Ernst ljuger, eller far med lite osanningar i alla fall.. Jag har hans egen kalender här hemma och vid varje månad står det ett litet påstående, ett citat. Jag tror han hade dåligt med tid för Augusti månad och tänkte nog inte riktigt igenom sina tankar. 

 

 

I det flesta fall ja, men ett barn som inte har alla förutsättningar som det flesta av oss, ett barn som inte vuxit upp i ett kärleksfullt hem, ett barn som blivit behandlat respeklöst, ett barn som rent av blivit trasig anser jag har vunnit när hen kommit så långt att hen blivit vuxen. Att vara vuxen innebär för mig att inse värdet av andra männiksor & djur, att förstå att världen är inte rättvis men alla kan göra sitt bästa för att få det så bra som möjligt, att man själv är ansvarig för sitt eget liv och sitt eget mående, att man ska vara tacksam för den hjälp man faktiskt får, att man inte ska kräva något av en annan individ och inte heller skämmas för sin egen framgång och lycka i livet. Ett barn som gått från att vara trasig och sårad till att vara vuxen och förstå sitt eget värde som person är den människa som enligt mig gjort den största vinsten i livet och det är något man ska vara stolt över.

 

 

Ibland är jag otroligt feg, jag är så rädd att förlora männiksor som står mig nära, vilket resulterar i att jag undviker att säga som jag tycker, försöker undvika att vara dryg, försöker undvika "att-veta-allt/bäst", försöker tona ner mitt eget jag. Jag är väl rädd att bli ensam. Det finns personer, dom är få, men som jag faktiskt inte har det här problemet med, som jag känner mig så otroligt trygg med och som jag älskar otroligt högt. Jag vet att dessa personer kommer att finnas i mitt liv och kommer sötta mig till 100%, just för att jag är den jag är.

 

Ibland blir jag ledsen för att jag känner mig så överkörd, jag känner mig nerklankad på, jag känner att "man" inte önskar mig lycka och framgång. Jag borde ta mig i kragen, jag borde satsa mer på mig själv, de personer som inte stannar kvar fast jag sätter gränser, värderar mig själv högt och delar min åsikt kan inte vara mina vänner på riktigt, jag mår i långa loppet säkert bara bra av att förlora sådana personer, men det är tungt när vänskap går sönder, jag har ganska nyligen varit med om det, en otroligt fin person, en bra vän, någon att lita på, någon som alltid finns där, någon med en sånt stort hjärta. Vår relation rann sakta men säkert ut i sanden, irritation, och missförstånt uppstod och vi valde för stunden att lägga allt bakom oss och fortsätta, utan varandra. Jag ångrar det så fruktansvärt högt idag och jag har gjort allt som står i min makt för att försöka vinna tillbaka henne, men det går inte, det är över. Det svider, det var dumt, det var korkat, det var idiotiskt, det är hemskt. Men det är ändå så!

 

Jag tror inte att avundsjuka klär någon människa. Jag använder aldrig ordet, aldrig, någonsin. Jag tänker inte så, att jag blir avundsjuk på någon annan som har det si eller så, utan blir istället glad, jag blir jätteglad när andra finner sin egen väg och lyckas. En person som har "lyckats" är en riktig glädjespridare, det bästa jag kan göra är att ta del av den glädjen, inte önska att den vore enbart min. 

 

Näej, jag är inte perfekt, ibland så har jag riktiga skitdagar, allt är jobbigt, jag känner mig som världens ensammaste person och ingen tycker om mig. Det är dom gångerna det är lätt att börja jämföra, att börja tänka att "alla andra har det så mycket bättre än mig". "Det är INTE så" försöker jag tänka direkt, för jag skulle aldrig vilja byta ut mitt liv mot någon annans och känner man så, ja, då tror jag nog ändå att man är lycklig!

 

 

Tack & Hej

 

 

 

Okej, jag ska erkänna! Jag är sämst på att ha semester och lata mig. Jag kommer ihåg att jag skrev en lista här om att jag skulle läsa böcker och allt sånt tjafs, men vad hände med det? Jo, jag gjorde som alltid har gjort, jag har fyllt dagarna med massor av göromål och har försökt gjort så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Jag kan bara kort och gott inse att sån är jag och jisses vad kul det är att vara sån!

 

Nu har bloggen stått stilla här i flera dagar och det är för att vi haft Norgebesök, har egentligen haft all anledning att skriva, eftersom vi gjort så mycket roligt, men jag har verkligen tagit vara på tiden vi haft tillsammans med syster och hennes familj att jag inte ens använt datorn en enda gång sedan dom kom hit! Vi har ju haft så tur med vädret att nästan all tid på dagen spenderats ute också för den delen! Men ja, vad har vi gjort för kul då? -Furuvik, spelat minigolf, badat massor, paddlat kanot, simmat, cyklat tillsammans med syster från Stocksbo och hem en solig kväll (4mil), sett film varje kväll/natt och ätit massor av god mat! 

 

igår blev vi ensamma igen, tyst blev det och samtidigt lite tråkigt. Men, vi fick städat och gymmat för första gången på på över en vecka! Det är skönt att komma igång igen, men samtidigt har vi ju hållt igång det med simning, paddling och cykling under tiden de vart här, men ändå, det känns ändå viktigt att känna att man vart på gymmet igen. Precis som sist blev jag snuvad på skåp 56 igen, samma kille, samma lås. Jag ska byta skåp nu tror jag, 57 är nog mer min grej! 

 

Nu under sommaren och hösten kommer mitt nya projekt spara naglar komma igång igen! Jag är ju en riktig nagelbitare egentligen, men istället för att bita måste jag byta ut det mot att fixa och trixa med dom på annat sätt, bland annat måla dom. Så, från och med i förrgår var det dags! Jag vill ha långa, starka naglar!

 

Nu kommer vi höras oftare här tror jag! Kram på er.