Efter en lång uppförsbacke kommer det alltid en nerförbacke säger dom, men vad händer när benen är helt förstöra efter den långa uppförsbacken att det gör så ont att ta sig hela vägen ner igen? 

 

Kraften att orka är inte alltid en självklarhet, just nu känner jag att min hjärna vill inget hellre än att sova, min ofta så glada inställning börjar bli lite gråaktig, avstånd börjar att tas. Det är ett tecken, ack så litet, men ändå ett tecken på att jag börjar tappa fotfästet lite. Någonstans lär jag stanna upp, fundera över mitt sätt att vara mot mig själv och förstå att jag måste behanda mig själv med respekt för att få energi och kraft. 

 

Det känns så jäkla tufft ibland och man måste få säga så utan att för den skull känna sig mindre värd! 

 

Jag försöker alltid hålla skenet uppe i situationer som denna, jag försöker alltid hitta något som lyser med en glimma sol i en allt för grå vardag och jag hittar oftast lösningar på det som tros vara kört, jag tror att utan den egenskapen hade jag inte stått där jag står idag, men eftersom jag nu förstår och kan se det så klarar jag mig ganska fint ändå tycker jag! 

 

Om jag går och lägger mig nu kommer jag troligtvis att vakna upp efter ett riktigt lång sovmorgon med ett toppenhumör, jag längtar!

Hugger du henne i ryggen, hugger du en vän,

Varje hugg är som ett tecken som visar sig om igen.

Du spottar på en person som håller din kärlek så hårt,

du sårar någon som till varje pris skulle kalla ditt och mitt för vårt.

Kanske saknar du förmåga att se,

kanske missar du att det handlar även om att ge.

En dag står du där, tillbaka på ruta ett,

du vandrar i cirklar, aldrig tycks du gå rätt. 

Minns då den enda gång,

du lyssnade till ditt hjärtas sång.

Så tondöv, naiv och skör,

huggen i ryggen gör enbart dig själv mör.

Du som skriker och stretar emot, gör inte det,

du har en kunskap och styrka som ingen annan vet.

Det är du som ska vända det negativa, göra allt svart till vitt,

det är du som ska ge tillbaka det du kallat vårt och göra det till ditt.

Om du en gång kommer höra ett hjärtas melodi,

kommer du förstå att märkena i ryggen kommer att förbi.

Men du kommer även förstå att tiden kan läka mer än vi förstår,

men aldrig ta bort negativa känslor om hur vi mår.

Det är ofta svårt att förstå, men allt för enkelt att tycka,

vi är alla egna personer och jag ansvarar för min egen lycka.

För mig är photoshop otroligt viktigt vad det gäller bilder, en del skulle vilja kalla det att fuska med bilderna. Jag ser det inte riktigt så, utan som en möjlighet att "rädda" eller framhäva en bild. 

 

Bilderna här under är samma bild, första är en rå bild tagen med min canon eos 550d och objektiv 50mm 1.8f. Nu har jag inte fotograferat på ett tag och känner mig lite ringrostig, men oavsett så tycker jag att det är jättesvårt att fotografera i snö, speciellt med ett "mörkare" motiv, precis som Kenna på den här bilden. Att det är så svårt beror på att hela bilden är "vit" och därför mäter kameran av det vita ljuset. Ofta blir bilder man tar ute när det är snö blåaktiga. Detta går att ändra i kameran, det är "bara" att ställa in en färdig vitbalans i kameran, men det går även att göra en egen vitbalans som är exakt anpassad för där du fotograferar. Men.. Vem orkar lägga energi på att fixa med allt detta i kameran medan man är ute på en promenad med hundarna när man lika väl kan fota en "rå" bild och sedan redigera i camera raw och photoshop? När du fotograferar en rå bild så är det precis som det låter, färgerna och kontrasterna i bilden är råa, okokta. Det är du som kokar färdigt, utan att på något sätt bryta ner kvaliteten i bilden. Vill man fotografera i raw och redigera i camera raw finns en jättebra bok att läsa; Scott Kelbys bok Adobe Photoshop (jag har cs4, men det finns olika utgåvor, grunsprinciperna är desamma, men lite uppdateringar i de senare böckerna).

