Vet ni, aldrig har jag backat för min panik. Jag har levt med panik men aldrig hindrat mig från det jag velat på grund av den och jag tror det är det som främst gjort att jag klarar mig utan både ångest och panikångest idag. 

Den absolut största vändpunkten mitt i allt är stallet, jag har Sara att tacka som visat mig dit och jag har Kristina att tacka som tagit emot mig, lärt mig allt jag kan om hästar och aldrig någonsin tvivlat på mig. Redan från dag ett förstod jag att stallet skulle komma att bli min fristad och Kristina är idag en av få människor jag värdesätter otroligt högt i mitt liv. 

Det är något speciellt med livet när man gått igenom en period med panikångest och generaliserad ångest, man uppskattar dagarna och personerna som finns i det så mycket mer än innan.