Strider med andra människor kan jag utan att tveka påstå att alla har och varför det är så är väldigt lätt att svara på, vi är helt enkelt olika! Vi har olika värderingar, vi resonerar olika, vi tycker olika och vi gillar olika. Eftersom de flesta anser att de själva har rätt så anser man alltså givetvis oftast att den som tycker annorlunda har fel, alternativt lite mindre rätt. 

 

Det är okej att tycka olika, det är okej att känna att någon annan tycker och gör fel, det är okej att tänka att någon annan tänker lite tokigt, det är när vi börjar ta steget från tanke till tal vi bör tänka efter en gång extra! 

 

Vissa människor går man inte ihop med alls (oftast beror det på att man är för lika eller för olika), men har ni tänkt på att det är väldigt viktigt för oss att "sätta dit" dessa personer när de gör minsta lilla fel? Om det däremot är någon vi står nära som gör samma tabbe skulle vi troligtvis inte alls reagera lika starkt och vilja påpeka detta för denna person. 

 

Att välja sina strider har vi hört talas om och det är utan tvekan det vi måste göra när vi tycker och tänker, vad kostar en strid och vad får vi ut av den? Att det blir en strid kan jag nästan garantera, för går man på eller försöker "sätta dit" en person man inte riktigt tycker om så mycket kan man helt enkelt och klart räkna med att denne kommer troligtvis inte reagera positivt, vi har snarare tänt eld på bensinen och frågan är hur mycket man är beredd att bränna ner för att ha rätt eller för att sätta dit någon annan. 

 

Ibland kan det vara enklare och mer värt att bara tycka något och sen hålla det för sig själv. Det är faktiskt skönt att ibland bara sticka huvudet i sanden, hålla tyst och hålla sig till tankarna istället för att göra värderingar till handlingar som påverkar både oss själva och andra negativt. 

 

Anledningen till att man vill "sätta dit" eller tala någon till rätta tror jag beror på att man antingen vill ha rätt själv eller få den andra att förstå att den har fel. Men, tar vi en funderare och tänker efter en gång extra så kommer vi inse att det spelar ingen roll hur mycket vi försöker intala någon annan något som denne inte tror på, har hon eller han en stark åsikt kommer jag oavsett inte vinna något på diskussionen vi har, i slutet kommer vi ändå stå där med samma åsikter som tidigare, bara det att båda parter kommer vara lite mer envisa om att "jag har rätt".

Svår fråga, eller hur? Som jag tidigare skrev i ett inlägg om att skaffa barn så anser jag att om vi fattat det beslutet så för det även med ett ansvar, inte bara ett visst ansvar utan totalt ansvar! Men barn växer upp och blir till vuxna människor som fattar egna beslut och där någonstans så anser jag att man själv måste ansvara för det liv man lever. 

När man är så pass gammal att man får fatta sina egna beslut så måste man också stå på sina egna ben, man får aldrig luta sig tillbaka för att tro att någon annan ska hjälpa eller lösa en situation man hamnat i, finns det en hjälpande hand så ska man vara tacksam, för ingen annan människa är någonsin skyldig dig någonting. 

Jag uppskattar verkligen människor som valt att lägga sina skolår på att utbilda sig till något yrke där dagarna kommer gå ut på att hjälpa andra människor, yrken jag tänker på är till exempel poliser, lärare och vårdpersonal av alla dess slag, de är riktiga hjältar som dessutom, till råga på allt många gånger får ta allt för mycket negativ nonsens av oss som behöver deras hjälp.

 Istället för att bli glad av ens det lilla vi kan få hjälp med av någon annan, oavsett om denne är yrkesman eller inte så klagar vi allt för ofta på hjälpen vi inte fick. Hur kan vi vara så trångsynta? Någonstans måste vi alla förstå att vi har oss själva att ta hand om, vi ansvarar för vårt eget liv och får vi den minsta hjälp av något eller någon annan ska vi vara tacksamma och glada, för ingen annan människa har någon som helst skyldighet att finnas där för oss, det är något vi gör oss förtjänt av och det är något vi aldrig får räkna med!

Det spelar ingen roll hur mycket jag själv anser att jag har rätt till något eller att jag inte menade det som hände, känner motparten sig sårad skall man alltid be om ursäkt. Du får aldrig glömma att du faktiskt inte ursäktar din åsikt eller din personlighet, utan bara ditt sätt att framföra din tanke på ett lite klumpigt sätt. 

Att säga förlåt till någon är inte samma sak som att säga att man ger sig eller att man hade fel, det är ett sätt att visa den andra personen att du bryr dig om dennes känslor och att du är värdesätter er relation mer än din vilja att för allt i världen ha rätt om något. 

Det är starkt att säga förlåt, det är ett av alla våra sätt att visa att även om vi ryker ihop ibland så tycker vi om och respekterar varandra så pass att vi släpper vår stolthet. Det är en fin typ av komplimang tycker jag!