Kraften att orka är inte alltid en självklarhet, just nu känner jag att min hjärna vill inget hellre än att sova, min ofta så glada inställning börjar bli lite gråaktig, avstånd börjar att tas. Det är ett tecken, ack så litet, men ändå ett tecken på att jag börjar tappa fotfästet lite. Någonstans lär jag stanna upp, fundera över mitt sätt att vara mot mig själv och förstå att jag måste behanda mig själv med respekt för att få energi och kraft. 

 

Det känns så jäkla tufft ibland och man måste få säga så utan att för den skull känna sig mindre värd! 

 

Jag försöker alltid hålla skenet uppe i situationer som denna, jag försöker alltid hitta något som lyser med en glimma sol i en allt för grå vardag och jag hittar oftast lösningar på det som tros vara kört, jag tror att utan den egenskapen hade jag inte stått där jag står idag, men eftersom jag nu förstår och kan se det så klarar jag mig ganska fint ändå tycker jag! 

 

Om jag går och lägger mig nu kommer jag troligtvis att vakna upp efter ett riktigt lång sovmorgon med ett toppenhumör, jag längtar!