 

Jag är lite irriterad på att blogg.se inte levererar den bildkvalitet som egentligen är, men hur som helst så märks ju ljusskillnaden och det är det jag vill komma åt!

Men fan (ursäkta) vilken resa det är, fram och tillbaka, hit och dit. Det är jättejobbigt och jag måste inse att jag har rätt att känna och tycka så ibland utan att få dåligt samvete för det. Det är okej att inte allt är okej ibland, det är okej att säga ifrån, det är okej att vara ledsen och det är även okej att må bra.

Jag har kommit fram till att det är i lägen  när det är lite jobbigare som ens vänner prövas på riktigt. Vem står kvar och väntar på dig, vem backar och vem hjälper dig längst vägen? För mig backade helt fel personer, de jag absolut inte skulle kunna tro gjorde det. Men vissa av mina vänner stannade kvar, visade mig att en "dålig dag" ska då inte förstöra en bit av vår vänskap. Det betyder så otroligt mycket, även fast att man inte just då visar det så betyder ett "hej, jag kommer och hälsar på dig nu" (trots att du inte vill...) jättemycket. Det betyder även jättemycket att få en liten påminnelse om att "jag tänker på dig", att någon säger "är det något jag kan göra, och om inte kan du få en kram". De personer som känner igen sig, som funnits där hela vägen, eller kommit in i slutet, de är mina allra bästa vänner och jag kommer stå där för dom, i ur och skur! 

Ni är guld! 

Hela tiden lär vi oss av livet i sig, vi lär oss att bli älskade, att bli svikna, att rättvisa inte alltid existerar, att med motgångar kommer framgångar, att vi själva ansvarar för vår egen lycka etc. För alla är det inte lika självklart, det verkar så enkelt att luta sig mot någon annan och hoppas att tiden läker alla sår. För att lära sig av livet tror jag man måste vara intresserad av livet, man måste vara mottaglig för att vilja lära sig och man måste förstå att man själv ansvarar över sin egen lycka. När man gjort det, då kan man i spegeln se ögon fyllda av självsäkerhet och lycka. 

 

Kaxig, frånstötande och dålig attityd är något som speglat mitt liv ganska starkt tidigare. Att inte låta personer jag riktigt kunnat lita på komma nära mig eller trycka ner mig var mer än självklarhet än ett undantag. Såhär i efterhand är det otroligt lätt för mig att se att jag en gång varit en tjej med dålig självkänsla och egentligen ett ganska dåligt självförtoende. 

 

Idag är jag så mycket starkare än så, jag inser mitt eget värde som människa och kan i och med det på ett helt annat sätt visa andra kärlek, känslor och är tusen gånger bättre på att ge andra uppskattning för det som jag uppmärksammat som bra gjort. 

 

Jag minns när jag gick i gymnaiset så väl, när vi hade grupparbeten, jag var alltid den "självklara" ledaren i gruppen, det var nog för att jag alltid sa det jag tyckte, mina idéer var bäst (jag sa aldrig så, men jag tänkte nog så), andra litade på min kunskap och jag hade alltid en lösning på det mesta. Till slut blev jag tillsagd av läraren, jag skulle försöka sluta ta den plats jag tog och istället släppa fram de andra eleverna och inte vara "chiefen" lika starkt som tidigare, jag skulle ge mer plats åt andras kunskap. Jag tog givetvis åt mig av min lärares väl valda ord, det var som att hon satte en kniv i ryggen på mig. 

