Om jag fick önska..

Om jag fick önska helt fritt ikväll skulle jag önska att Sverigedemokraternas värderingar inte skulle existera, att det inte ens fanns en möjlighet att tänka i deras banor och att världen kunde vara en bättre plats för alla. Jag kan inte få min önskan uppfylld, det förstår jag, men jag kan önska för mig själv att jag aldrig någonsin hamnar i en situation där jag eller mina nära är i en situation där vi kan behöva någon annans hjälp,ett hem, trygghet och kärlek i en vilsen värld.

Jag tillhör den grupp människor som tycker att man ansvarar för sig själv som människa, att man tar ett ansvar för sina egna handlingar och att man själv får se till att livet fungerar och gärna så bra som möjligt. Jag anser att man inte kan lägga skuld i någon annans händer för hur man själv valt att leva sitt liv. Vill jag ha ett jobb, får jag söka jobb. Vill jag ha ett körkort, får jag fixa ett körkort. Vill jag ha ett hem, får jag jobba ihop till hyra. Enkelt och tydligt, så länge du är frisk och har alla möjligheter. Jag har det, alla möjligheter, sen om jag är fullt frisk går såklart att diskutera, men saken är den att jag inser att om jag kan hjälpa någon en annan människa så vill jag göra det, jag vill känna att det är min styrka, att kunna bidra med något som är omöjligt för någon annan att uppnå på egna ben.

Jag hatar avundsjuka, kunde jag bota denna sjukdom (jag vill faktiskt kalla det sjukdom med tanke på alla symptom det bevisligen har) så hade jag gjort det på fem röda sekunder. Att avundas över att någon annan får hjälp får mig att må illa, "han får det och det och det, men jag får ingenting av det gratis". Lika för alla, kasta det uttrycket i sjön, det kommer aldrig att fungera, för det är ni som vill ha lika för alla som inte förstår att ni skjuter iväg meningen bakom orden längre och längre bort, ni vill inte ha lika, ni har redan mycket och ni vill ha mer, fast att ni ser på människor och djur som står utan någonting alls. Jag vill inte kalla det lika för alla, det finns ingen rättvisa till grund för det sättet att tänka på.

Jag har ett ansvar att i första hand ta hand om mig själv, att se till att jag har ett liv som fungerar och som jag är nöjd med, när jag är i den båten har jag kanske inte ett ansvar, men en tro på att det rätta är att hjälpa någon annan att kunna få det lika bra, inte att få någon som resan har det bra att få det ännu bättre.

Detta är mina egna åsikter, jag kommer att rösta rött i valet. Vad du röstar är upp till dig, det är inget jag kommer att bry mig om, för det finns inget rätt, inte heller något fel, allt är åsikter och dessa skiljer oss människor från varandra, det är våran svaghet men också våran styrka, så rösta med själ och sinne, rösta på det du själv tror på!
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Balans

För det är tuffa tider, för en del (tralalalalala)....
 
Just nu är livet lite jobbigare än vad det varit under större delen av sommaren, varför vet jag egentligen inte men jag antar att det här livet är något jag lär mig leva med om tiden får bestämma. Det är inte någon jättefara, bara jag får slippa panikattacker är jag så gott som nöjd med det mesta, då finns det ingenting som stoppar upp mitt vardagliga liv. Visst måste jag ändå erkänna att det är jobbigt att alltid vara trött och sliten, att känna så mycket irritation, att känna psykisk stress och att ha en känsla av att inte räcka till. 
 
Såna gånger försöker jag påminna mig själv hur bra jag egentligen är och att jag gör så gott jag kan här i livet och att det som är viktigast för mig måste jag värdera högre än vad som är viktigare för andra. Jag tycker ibland att andra har det lite för lätt att köra med mig, jag har mig själv att skylla för det men jag älskar ju att hjälpa till och att finnas där för andra, dock tar det en helt annan vändning och jag blir näst intill hatisk när jag börjar märka att jag inte längre hjälper den andre av fri vilja, utan jag bara gör det av ren vana. 
 
Ja ni förstår, nog finns det lite irritation i mig allt.. 
 
Som tur är har jag min balans här i livet, stallet. Där kan jag glömma allt annat och bara vara mig, där kan jag sitta i skitiga kläder och dricka en kopp rivigt kaffe och lösa korsord och där kan jag borsta, rida och gosa hästar hur mycket jag vill. Jag får känna mig ärligt behövd och jag får lära mig massor av nytt, både om mig själv och om hästarna. När jag är där existerar inte irritation, det finns bara lugn inom mig. 
 
Det måste vara något speciellt med att få lära sig rida i vuxen ålder. Eller så är hästar såhär speciella oavsett, i vilket fall som helst är det en stor del av balansen mitt liv och jag älskar det!
 
 
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

RSS 2.0