Det är lite för tufft just nu, jag varken vill eller kan sätta ord på varför. Jag antar att livet består av både upp och nedgångar och det här är en av de sistnämnda. Anledningen till att jag skriver det här är inte för att jag vill ha någon sympati av andra egentligen, utan helt enkelt för att visa och för att tala om att även den som alltid försöker se allt positivt och bra hamnar i blåsväder av och till.

Det är skitjobigt, jag håller mig undan och jag mår inte alls så bra som jag normalt sätt brukar göra. Jag behöver en paus från livet och jag behöver få samla krafter igen.

Det är i dessa lägen man märker vilka som finns där när det verkligen gäller och vilka som enbart finns när det passar dom själva, jag vet inte vad som känns hårdast faktiskt, att inte klara sig ensam, att vara svag eller att tro att de man ställer upp på borde finnas där och stötta de få gångerna livet inte riktigt blir som man tänkt sig.

Usch, jag är nu negativ och tråkig, jag vet, men även det här är en sida av mig och även om den visar sig otroligt sällan finns den där och gör sig påmind när jag minst av allt behöver det.

Jag kommer inte finnas där nu, det kommer bli betydligt fler nej än ja, jag kommer varken kunna eller orka dela med mig mer av mig själv som läget ser ut just nu och jag kommer inte svara i telefonen om det är så att jag inte orkar eller är vaken.

Jag vet att det finns dom som har det värre så vem är då jag att klaga kanske ni tänker, men saken är den att jag klagar inte just nu, utan accepterar och bara berättar fakta. En dag står jag där igen, glad och skrattar på riktigt, men det är inte nu och jag vet inte när det kommer att vara, så tills dess tar jag en paus från det här, ett paus från såkallade vänner som bör finnas där och en paus från mig själv och det som gör att det blir så här.

Fruktansvärt bittert just nu, jag vet. Men, så är det ibland, jag antar att det behövs!