Hej, jag lever! Nu jäklar var det längesen jag gav någon form av livstecken här så jag tänkte att ikväll är det dags! Flera gånger har jag loggat in, tryckt mig vidare till "skriva-rutan", börjat två meningar och sedan stängt ner igen. Jag har helt ärligt haft två riktigt jobbiga veckor om man tittar bakåt i tiden och därav har väl inte min lust att skriva varit sådär jättestor faktiskt, men nu är det ljusare tider och jag känner mig tusen gånger gladare och piggare. Det är tur att man har människor runt om sig som är så otroligt värdefulla, då är det äldigt enkelt att vara lycklig, även om det ibland blåser lite motvind! 

 

Detta är ett inlägg jag skrev för ett år sedan, men inte publicerat:

 

Igår kväll tog jag mig för första gången på några veckor till gymmet igen. Jag vet ju att det inte går att köra lika hårt för mig som vanligt, men jag lever med det, det okej, det går bra ändå. En timme körde jag med musik i öronen. 

 

För övrigt ser det ut som ett bombnedslag här hemma, det luktar sopor direkt när man sätter näsan innanför dörren. Det känns skönt, inte för att jag vill städa, men bara det att jag bryr mig. För en vecka sedan hade det inte spelat något roll, jag hade inte brytt mig, inte lagt märke till det. Men jag tar det som ett possitivt tecken, att jag faktiskt märker och vill göra något åt det. 

 

Jag har gått förbi steget där jag bara accepterar att jag är "sjuk". Nu har jag kommit dit att jag måste lära med att leva med det. Det gör inte så mycket, jag är faktiskt lycklig ändå. 

 

Jag känner otrolig tacksamhet för allt jag faktiskt har. Fina vänner, ett arbete, kärlek och tillit i mitt liv. Det är allt jag behöver för att känna att jag är tillfreds med livet jag lever idag. Sen är allt annat bonus. 

 

Jag fattar inte varför jag inte tänker publicera det här. Att vara förkyld är ju inget att skämmas för, inte heller magsjuka. Men att må psykiskt dåligt, ja det ska man skämmas för. Jag fattar inte att det ska behöva vara så. Naturligtvis är jag ärlig med de personer jag är bunden till på ett eller annat vis, men de andra då? Varför kan jag inte bara säga rätt ut som det är? Jag mår lite dåligt, speciellt av och till. Det är inget som förmodligen syns, men det känns. Det är ingen som kan bli smittad eller behöver känna oro över det. Det bara är så och det går över. Bättre sjukdom kan man väl inte ha egentligen?

 

Tacka gud för att jag inte är döende i cancer eller något liknande. Då skulle jag ha klagat, men nu, ja, nu är jag nöjd med livet.

 

 

Jag, Kenna & Wenja har hela lägenheten för oss själva medan Jörgen har åkt upp till Hudiksvall för att kika på fotboll och umgås med sina föräldrar. Vi har det mysigt här hemma, allt för mycket godis, chips, läsk och melodifestivalen är nuläget!

 

Men, vi vill helst att vår älskling ska komma hem snart! Saknar dig massvis älskade Jörgen! 

 

Jag skrev detta inlägg för en tid sedan, men just då ägde jag nog inte modet att publicera det, så jag gör det ikväll. 

Vissa dagar är det svårt att finna lugn men framför allt att ha tålamod för att orka med att hålla lågan vid liv. Jag önskar att jag kan skriva att jag löst alla problemen jag står inför, jag önskar jag kunde säga att jag är så frukansvärt stark att jag klarar vad som helst, jag önskar att jag hade en bra vändning på det som är negativt, just ikväll har jag dessvärre inte det. Jag har ingen kraft och inte heller någon ork, jag har inga kloka ord, inte heller har jag kraften att tänka att tiden läker alla sår och att det som inte dödar, härdar. Normalt sett så lever jag efter att leta efter det som gör mig stark och ger mig en positiv syn på allt, jag tycks alltid ha något klokt att säga. Men just nu känner jag mig helt körd i väggen. Jag är ur balans. 

