Sånt man inte talar om
Ångest, det är fruktansvärt, jag hatar det. Jag vill helst bara gömma mig någonstans, slå av telefonen och bara glömma bort allt, jag vill få slippa känna, tänka och klandra mig själv hela tiden.
Tänk om det vore enklare att acceptera, att bara känna att det är okej att det är fruktansvärt en period, att det som inte syns utanpå finns med hela tiden ändå. Det ska vara okej, men det är inte det.
Tröttheten gör sig mer påtaglig, irritation över småsaker uppstår ofta, bokstäver i meningar byts ut och bildar nya och helt ologiska ord, vad sägs om vit och sprin-expert eller att slå hem och gå in ett paketet? Eller att ord försvinner i huvudet, att jag inte minns vad jag gjorde igår eller saker jag sagt. En daglig rutin kan helt plötsligt bli en svår uppgift eftersom jag helt sonika inte minns hur man gör, att koka kaffe är ett sådant exempel.
Vi talar sällan högt om det här, det är fult att prata om det som inte syns. Vi har intalat oss att det är inte okej för oss själva att känna så här.
För mig har aldrig själva kännandet varit ett problem, det är hanteringen utav det, vilken jag trodde jag hade under full kontroll, men icke, jag är tvungen att ta den långa vägen, den som inte löser problem direkt men som förmodligen löser det långsiktigt, jag måste således låta tiden lösa det här. Tiden och acceptansen av något jag inte riktigt kan förstå mig på men ändå måste finna mig i.
Det är hårt att skriva när jag mår dåligt, det är bättre att ta det efter när allt har lagt sig och jag kan känna mig starkare. Nu är jag sårbar och känslig och jag har egentligen inte mod till att dela med mig av det här, men gör jag det inte så visar jag ju varken mig själv eller andra att det faktiskt är okej, att det kanske inte är fullt normalt men ändå väldigt vanligt att känna så här. Bara för att det är svårt att kontrollera känslor och tankar så behöver det absolut inte betyda att vi ska trycka undan dem och sätta dem i hörn, av någon anledning så finns de och det måste få vara okej, även om det inte känns så.
Hur gick det här till? Varför jag, varför nu, varför?
...Jag är helt överväldigad över alla era varma ord och tankar, mycket av det ni skriver och säger får mig att känna så otroligt mycket samtidigt som det är tufft.
Den som säger att världen är hård och kall har bara inte vågat öppna sig själv och dela med sig av sina egna tankar och kärlek. Jag har märkt att om man gör det får man otroligt mycket tillbaka, människor är i mångt och mycket fantastiska att ha runt om sig!
Jag älskar att ni bombar med tankar, kärlek och dessutom vågar berätta om er själva, det är starkt!
Jag orkade inte längre
Jag går inte till jobbet imorgon. Den tanken äter upp mig ifrån och det är väl tur att det finns lite att äta av så jag hinner stoppa det innan det är för sent.
Skämt åsido, jag har ångest. Sån fruktansvärd ångest över hela situionen, över att vara tvungen att bli sjukskriven för att bli någorlunda normal och glad igen. Det känns som en förlust mot mig själv, ett svek mot Konsum och som att jag är svag och otillräcklig. En börda.
Hanna, glada, positiva Hanna som alltid har något tänkvärt och glatt att säga om precis allt, hon som ser det som är bra med allt som är dåligt även om det är något väldigt litet, den Hanna försvann i fredags och jag har inte sett till henne nu på några dagar. Jag antar att det är okej, det är okej att känna att allt är dåligt och det finns ingen energi, det är okej att gråta, det är okej att delar av minnet är borta, det är okej att tappa ord och det är okej att det känns som om hela min verklighet är upp-och-ner, ännu mer okej är det att tycka så fruktansvärt illa om att känna så.
Tre veckor, det är en evighet för någon som älskar det hon gör och finner ro i att jobba, men det är tre veckor jag ska förvalta väl, jag ska ta vara på mig själv och jag ska göra det jag mår bra av, det som får mig lugn och det som är bra för mig själv, jag ska se till att snart vara på benen igen, att inte bli irriterad över oljud eller att gråta för att livet känns jobbigt och orättvist.
Samtidigt som jag försöker intala mig själv att det är okej att det känns jobbigt så säger min moral till mig att det är faktiskt inte okej att känna så. Det finns de som mår mycket sämre och det här är ingenting om man ser till vad för elände som faktiskt finns i världen, så jag ska inte gnälla, det har jag faktiskt ingen rätt till. Känna är en sak, att gnälla en annan.
Jag ska vara stark, ska inte ge upp, ska försöka se allt positivt igen, ta tillvara på dom som bryr sig om mig och lära mig att respektera mig själv lite mer bara. Det går säkert bra, det måste det göra.
Älskade ni, era ord värmer, jag blir så ofattbart glad för era kommentarer! Jag är tacksam för att ni bryr er och skickar meddelanden och sånt, det värmer mitt hjärta otroligt mycket! Det finns mycket omtanke och kärlek och man kan faktiskt aldrig visa någon för mycket att man värdesätter och tycker om denne. Så fortsätt bomba med omtanke, jag älskar det!
Jag kommer dock inte boka upp mig på någonting framöver, dagen får bestämma vad jag har möjlighet till att göra, men att veta att ni finns betyder mer än allt för mig även om jag behöver hålla mig undan för att få vila en stund.
Ni är fantastiska, det är såna som ni som gör att man aldrig vill ge upp även om man ibland måste det för att ta sig vidare.
Förlåt för i helgen!
Helgen man längtat efter hela året är nu över! Även om jag många gånger under helgen önskade att jag låg hemma i sängen med täcket över huvudet i hopp om att samla mig är jag tacksam och glad att jag åkte. Jag vet att det hade inte gjort mig bättre att vara hemma och ligga och fundera, så jag valde att åka!
Även om jag ofta brukar vila en stund på dagarna i vanliga fall så är det inget krav för att få dagen att fungera för mig utan något jag tycker är skönt, att bara få stänga av en liten stund och koppla bort allt. Men i helgen har jag varit jordens största egoist och det vill jag be om ursäkt lite för, men valet för mig var att stanna hemma och jag vet inte om det hade gjort någonting bättre egentligen!
Jag har sovit bort några timmar varje dag, missat se Anna ställa ut, missat stora finalen, missat umgås med mina vänner jag träffar allt för sällan, gått ifrån för att vara ensam och även blivit tvungen att stanna bilen (körväg enbart 2 timmar) för att få sova.
Det här är varken något jag gnäller eller tycker synd om mig själv för, utan ett sätt att förklara varför jag reagerar så här just nu, så alla gånger jag känts avståndstagande eller osocial har absolut inte varit något personligt utan helt enkelt att jag just nu går igenom en del motgångar som gör att jag sover sämre på nätterna och mår allmänt lite sämre på dagarna.
Jag ger dock inte upp, jag kommer på något sätt att fixa det här, det kommer inte bli något problem så det är absolut inte synd om mig! Jag lever, jag har det jag behöver i livet och jag har alla förutsättningar för att lyckas med det jag vill!
