Det händer mycket i min värld nu, en kär kollega och vän lämnade oss igår. Saknaden är stor och tankarna är många. Tänker på alla gånger du hjälpt, ordnat, ställt upp, tänkt på andra, funnits där och stöttat. Jag önskar jag kunde ge dig så mycket som jag fått av dig. Jag önskar att jag i alla fall kunde få ge dig ett tack! Vi är många som saknar dig, du anar nog inte så viktig du är för så otroligt många.

Jag önskar bara att du har det bra nu, vila i frid.
Sov gott <3

När man jobbar i butik så märker man redan tidigt på dagen vad som händer i omvärlden utan att varken kolla på nyheter eller lyssna på radio.

När inget speciellt har hänt gnälls det alltid på vädret, oavsett om det regnar eller är sol, aldrig är någon nöjd. Jag bryr mig inte så mycket men håller alltid med. För någon dag sen var åskan ett stort samtalsämne bland kunderna. Vissa hade varit rädda, andra vakna hela natten och resten har sovit och missat hela kalaset men ändå så tyckte alla att den kategori som de tillhörde hade haft det värst. Jag bryr mig inte så mycket men höll ändå med alla.

Idag har händelsen i Norge varit samtalsämnet. Folk är oroliga och förstår inte hur en människa har kunnat gjort något så förfärligt. Man köper tidiningar och diskuterar i minuter med andra kunder och oss i kassan. Idag är dock den enda gången jag känt att jag verkligen har menat det när jag säger att jag håller med. Jag känner verkligen att det är riktigt hemskt det som hänt och jag kan bara skatta mig lycklig som fick ha syster och hennes familj som annars bor i centrala Oslo här i Sverige under händelsen.


Uscha.
 Vi tänder ett ljus för de personer som avlidit och deras anhöriga i Norge känner jag.

Igår fick en promenad hjälpa mig att rensa tankarna som cirkulerat i mitt huvud de senaste dagarna. Det hjälpte en aning men inte fullt ut. Av någon mysko anledning så känner jag inte samma känsla av panik nu som för två dagar sen. Det är iaf skönt, jag dör ju inte.

Det hjälper att få komma bort på dagarna och jobba, dock känns det att tiden på Konsum börjar bli kort, mina fyra veckor med Bibbi har bytts ut mot fyra veckor med Lennart. Sen är det över. Uscha, jag vill inte tänka så, men min vilja sitter för tillfället lååååångt ut i skogen i en okänd trätopp. Så antingen letar jag på viljan eller så finner jag mig. Hur som helst ordnar det sig, dom säger så iaf.

Nu ska jag kika TV, imorgon väntar en dag med syster. Massor med kvallitetstid ska vi klämma in på chemat. Kommer sakna hela familjen när dom åker hem.. :(

  Just nu finns ändå en gnutta hopp. Jag bara lever med en negativ tanke som jag måste göra mig av med, vi måste göra slut, för vår relation till varandra är inte okej..  Jag ska tag i mig själv och göra något bra med min situation för jag vill inte längre ha det så här. Det är bara jag som kan styra över mitt liv och göra mina val och så ska det vara. Jag ska inte vara negativ mer, jag ska inte tro saker som jag inte har en aning om. Jag ska gå all in!

  På tal om annat så har jag äntligen fått träffat Carro idag! Det känns verkligen som om det var länge sen vi sågs och jag har saknat att få umgås med henne, se våra hundar leka tillsammans som om de vore bästa vänner och bara få prata med varandra i lugn och ro om bara saker som vi förstår. Massor av mys!

  Nu måste jag gå, Konsum sitter på min högra axel och säger åt mig på skarpen att det är dags att sova.

På bara en minut så sprang min plan lååångt bort. Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra men är helt övertygad om att det löser sig. Kanske inte till det bästa men det kommer ändå att gå bra! Jag kan ändå inte fatta riktigt hur det gick till och varför man ens gör på det viset?!

Vår reservplan kanske kan komma att bli verklighet, som det ser ut nu.

 

Klockan är egentligen för mycket för att det ska få kallas frukost, men jag känner att jag struntar i det. Vad är det som gör att det är frukost egentligen? Det man äter, vilken tid det är eller vilket mål det är på dagen? Jag ska fundera över det hela dagen,  sen ska jag äta lunch.

Tänk om jag kunde få uppfylla mina drömmar, leva precis som i mina tankar.

 Just nu skulle jag vilja bo på landet i ett gammalt hus med knarrande dörrar, slitet, jätteslitet. Jag vill en kall morgon sitta inlindad i en filt och titta ut över skogen och dimman som sagt sig efter marken. Tassar som knapprar mot golvet, barn som börjar vakna.

Jag vill jobba som fotograf, vara min egen i min egen firma, vill att varenda tavla i mitt gamla hus ska vara bilder jag själv tagit.

Jag vill ha en mini cooper och vara gift med Jörgen.

Just precis nu går det inte, men jag tänker vänta, tills det är meningen att det ska hända mig.

Det kommer kanske även hinna vända, för bara några månader sen var mitt drömhus ett hus på bara ett plan och helt nyrenoverat med pool och uterum. Tänk så fel det kan bli...  



"Drömmar är bara en billigare resa bort från verkligheten"
- Hanna, me, myself and I.

Söndag är en ganska skön dag ändå. I alla fall om man inte jobbar på måndagen, hehe. Nej då!
Idag funderar jag på att ta min hund och träna att vara lös. Om jag gav det tid skulle jag egentligen snart kunna ha henne lös, men jag är trög och litar inte på mig själv. Men nu ska jag inte ge upp, nu ska vi fixa det, jag och Wenja.

Ps, jag hatar när människor är negativa och inte tror på andra. FYFAN! Ska det vara så jävla svårt att tro och vara glad för någon annan? Nej då?! Har man köpt något är det skit, för att och för att... Ska man testa något är det skit, ger man förslag är det skit. Det kommer aldrig gå. Vad grundar det sig i då tror vi? Jo, att den personen själv inte hade klarat det. PUNKT!

Så nu peppar vi varandra istället. Alla idéer är bra idéer. Hur kommer man någon vart om alla ska stå och stampa och säga det går inte. Jag har motbevisat så många gånger. Därför skrattar jag för mig själv när andra inte tror jag kan lyckas. När man lyckats trodde alla på en, konstigt va? Skitjävlar.

Nu vart jag arg också, haha! Vi hörs:)

Nu kilar jag iväg med Wenja på en promenix med massa musik:) Hejs

Ett område jag tänker skriva om nu är både svårt och känsligt. Inte för mig, eller jo för mig också, men jag tror vi alla ser det på olika sätt. 

Jag tror någonstans att alla vi människor har mål att uppnå i livet. Menade mål alltså, inte personliga. Kanske är det meningen att vi ska förmedla något till någon annan, kanske är det meningen att vi ska lära oss något och utveckla det till något nytt, kanske är det meningen att vi ska uppfinna något eller så kanske vi bara ska finnas för att hålla ett lugn som bara vi kan. Man skulle kunna säga att jag tror att alla har en (flera?) uppgift här på jorden. När vi uppnått det som är meningen att vi ska göra så tas vi vidare.

För mig är det något fint att inte mer finnas, för att för mig innebär det att allt som är meningen att man ska ha gjort är färdigt. Uppdraget på jorden är över och nu ska vi bara vaka över det som vi gjort.
Även om det gör ont i mig att kunna säga så så känns det som att det är så, det är det jag tror.