Min förmåga att låta känslorna styra mitt liv har blivit sig allt mer påmind och det är svårt att handskas med något som rycker så otroligt i svängarna. Psykisk obalans hos andra människor skapar kaos inom mig, precis på samma sätt som glädje hos andra människor gör mig extremt lycklig. Jag påverkas av andra och jag utvecklas av min förmåga att påverkas av andra. Jag har ett eget driv, ett eget tänk, en egen vilja och egna intressen, men människors tankar och utstrålning påverkar mig något så enormt mycket. Ofta är det väldigt positivt eftersom vi människor i regel oftast är lyckliga och utstrålar glädje, men vid få, men väl valda tillfällen är det obalans i någon relation till någon människa och då hänger jag inte riktigt med i svängarna. Jag analyserar, jag funderar, jag grubblar och jag bearbetar. Detta är något som tar fruktansvärd energi av mig och gör att jag ibland måste ge upp för ett tag. Jag behöver få andas.

Jag är idag medveten om att det är såhär jag fungerar som person, jag har valt att acceptera att det är sån jag är och därmed valt att leva mitt liv på mina egna villkor. Jag väljer lugn, jag väljer med omsorg de människor jag vill ha runt om mig och jag utesluter därmed människor som skapar ett kaos inom mig. 

Ibland kan man inte välja och ibland hamnar man i kris med någon man valt att ändå ha en relation till och då är det givetvis svårt, det är då jag får pröva mina vingar. 

Alla de prövningar jag utsätts för ska på något vis göra mig till en mer förstående och starkare person än vad jag är just idag. Jag hoppas då det i alla fall. 

Usch och fy f*n för att alla mina träningskläder låg i tvättmaskinen ikväll! Jag gjorde ett försök att leta i garderoben efter alternativa plagg, men insåg ganska snart att jag skulle bli tvungen att ge upp. Jag har jättemånga träningsbyxor, men jag har enbart en jacka/tjocktröja att springa i. Aja, det positiva i det hela är att jag städat igenom min garderob och all skittvätt är snart tvättad och torkad. Jag är ändå lite bitter, jag anser nämligen att man ska ta sig ut när man verkligen känner för det. 

 

Jag gör ett nytt försök imorgon, vi ses i spåret då! Puss&Kram

..härdar.. Är det inte så dom säger, dom som vet det mesta om allt och egentligen ingenting? Men är det verkligen så? Jag fick en annan uppfattning om detta när jag såg en dokumentär om mobbning igår, "Bully" heter den för den som är intresserad att kika på något mycket sevärt. 

 

Jag har inga egna barn och kan för allt i världen inte föreställa mig känslan av att ha ett barn som blir mobbat på vägen till skolan och även under skoltiden. Jag kan heller inte föreställa mig hur det skulle kännas att vara mamma till ett barn som mobbar, båda alternativen skulle göra så frukansvärt ont att genomgå. 

 

Skulle jag vara den som förnekar att mitt barn är elak mot andra? Skulle jag vara den som säger till mitt utsatta barn att "tuffa på sig!"? -Aldrig! Där har jag slagit mitt löfte i den frågan. Aldrig någonsin! Jag tror att man måste se saker för dom på riktigt är och inse när det börjar brista i barnens förhållande till varandra, man måste slå slag i saken och ta tag i problemen, innan det är försent. Att sticka sitt huvud i sanden och inte våga är nog bland det dummaste och fegaste man kan göra tycker jag!

 

Jag är helt övertygad om att i de här fallen blir man faktiskt inte starkare, utan snarare trasig. Jag kan inte känna hur det skulle kännas, men jag kan förstå vad det kan göra med en person att bli utsatt för mobbning hela skoltiden.

 

Så illa som det var i den amerikanska dokumentären har jag aldrig hört eller upplevt att det varit på någon skola, jag är ju blåögd så vill ju helst inte tro att det är sant, men säkerligen existerar det även här i Sverige också, på våra svenska skolor. Det är inte okej. Inte någonstans.