Någon form av kris?
Jag ska vara helt öppen och lägga alla känslor det medför åt sidan nu, jag har hamnat i någon form av kris jag inte lyckas ta mig ur och hela livet och dess vardag och är helt utan kontroll. Varje dag är en jobbig fas att ta sig igenom och jag räknar hela tiden minuter till sömntillfällen som jag ändå inte riktigt kan utnyttja för att jag inte kan få någon ro. Det är jobbigt och jag försöker hela tiden att kämpa för att ta mig ur den här fasen men det går inte riktigt som jag vill och nu finns bara en känsla av att ge upp och acceptera läget kvar.
Eftersom jag inte riktigt vet vart jag har mig själv är både självkänslan och självförtroendet lågt och det resulterar till att jag håller mig undan och ber inte om någons hjälp, jag kan inte göra det för att jag anser mig inte vara värd någons hjälp och jag kan inte heller vara så egoistisk att jag ber om någons närhet eller stöd fast att det kanske är allt jag behöver. Jag utesluter ingen och det handlar inte alla gånger om att jag vill vara ifred, utan jag äger bara inte makten över mig själv att be om något jag inte anser mig själv vara värdig att få.
Jag vet att det här är en period i livet och jag vet att den bara varar en stund, men det hjälper inte att tänka så just nu när orken inte finns och känslorna är kaos inom mig, det känns helt overkligt, som att mitt liv står stilla och jag föröker kämpa för att klara av vardagen men samtidigt ser jag hur andra människors liv bara flyter på och där står jag, helt ensam och tittar på medan de enda känslorna som finns i mig är att ge upp och kasta in handduken.
Jag har bränt ut mig själv mentalt lite kan man säga och jag gör mitt allra bästa för att ta mig ur det här, jag kämpar varje dag och jag mår inte alls speciellt bra och därav är det oerhört svårt för mig att själv ta tag i allt runt omkring och höra av mig, jag ber om ursäkt för det och jag ber om ursäkt för att jag inte är mig lik men det har sin förklaring och någonstans hoppas jag att den duger så allt kan bli som vanligt när jag kommit ur den här svackan.
Så, med det sagt så sluta inte höra av er för att jag kanske inte svarar första gången och ta heller inte åt er personligen ifall jag är annorlunda. Ni är fantastiska som hör av er och finns där och oavsett om jag inte visar det lika mycket som känner det vill jag ni ska veta att jag uppskattar allt väldigt mycket!
Kram, och massa kärlek från botten (snart toppen..)
Tar en paus från livet en stund..
Det är lite för tufft just nu, jag varken vill eller kan sätta ord på varför. Jag antar att livet består av både upp och nedgångar och det här är en av de sistnämnda. Anledningen till att jag skriver det här är inte för att jag vill ha någon sympati av andra egentligen, utan helt enkelt för att visa och för att tala om att även den som alltid försöker se allt positivt och bra hamnar i blåsväder av och till.
Det är skitjobigt, jag håller mig undan och jag mår inte alls så bra som jag normalt sätt brukar göra. Jag behöver en paus från livet och jag behöver få samla krafter igen.
Det är i dessa lägen man märker vilka som finns där när det verkligen gäller och vilka som enbart finns när det passar dom själva, jag vet inte vad som känns hårdast faktiskt, att inte klara sig ensam, att vara svag eller att tro att de man ställer upp på borde finnas där och stötta de få gångerna livet inte riktigt blir som man tänkt sig.
Usch, jag är nu negativ och tråkig, jag vet, men även det här är en sida av mig och även om den visar sig otroligt sällan finns den där och gör sig påmind när jag minst av allt behöver det.
Jag kommer inte finnas där nu, det kommer bli betydligt fler nej än ja, jag kommer varken kunna eller orka dela med mig mer av mig själv som läget ser ut just nu och jag kommer inte svara i telefonen om det är så att jag inte orkar eller är vaken.
Jag vet att det finns dom som har det värre så vem är då jag att klaga kanske ni tänker, men saken är den att jag klagar inte just nu, utan accepterar och bara berättar fakta. En dag står jag där igen, glad och skrattar på riktigt, men det är inte nu och jag vet inte när det kommer att vara, så tills dess tar jag en paus från det här, ett paus från såkallade vänner som bör finnas där och en paus från mig själv och det som gör att det blir så här.
Fruktansvärt bittert just nu, jag vet. Men, så är det ibland, jag antar att det behövs!
Största styrkan är min svaghet
Min största styrka är min välvilja till andra människor, min respekt till andra människor, att alltid värdera andra människor som om de står över mig själv men samtidigt förstå mitt eget värde så pass att jag inte accepterar att någon anser mitt värde vara mindre än deras eget. När man är så möts man ofta av människor som är helt underbara, människor som finns där utan att man behöver be om det när det blåser motvindar och människor som är glada, vänliga och tacksamma.
Men min största styrka är också min största svaghet olyckligtvis. Jag har så otroligt lätt att älska andra människor och skulle i princip kunna göra vad som helst för någon annan, de allra flesta människor tar det väldigt bra men det finns även de som utnyttjar det till sin fördel, från att gladeligen ta allt jag kan tänkas erbjuda dom till att sedan lämna mig kvar med en känsla av att vara otillräcklig, naiv, blåögd och värdelös. Det är såna gånger man känner sig sårad samtidigt som det är mitt eget fel att jag från början var så otroligt dum att vara så snäll och omtänksam.
"Problemet med människor som känner empati är att dom även tycker synd om idioter"
Hur ska jag göra, vem ska jag vara? Jag vill inte på något sätt förändra mig men jag vill heller inte riskera att andra utnyttjar min välvilja. Jag vill inte tro att jag måste sluta vara den jag är? Det är så fruktansvärt svårt att inse att man kanske behöver göra något åt sin personlighet för att inte bli sänkt av fel människor i framtiden.
Så stark men ändå så fruktansvärt skör.
