens fattade vad det var för fel på mig.

 

I grunden har jag under hela tiden haft en lättare antidepressiv medicin som man sover väldigt bra på men med viktuppgång som vanlig biverkning. Den medicinen provades att blanda med en annan nästan likadan medicin samt lugnande vid panikattacker, men hela det köret gjorde mig förvirrad, jag visste knappt vad jag gjorde längre. Läkaren höjde dosen på min "grundmedicin" några gånger men utan resultat.

 

I Mars (över ett år efter starten) ringde jag hälsocentralen igen, jag ville få nya lugnande mediciner då jag fick panik allt för ofta, jag klarade ens inte att sitta i kassan längre. Min ordinarie läkare fanns inte på plats utan jag kom att få ett möte med en annan läkare, jag fick återigen rabbla upp hela historien utan några egentliga frågeställningar från honom, dock sa han att jag skulle sluta med tidigare grundmedicinen och ta en helt annan, som även påverkar rädsla, obehag och känslor. De första två veckorna mådde jag sämre än vad jag gjort på väldigt länge, det var så nära att jag skulle ge upp medicinen för att få slippa, men jag kämpade på och tog mig igenom, sen började allt vända till det bättre. 

 

Ju mer en antidepressiv medicin påverkar oss i hjärnan, ju mer biverkningar tycks den även ha. Större pupiller, tappad aptit och sömnproblem blev vardag för mig. Jag har hittills ökat dosen två gånger och även ätit mediciner för sömnen, dock valde jag att själv trappa ner och sluta med sömnmedcinen i början av sommaren. Lugnande äter jag inte heller längre, det finns inget behov då jag inte längre får panik. 

 

Idag mår jag bra, jag minns inte sist jag fick panik ordenligt och jag är nästan alltid glad! Jag blir dock lätt trött och irriterad, men det är väl inget konstigt egentligen. Dock började jag sova sämre i slutet av min semester och jag började ha mild ångest på morgonen, jag ringde hälsocentralen för att få prata med min läkare om nytt recept på sömnmedcinen, men varken han eller den andre fanns på plats så jag skulle få prata med en helt ny redan samma eftermiddag. 

 

När min nya läkare ringde började jag återigen upprepa hela historien om min sjukdomsbild, jag hade nämligen lärt mig nu att man måste prata helt själv för ingen kommer fråga dig om hur du mår. Men nej då, redan efter några meningar hejdade han mig och sa "låt oss ta det här från början, jag ser att du har mängder med olika mediciner i din lista, den är inte rensad på 1,5 år, vilka tar du idag?" jag svarade och han ställde fler frågor. Han undrade om ångesten kunde bero på dålig sömn eller om den inte hade någon orsak i sig och ställde därför massor frågor kring det och kom fram till att den ökade ångesten under den senare tiden borde bero på sömnen, han gav mig några kloka tips om att lura hjärnan som den lurar mig. Den lurar mig att vara orolig, att inte sova, han sa att jag skulle äta medicin mot sömnen i cirka tre dagar och sen skulle jag kunna sova bra på enbart tanken av känna mig trygg genom att ha sömnmedcinen hemma ifall jag skulle behöva den. 

 

Medicinen finns att hämta ut på apoteket fortfarande och det var en vecka sen jag pratade med honom. Jag tog verkligen de där orden till mig och kan nu känna mig lugn när jag sover, vilket även gör att jag inte har någon ångest alls längre. Det kallar jag bra vård, tänk vilken insats han gjorde för mig!

 

Livet är idag helt underbart, jag är glad att jag tagit mig igenom den där jobbiga tiden, jag kan stolt se på mig själv som klarade mig helskinnad och jäkligt bra! Att jag delar med mig beror på att jag är stark nog att visa mina svagheter och att det säkert kan hjälpa någon annan att inte skämmas över att ha en tuff period i livet. Det blir alltid bra till slut, är det inte bra, så är det inte slut! 

 

När jag tänker efter kan jag nog inte påstå att jag en endaste dag under mina fyra veckors långa semster har vaknat upp på morgonen och känt att dagen jag hade framför mig skulle vara sysslolös och tråkig, jag anar därför att det är svaret på vart tiden tog vägen? Det var ju så mycker mer jag skulle velat hinna med men främst skulle jag vilja ha så lite att göra så att jag kunde ta boken, en filt och en termomugg under armen och gå ner till stranden. Mycket vill ha mer och en vecka till skulle inte vart fel men jag har trots allt jag inte hunnit med haft en toppensemester, vädret var "trökigt" (i alla som ojade över mina första veckors öron) i början, vilket gav mig möjlighet att kunna träna på agilitybanan på brukshundsklubben och även gå å kika på saker. De två senaste veckorna kom solen tillbaka från sin ledighet och stranden, furuvik, kanoten och uteserveringar fick stå ut med mig. 

 

Men det allra bästa, det är att Jörgen frågade mig en dag efter att vi tagit en lunch tillsammans på stan och kikat runt i butiker om jag skulle vilja titta på ringar tillsammans med honom, om jag skulle vilja förlova mig med honom. Såklart ville jag det, såklart vill jag dela resten av mitt liv tillsammans med denna man, han är helt otrolig! Nu väntar jag bara på att vi ska gifta oss... ;)