Jag ser varje bakslag som en utmaning, ett sätt att testa mig för vad jag går för och även om det är tufft och svårt för stunden så klarar jag det faktiskt ganska fint ändå där i slutänden. Jag kan vara stolt över mig själv som inser hur stark jag faktiskt är när det verkligen gäller, men sen är det så att den styrka jag har vilar otroligt mycket i händerna på min andra hälft, han som hjälper mig när jag faller, som låter mig vara ledsen, som låter mig vara jag och som får mina tankar till ord så vi kan ventilera de tillsammans istället för att min oro ska behöva bearbetas på egen hand. 

Det är ganska svårt att berätta för någon hur man mår egentligen, även om det bara är för stunden, men jag har märkt att det ger mig väldigt mycket frihet att faktiskt göra det, att låta Robert vara en del av det som faktiskt är jobbigt för att kunna luta mig mot honom och känna trygghet och en stabil punkt där jag får lov att vara svag en stund. Det låter naturligt, men tänk nu efter själv hur många gånger du grubblar själv i ensamhet istället för att faktiskt dela dina tankar med någon annan du litar på på grund utav att tanken kanske är skämmig eller för liten för att tas upp.. Tankar försvinner knappast och den där lilla tanken som bara var en förnimmelse av något blir snart ganska stor i ditt huvud och kanske skapar den snart sorg hos dig för att du inte valde att dela den med någon som kunde få se på saken på ett annat sätt och faktiskt hjälpa dig förstå hur det finns andra sätt att se på saker. 

Att vara gravid är mycket svårare än jag trodde, man slås av mycket känslor och tankar, man förändras i kroppen och energin och viljan i huvudet sammarbetar inte, vilket i alla fall kan få mig att många gånger känna mig ganska värdelös. Jag tycker vi gör ett bra jobb alla vi som är gravida och har barn i magen men däremot tycker jag faktiskt att i alla fall jag kan ge min man en eloge för det jobbet han gör med graviditeten, det är lätt att glömma bort mannen för andra och så är det ju eftersom modern bär barnet och det är hon som förändras, men faktiskt är det så att fadern, i alla fall i vårt fall är den som får ta hand om massor med saker, han får passa på både sin gravida kvinna och hennes mage trots att hon kanske har hormoner som inte är av denna värd. Dessutom har han ett jobb att sköta, men ändå får han kanske komma hem och ta hand om det som jag inte riktgt orkat med, trots att jag vart hemma hela dagen, inte nog med det så pysslar han om mig och berättar jämt och ständigt för mig att han är stolt över mig och att jag gör ett bra jobb trots att det faktiskt är han som får göra det mesta.

Till min Robban; jag är tacksam och glad för det du gör för mig och för att du ser mig för den jag faktiskt är! Jag är glad för att driver mig till vansinne ibland och jag älskar att jävlas med dig. Mest av allt är jag stolt över dig, över den personen du är och har blivit, över hur du förändras men fortfarande är dig själv, bara en sann version av den du faktisk är, den personen jag älskar och behöver hos mig för att kunna vara den jag är! Jag älskar dig! 

Jag har en enorm fobi för sprutor, men de senaste åren har jag ändå jobbat en del med problemet, jag har låtit mig tagit blodprover i armvecket och även i fingrarna, anmält mig som blodgivare och även klarat det galant med mina fina blodvärden. Det är ändå jobbigt och jag kan inte förmå mig att förstå riktigt varför det ska vara så himla jobbigt... allt sitter ju psykiskt, därav borde det gå att jobba med på den psykiska nivån istället för att "tvinga" sig att fysiskt utsätta sig för det. Eller ja, kanske inte istället, utan jag tänker att man kanske lär börja att ta itu med den psykiska biten för att sen acceptera det faktum att det faktiskt inte är farligt även om man varit rädd. 

