Att släppa ångesten in på livet
Ni skulle bli mörkrädda om ni läste mina sparade utkast från två år tillbaka i arkivet. Ibland läser jag mina gamla inlägg för att själv förstå hur stark jag idag är och vad jag fått gå igenom för att stå här idag.
Vet ni, aldrig har jag backat för min panik. Jag har levt med panik men aldrig hindrat mig från det jag velat på grund av den och jag tror det är det som främst gjort att jag klarar mig utan både ångest och panikångest idag.
Den absolut största vändpunkten mitt i allt är stallet, jag har Sara att tacka som visat mig dit och jag har Kristina att tacka som tagit emot mig, lärt mig allt jag kan om hästar och aldrig någonsin tvivlat på mig. Redan från dag ett förstod jag att stallet skulle komma att bli min fristad och Kristina är idag en av få människor jag värdesätter otroligt högt i mitt liv.
Det är något speciellt med livet när man gått igenom en period med panikångest och generaliserad ångest, man uppskattar dagarna och personerna som finns i det så mycket mer än innan.
Dom som orkar
Ibland tar verkligen energin slut, för mig kan det liknas vid en lampa som helt klart levt färdigt sitt ljusa liv och kvar blir enbart ett mörker av tung trötthet.
Någon sa till mig att det sista som överger människan är hoppet, jag tror att någon faktiskt har rätt, för när allt är jobbigt och livet känns både orättvist och skört finns ändå alltid en liten strimma hopp. Vi vet att någonstans finns ändå en vändning, det kommer ljusna igen och orken kommer att komma tillbaka igen.
Det enda sorgliga men ändå kanske det bästa med ork och vår egen energi är att ingenting kommer gratis. Energi kostar alltså energi, om vi ger får vi dubbelt tillbaka. Samma gäller självklart med ilska, allt det vi ger får vi dubbelt tillbaka av. Om det är tungt så är det att kämpa på och hålla ut tills stormen är över det bästa vi kan göra. Håll huvudet högt, fokusera på hoppet och spendera din sista energi väl så ska du se att det faktiskt vänder!
Ingen vågar säga något
Varför är vi så rädda när vi står inför en konflikt eller behöver få någonting sagt? Alltid ska den enklaste omvägen tas för att slippa undan. Är vi rädda för att såra andra eller är vi rädda att andra skall såra oss?
Istället väljer vi andra vägar, vi vågar nämligen inte säga till den det handlar om hur vi tycker och vad vi känner. Våra gemensamma nära får ta del av våra tankar och ur oss kommer rent skitsnack och negativa impulser uppstår. Helt onödigt.
Saken är den att när vi väljer att gå omvägar för att slippa ta en konflikt hamnar vi oftast i en återvändsgränd, vägen kanske är kort men när vi är framme finns det ingenting mer att göra än att stå för det. Då helt plötsligt är man tvingad att ta konflikten som förmodligen är två gånger värre än när den från början uppstod i vårt huvud.
Jag påverkas otroligt mycket av andra, någons onda ord kan enkelt bli min dåliga dag och jag är ju värst själv som egentligen inte säger stopp, utan bara sitter där och håller med. Svagast av dom alla är jag. Istället för att skjuta ifrån mig andras problem lägger jag dom tryggt inlindade i min väska redo att tynga ner mig.
Jag är absolut inte konflikträdd. Jag påverkas snarare av andras konflikträdsla. Nu måste jag få ett slut på det.
Du ser trött ut
Jo tack, jag vet! Det kan bero på att jag faktiskt känner mig trött, antingen håller jag på att bli sjuk eller så är det något annat som är galet.
Dock kan jag inte riktigt förstå mig på varför man ens säger så till någon, att påtala att jag ser trött, sliten eller kanske ledsen ut gör ju inte att jag blir piggare och gladare.
Tänk er för innan ni påtalar att någon ser trött ut, det är inte så roligt att höra att man förutom att känna sig nere även ser nere ut. Det är okej att tycka så, men istället för kasta ur sig orden kan man kanske istället fundera vad man själv kan göra för att underlätta.
Just nu är jag ganska tom på energi, jag förstår att det syns, men snälla, låtsas inte om det!
Snart 24
Om jag skulle leva tills jag blir 100 år så har jag snart levt en fjärdedel av mitt liv, jag har inte levt på det bästa sättet jag kunnat men jag har gjort det utan att ångra ett endaste beslut. Att jag kan säga så beror enbart på en sak och det är att jag idag är väldigt nöjd över den person jag blivit. Utan alla dumheter, smartheter och icke så kloka val här i livet har jag ändå tagit mig fram, jag har kämpat och slitit och jag har aldrig ångrat.
Det senaste året har varit ett stort år, all fokus har varit på mig själv och det som jag behöver i mitt liv för att må bra. Jag har blivit tusen gånger bättre på att sätta ner foten när gränsen är nådd och jag har lärt mig att på ett vettigt sätt stå upp för mina egna värderingar.
Om jag ska komma någonstans här i livet lär jag blunda när det gör ont och andas när luften tar slut, jag måste kämpa vidare och jag kan inte stanna upp. Oavsett om andra menar att jag vill lite för mycket så kan det inte hjälpas, utan egen utveckling mår jag helt enkelt inte bra. Jag är inte skapt för att följa mönster och anpassa mig efter andra blint. För mig är glädje en synonym till utveckling och något som jag inte klarar mig utan. Att begränsa mig eller att tvinga in stopp i mitt liv gör inte att jag lägger av, utan snarare mig mer frustrerad.
Det här året kommer det fortfarande ligga fokus på mig själv, jag kommer definitivt inte låta någon ens prova köra över mig. Negativa människor är inte välkomna i mitt liv nå mer, jag kommer direkt att backa undan den typen av förhållande till andra människor.
Den grunden jag har av människor är mer än gott nog för mig, jag älskar er och ni är helt fantastiska!
Att stötta är att hjälpa till att skotta fram vägen tillsammans, inte att gräva för min genom att skotta fram din egen, vi ses i snön!