 

Såhär i efterhand förstår jag precis, att vara ledare i den gruppen vi hade just där och då passade säkert mig, jag behövde bara finslipa på hur jag skulle tackla rollen, jag skulle behövt lite mer erfarenhet av livet. Det som då handlade om att leda en grupp för mig är egentligen helt fel. För mig handlade det att säga åt de andra vad de skulle göra, hur dom skulle göra det och och sen kontrollera att det blev rätt. Fel, fel, fel.. Idag inser jag att man inte når reslutat som grupp med det sättet och inte heller bygger man varken sitt eget eller andras självförtroende på det viset. Man trycker snarare ner andra.

 

Att vara ledare skulle egentligen ha inneburit att se vilka styrkor var och en i gruppen hade och hur man skulle kunna smida samman de styrkorna för att bilda det bästa laget någonsin! Det handlar om att personerna i gruppen ska växa inom sitt område och bli självsäkra och stolta över det dom kan och presterar, det handlar om tillit, det handlar om att kompletera varandra som grupp och det handlar om att skapa ett resultat tillsammans. För ni håller väl med mig om att hade det vart så att man enbart siktar på ett bra reslutat själv så handlar det inte längre om ett grupparbete?

 

Med det här vill jag egentligen säga att jag idag har ändrat på mitt sätt att vara mot människor jag möter och umgås med. Mitt sinne är mer öppet för andra, jag respekterar andra, jag litar på andras kunskap och jag inser att att fel är ett steg närmare rätt och inte en förlust. 

 

Jag delar med mig av det för att det tog sån lång tid för mig att komma fram till det här och för att jag på något vis tycker att det är jätteviktigt i vardagen! Att pusha, att stötta och hjälpa varandra ger jättemycket glädje. Jag jobbar jättehårt med den här biten själv, det är väldigt svårt, man jag märker att ju mer jag visar andra uppskattning ju mer får jag tillbaka. Jag får igen dubbelt så mycket mer än vad jag ger, vilket gör mig till en lycklig och självsäker person och det är långt ifrån den jag var för bara några år sedan.

Jag älskar mitt jobb! Vad som gör att jag tycker så mycket om att få vara på Konsum är självklart, nämligen den gemenskap vi som personal har, att vi har frihet under eget ansvar och inte minst våra kunder. När man kan räkna upp flera saker som är mer än bra med jobbet, ja, då måste man väl toktrivas?

 

Jag blir gång på gång påmind om att det jag gör på jobbet faktiskt är omtyckt av både kunder och mina kollegor, jag har tappat räkningen på hur många gånger jag blivit så glad av både kundernas och kollegornas feedback att det gör hela min dag (vi hade inventering igår kväll och inte ens då klararde jag av att räkna ordentligt ;) )!

 

När jag fick vara med om mina "första motgångar" (jag vill inte kalla det gå in i väggen, bli sjuk eller bli dålig, för i slutändan så är det en erfarenhet som enbart kommer vara positiv för mig) för ett år sedan rekomenderade sjukvården mig en sjukskrivning från mitt jobb, så har varit hela resan fram till nu. Mitt svar har alltid varit "aldrig, jag gör det inte!" Varför skulle jag någonsin ta ifrån mig själv det som ger mig energi och glädje i vardagen? Jag ska erkänna att det inte alltid är så lätt att gå till jobbet, inte heller att sitta i kassan ibland, men det har inte med jobbet i sig att göra, det har med mig själv att göra. 

 

Sen den dagen jag förstod att det var panik-ångest jag hade och inte en nära-döden-upplevelse har jag varit öppen och ärlig om det med mina kollegor, jag har aldrig begärt att dom ska förstå eller behandla mig på att särskilt sätt, men dom har ändå alltid visat mig respekt, alltid stöttat mig, aldrig ifrågasatt, men viktigast av allt, alltid fått mig att känna mig som "välkommen hem", för det var precis så han sa med en kram, min chef, morgonen efter allt startade. 

 

Det är precis så det känns, som hemma!