Jag skäms

Isis säger dom, visst är det hemskt? Eller det här med ryska ubåtar och för att inte tala om spice, det är ju också jättehemskt. Man klagar och tycker synd om de som drabbas, man grubblar och tänker att världen är hemsk och orättvist och man rycks med i någon form av negativ spiral. Ofta, nästan varje dag får jag höra en kommentar om något som hänt i världen som är hemskt, någon är mördad eller så är det krig någon annanstans. "Visst är det hemskt?" säger dom alltid till mig, varpå jag alltid svarar "ja, visst är det förjävligt, vad ska man göra?!", men ska jag vara ärlig vet jag inte ens vad isis är eller om ens stavat rätt på ordet, jag fattar inte det här med ryska ubåtar och skämtbilder på kungen som är ute och hjälper till att jaga dom, men det säger jag ju såklart aldrig, det skulle få mig att verka oallmänbildad och gömd under en sten. 
 
Men om nu sanningen ska fram om mig så är det en av mina största svagheter som människa, men också det som gör mig mest levande. Jag bryr mig inte för ett öre om vad tidningar skriver, om vad nyheterna visar för inslag eller vad som händer i andra delar av världen. Jag är egoistisk, jag bryr mig om det jag kan förändra själv i min närhet, om det jag tycker om, det som gör mig lycklig och det som får mig själv att må bra. 
 
Som jag ser det finns det absolut ingen som helst anledningen för mig att veta vad som händer på ställen där jag inte är, jag är inte och jag vill inte vara påverkad av negativ smörja som händer i världen. Jag får ingenting gjort med det, förutom att tycka synd om de som illa berörs av eländet. Jag förstår absolut inte alls vad jag skulle kunna tjäna på att läsa om allt hemskt tidningarna skriver. 
 
Egentligen är det inte det att jag inte vill läsa det och förstå vad alla pratar om, utan bara det att ingenting får mig att bli intresserad av omvärlden och vad som händer i den. Dock tror jag ändå som sagt att det gör mig mer levande, mer positiv och gladare än de som ständigt oroas och funderar lite för mycket. 
 
Ja, jag skäms över att vara så dåligt allmänbildad. Jag är bra på annat.
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Tystnad

Över en månad med total tystnad. Har det någonsin hänt här sedan 2007 då jag faktiskt startade bloggen frågar jag mig själv. Eftersom jag ändå frågar mig själv kan jag väl ge mig den stora äran att svara mig själv när jag ändå håller på; nej, det har inte hänt, inte förrän nu.

Vad är egentligen tanken med att ha den här bloggen? Ibörjan handlade det mest om att vara tidig med att ha det som alla andra har, att skriva dagbok online och gnälla över livets hårda tonårsliv. Bloggen tog fart (det gjorde dock inte läsarstatistiken) och kom att bli mitt sätt att få visa vad jag såg genom kameralinsen när intresset var som allra störst. Det bästa med bloggen har hittills ändå varit då jag kraschade totalt och fick panikångest blandat med generaliserad ångest, jag mådde fruktansvärt dåligt och hade då bloggen som en bank att lagra känslor och tankar i, både som utkast och publicerade inlägg. Den tiden är ju förbi nu, det värsta är över och jag får inte dessa hemska attacker något mer, så hur ska jag nu använda bloggen på bästa sätt? Hur ska jag dra nytta av den?

Någon form av dagbok vill jag inte det ska bli, jag äter, sover, jobbar, är i stallet, tränar hundar och trycker in pauser däremellan. Något mer gör jag faktiskt inte.
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

RSS 2.0