Människor är på så många sätt fina och underbara, men somliga förvånar mig, sårar mig och skadar min bild på mänskligheten. Vart är vi egentligen på väg?

Jag skäms så fruktansvärt mycket över att vara människa ibland, jag skäms över att behöva förstå att den som stod närmast är också den som vill hugga dig i ryggen eftersom hen tror att hens värde är grundat på ditt, som om det är viktigt att vara bättre. Det är himla sjukt, det är känslokallt, det är egoistiskt, det är vansinne och jag hatar det. 

Mitt liv är mitt, valen jag gör är mina egna, låt oss alla vara dom vi själva vill vara och tillåt dig själv att vara precis som du är! Andras åsikter är bara tomma åsikter och ett tecken på att någon har för lite att göra om dagarna. 

Gissa hur långt det faktiskt går att komma om man omvandlar all energi från andra till sig själv istället, strunta i andras liv och specialisera dig på ditt eget, det vinner du massor på! 

Vi tror på olikheter säger vi, men är det så på riktigt? Accepterar vi att någon har ett beteende som avviker från vad vi själva anser är normalt och sunt eller tänker vi att den där människan vill jag helst inte blanda in i mitt liv på grund av vad vi tror oss veta om personen genom dennes utseende, kroppsspråk eller kanske rykten? 

Alla människor jag har valt att ha i mitt liv är på de flesta sätt inte lik mig alls faktiskt, de är heller inte lik varandra till sättet att tänka och agera i olika situationer och jag kan medge att det många gånger är tärande och svårt att förstå hur eller varför någon reagerar på ett visst sätt utifrån en viss situation eller att någon gjort något tokigt eller konstigt som jag själv aldrig någonsin skulle göra. Ingen av de där tärande stunderna väger dock mer än allt bra som kommer ur en nära och stark relation så därför är det oftast alltid värt att bara acceptera att alla är inte som oss själva men det betyder inte att människor är idioter för den sakens skull. Vi gör val i livet som påverkar oss olika för att vi är olika och vad skulle hända om vi bara lät folk hålla på med det dom ville, att vi inte dömer utan att om vi vill förstå och kanske hjälpa, att vi då istället försöker se lite mer utifrån den personens perspektiv och dennes förutsättningar utifrån dennes personlighet. 

Det är så mycket värt att låta andra vara hur dom vill, hålla på med vad dom vill, se ut hur dom vill och tänka hur dom vill. När de tillåts att vara precis som de är utan att jag blandar in mina egna känslor och värderingar genom att döma så skapar vi också tillit och ärlighet till varandra. 

För när du tänker efter, hur ofta berättar du något du är osäker på för någon du vet att du kommer få ett negativt eller kritiskt svar av och hur tryggt känns det att öppna dig för någon som dömer dig utifrån sina egna värderingar?