Varför är jag rädd? Hur ont gör det egentligen? Varför är det obehag? Hur skulle jag kunna känna istället? Hur kan jag bemöta det utan att vara rädd på bästa sätt? Hur tänker jag om något jag absolut inte är rädd för, kan jag använda den tanken? Hur kan jag resonera med mig själv om att övertyga min hjärna att det faktiskt inte behöver finnas rädsla? 

Innan har jag egentligen inte haft något behov att ta tag i det här problemet med tanke på att jag inte behöver mötas av det så ofta. Idag ser läget annorlunda ut, jag har fått diabetes till följd av graviditeten. Med stora förhoppningar försvinner den efteråt men här och nu existerar den och gör sig påmind hela dagarna. Insulinet slipper jag för stunden men det beror enbart på att jag håller mig till en strikt, stenhård och något sånär tråkig kost. 

Däremot behöver jag mäta sockret i blodet många gånger per dag, så många som åtta gånger för att hålla koll, det är för både min och bebisens skull. I början grät jag av oro för det här, det tog upp en stor del av mina tankar, det gör det idag med men inte med samma intensiva oro som jag kunde känna när jag skulle börja mäta sockret i mit eget blod. 

Innan har jag vart så fokuserad på det här med stickande och grejande att jag inte förstått vad hela grejen med diabetes egentligen handlar om, det som jag egentligen borde känt sorg över, jag menar att ta några stick i fingret eller en spruta ska väl egentligen inte behöva vara så farligt och jobbigt, det är dessutom överkomligt och man kan jobba på det. Däremot har jag aldrig tänkt på vilka begränsningar jag skulle komma att få vad gäller kosten. Att inte kunna fika det som för mig är gott med någon nära vän eller äta den mat man vill eller blir erbjuden för att kroppen inte klarar att ta hand om det efteråt vilket innebär komplikationer för framtiden. Det får man däremot ingenting gjort med, det är bara att acceptera, det är där rädslan borde ha legat.. 

Att ta extra insulin för att kunna äta mer "öppet" går ju givetvis, men det är inte den första och inte den bästa lösningen, utan kan även vara det som man blir ännu sjukare av.. diabetes är svårare än jag trodde, men absolut inte på det sättet jag trodde det skulle vara svårt. 

Jag som person har ju en förmåga av att vilja förstå allt jag möts av och är intresserad av så jag på absolut bästa sätt kan ta mig igenom det med mycket kunskap. Man kan även kalla det för en form av kontrollbehov faktiskt, men jag är sån som person och jag vill förstå och jag vill kunna påverka till det positiva för mig själv. I såna lägen litar jag inte alltid på andras kunskap för jag har lärt mig att många gånger stämmer det inte riktigt eller att jag själv har kommit på en bättre lösning, en bättre lösning för mig själv alltså, kanske inte för någon annan, men för mig. Jag dubbelkollar tex med diabetessköterskan om olika saker, hon har inte svar på många gånger på mina frågor men egentligen har jag en egen terori, eftersom hon inte har något svar att argumentera med går jag på det jag själv tror och hittat i forskning osv, det brukar fungera väldigt bra, i många hänseenden faktiskt. Jag har både räddat mina djur på det sättet och lärt mig massor så det kommer jag verkligen fortsätta med, det är liksom en styrka jag har, även om den är jobbig för vissa då jag alltid vill kolla upp allt själv. 

Den här diabetesen ger mig egentligen mer än vad den tar med andra ord. Den är fruktansvärd och orättvis och gör att jag inte kan leva normalt längre (i alla fall minst under tiden som gravid), men jag besitter en större förståelse och har dessutom kommit över en jobbig rädsla tack vare den, att ta blodprover, dock har jag sprut-delen kvar, men ska jag vara ärlig tror jag faktiskt att jag skulle klara av den delen med, naturligtvis skulle det vara jobbigt, men absolut inte omöjligt. 

Ingenting är omöjligt nämligen, inte om man vill.