Lite uppe i varv blir man när man vart ut på en joggingrunda sent på kvällen, men det var riktigt skönt och jag hade massor att vila tankarna på under rundan. Kenna hängde med i tempot jag höll och tog bara en kisspaus, så jag tror att hon kände av att idag sprang jag inte i ett desperat försök att få någon form av energi, utan för att göra av med lite överskott, vi var båda i balans, jag och min kära hund!

 

När jag är ute och joggar sådär undrar jag alltid varför jag lägger av efter ett tag (alltså inte under rundan, utan efter några veckor/månader), det är ju faktiskt jätteskönt att få den där halvtimmen för sig själv med bra musik i öronen och massvis med tankeknutar som löses upp. Jag ska fundera ut ett sätt att hålla i motivationen.

 

Dock vet jag inte hur min hals kommer att må imorgon. Jag hoppas att jag lyckades när jag fjäskade med lite kamomillté nu innan läggdags, men vi får se. Förra gången gick det ju bra och jag är ju den som lever på hoppet, så inte lär väl jag ge upp redan nu. 

 

Gonatt!

 

 

På måndag morgon var jag helt färdig, under tisdagen tankade jag mig själv med frenesi (Hahaha, visst är jag lite rolig, har aldrig hört ordet, men har lessnat jättemycket på att använda ordet energi så jag googlade en synonym..) för att senare under natten åka på en jätterolig magsjuka. Det var som om jag tankade upp för att det skulle finnas något att vrida ur mig. Jag har mått som ett träsktroll de här två senaste dygnen och först nu har min huvudvärk lämnat mig och jag har börjat fått tillbaka livsgnistan. Eftersom jag normalt sett nästan aldrig råkar ut för magsjuka så kan jag gott glädja mig åt att det kommer dröja länge tills nästa gång!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När all energi tar slut och man är helt tom är det läge att fylla på med helt ny, positiv energi. Det är precis vad jag gjort idag och det känns så otroligt skönt. 

 

 

Idag tog min energi helt slut, aldrig har jag märkt det så tydligt och aldrig har det gjort så psykiskt ont som då. Det är första gången någonsin jag känner att "jag vill verkligen inte ge upp nu, jag vet att jag klarar av det här, men för min egen skull så måste jag lägga mig". Jag har känt av att senaste tiden har varit en jobbigare period, jag har hankat mig långsamt framåt och verkligen försökt att göra mitt bästa, men nu gick det inte längre, nu fanns ingen kraft kvar, det finns ingenting! 

 

Ibland känner jag att jag är så otroligt stark och positiv, jag har energi till att göra exakt vad jag vill och precis hur jag vill. När något som är starkare än min egen kraft kommer emellan mig och mitt sinne förlorar jag allt mitt medvetande, det som nyss var så självklart blir betydelselöst och bortglömt. All min energi går upp i rök och jag ser inte inte längre framtid, utan fokuserar enbart på det som precis varit. Lite som enbart köra bilen framåt men enbart kolla i backspegeln. 

 

Jag förstår att jag har energi, massvis! Dock förstår jag inte hur jag använder energin rätt och riktigt, jag förstår inte hur man sorterar i tankar och känslor och inte heller förstår jag när min energi bärjar att ta slut.

 

Men nu vet jag i alla fall vad som händer när energin tagit slut. 

Att vara som mig är att inte notera hur du ser ut, det är att inte se om du skaffat nya glasögon eller om du gått ner fem kilo sen sist jag såg dig (vilket jag heller inte riktigt har 100% koll på när det var), inte heller noterar jag om du flyttat på något hemma eller om du har fula golv. Jag uppfattar däremot hur du är som person, ditt sätt att sprida energi och vilken typ av energi du sprider, jag noterar hur du uttrycker dig och hur du mår, vad du behöver och vad du vill.

 

Jag får ibland skämmas över min förmåga att inte känna igen någon jag pratat eller hjälpt vid ett tidigare tillfälle, andra kommer ju ihåg efter att ha sett och pratat med personen en enda gång? Jag blandar ofta ihop folk med varandra och får ibland skämmas för det också. Jag har många gånger funderat varför det är så här, varför jag är så extrem vad det gäller den här frågan, varför jag inte minns? Uppfattas jag som disträ eller är jag glömsk?

 

Jag skulle ju inte ha skrivit det jag skrev här ovan om det inte var så att jag funnit ett svar på min fråga, jag lämnar er ju inte utan svar så att säga! Det är min personlighet, ett enkelt och ärigt svar! För ett längre svar så är det bara att läsa understående rader;

 

Jag har aldrig sett på människor genom ögonen och kommer heller aldrig att göra det, detta är inte för att jag inte vill, utan för att jag istället har en större förmåga att samla in de intryck som finns i mötet med andra människor. Jag får ofta höra att jag "överdriver" andra personer när jag återbesrättar och har i de tillfällena funderar över vad det är för fel på mig och varför jag alltid måste göra så. Men det är inte så och har heller aldrig varit så. När andra människor tar in intryck genom vad de ser, hör och känner (lite av varje alltså) går jag i princip enbart på intryck och känslor (och såklart en liiiiiten gnutta utseende, men bara det mest grundläggande som exempel personen är en man eller en kvinna), jag minns även känslor från händelser men inte bilder från dem. 

 

Jag är glad att jag lever nu och inte för flera år sedan, då hade jag aldrig fått svar på varför jag är så här. Till det enkla svaret hör nämligen även att jag är högkänslig person. Det är något helt nytt för mig, något jag aldrig tänkt på men en personlighet jag känner igen mig i så otroligt mycket. Jag köpte en bok till mig själv i present; "drunkna inte i dina känslor", det är som om det är jag själv som skrivit boken (eller ja, i alla fall de första 41 sidorna jag hittills läst), nästan allt stämmer in på mig, förutom att jag inte är "tillbakadragen" och "inåt" i mitt sätt att vara, jag är utåtriktad och anser mig själv som en framåt person. 

 

20% av befolkningen anses vara högkänsliga personer, det är alltså vanligt, men ändå en minoritet och därför anses det vara annorlunda att vara så. Av alla som är högkänsliga anses ca 70% vara "blyga" och "inåt" medans 30% anses vara tvärt emot, väldigt "utåtriktade" och "drivna" personer. 

 

Detta är en liten del av att vara en person som är högkänslig, men ändå en del som kan vara väldigt jobbig ibland, speciellt när man inte har kraften att ta itu med känslor och intryck, det tar nämligen en stor del av min energi ibland, utan att jag ens vetat om det. 

 

Ikväll, till melodifestivalen serverade jag en len Vaniljpannacotta med Knäckig Kolasås, toppad med en gnutta Havssalt. Pannacotta är en väldigt enkel dessert att fixa ihop och kräver inte många ingredienser, men just en ingrediens är lite svårt att få tag på (i allafall för mig!), nämligen tålamodet. Innan man kan ha på något eller för ens äta den så ska den stelna i bra många timmar, men ju mindre form/glas man använder, ju kortare tid såklart.