Vem är jag att stjäla någon annans tid bara för att jag själv hamnat i någon form av kris? 

 

Jag har tidigare skrivit om vikten av att förstå att man själv ansvarar för sitt eget liv och sin egen lycka, ingen annan är skyldig att finnas där för mig när jag har det svårt och ingen annan är skyldig att hjälpa mig lösa mina problem men om jag däremot får hjälp bör jag vara glad och tacksam över att någon faktiskt är villig att ge mig av sin tid, för hur det än är, så är tid otroligt dyrbar och någonting vi aldrig får igen.

 

Det finns skillnader på sätt att få hjälp, atingen behöver man be om den eller så får man den ändå. Jag anser att måste man be någon om hjälp är det ganska illa, för min del känner jag mig ivägen, jag känner mig som en börda för någon som egentligen inte hade tänkt ge mig någon tid om jag aldrig hade frågat om den och det får mig att ifrågasätta mitt eget värde i en relation. 

 

Det finns dom som anser att jag är jordens mest naiva och blåögda människa som alltid tror gott om människor och att jag är både lojal och skulle göra vad som helst för de människor jag älskar. Jag håller delvis med, men samtidigt så är min egen tid den finaste gåvan jag kan ge någon och därför är jag absolut inte rädd att göra av med tid på människor som jag värdesätter, så jag har beslutat mig för att ändå inte riktigt hålla med, ja, jag är naiv och man kan lätt utnyttja mig ifall man är lite lojal mot mig, men man ska veta att jag är absolut inte dum, jag är absolut inte intelligensbefriad så jag kommer ganska snart märka om personen jag finns där för enbart finns i mitt liv för egen vinning och det är då jag absolut inte kan ge något mer alls av mig själv, då har man utnyttjat mig och då har man förbrukat både min respekt och dessutom har man sårat mig ganska rejält och det är aldrig värt att göra så mot mig.

 

Precis av samma anledning vill inte jag behöva be om någon annans tid, den bör komma frivilligt annars är den inte menad på samma sätt och då finns det inget värde i det.. För andra kanske det inte låter vettigt, det vet jag inte, men mina relationer är så viktiga och är de inte jämlika blir det aldrig bra. 

 

Med det skrivet så vill jag säga att jag är tacksam för er som bryr sig om mig, som frvilligt hör av er, som erbjuder mig er tid och som alltid finns där utan att jag någonsin behöver be er om det, ni ska veta att ni är fantastiska människor jag värdesätter något så otroligt mycket!

 

Den finaste gåvan någon kan ge mig är tid jag aldrig behövt bett om. 

Men vad är då bättre än det jag som är just nu och vem avgör det? Svaret är egentligen givet och det lyder: -jag själv!  Givetvis tror jag man måste försöka att lyssna på andra människor om man vill utveckla sig själv eftersom jag tror att den bilden man har av sig själv inte stämmer överens med bilden utåt, men det är fortfarande känslan i hjärtat som spelar roll! 

Jag jobbar ständigt med mig själv, testar mig själv, accepterar mig själv och ser upp till mig själv, men det utan att någonsin tro mig stå över någon annan person! Dock behöver jag jobba mer på gränser gentemot mig själv, jag måste lita på mig själv och inse att jag kan inte vara alla till lags och jag måste också få känna mig värdefull och uppskattad av de människor jag uppskattar och värdesätter och med det menar jag egentligen bara att det är väldigt lätt att dra nytta av mig eftersom jag gör allt som står i min makt för att människor jag tycker om ska ha det bra! 

Jag har fina vänner, jag har människor jag kan offra allt och lite till för men vill man på riktigt ha mig i sitt liv så krävs de lite mer än att jag bara finns när jag behövs för att inget annat är tillgängligt. Jag måste lära mig sätta den gränsen, annars inser jag att jag kommer till slut inte kunna skilja på mina och andras känslor. 

Min personliga utveckling till att bli ett bättre jag är att backa och bara finna mig, att acceptera. Mina gränser för vad som är ok och inte kommer vara tydligare och jag kommer inte låta mig utnyttjas av någon. Om jag duger i någons liv ska det även vara när deras storm är över, annars får det faktiskt vara.