Jag har dock ett eget litet motto, "om livet hinner ifatt dig har du bara inte sprungit tillräckligt fort."Livet är så för mig, kommer dåliga dagar springer jag allt vad jag kan tills jag skymtar en gnutta av sol igen, först då kan jag andas ut, se mig om och tänka tillbaka på den jobbigare perioden. Jag har då kraften och orken att utvärdera och fatta kloka beslut för att slippa hamna i samma fack igen. 

Med att springa är i mitt fall att jobba, sköta hästen eller dra på mig något annat projket, egentligen allt som kan avleda tankar. 

Jag menar inte att tankar inte är bra, man jag tror bara att i stunder då det är lite jobbigare kan det kanske vara en fördel att inte tänka så mycket utan mest bara leva och fokusera på annat än sig själv. Ta lite distans från sig själv, men ändå med sig själv, om ni förstår? Ge själen någon form av ro, men ändå underhålla den så pass att den inte ger upp. 

De finns där och hur mycket jag än önskar något annat kan jag inte välja bort dessa människor helt från mitt liv. Jag kommer ständigt få stå ut med människor vars uppgift i livet är att få sin lilla röst hörd och sina små handlingar sedda, till vilket pris som helst. 

Det gäller att vara stark i den värld vi lever i idag, den är hård och långt ifrån rättvis men den blir vad vi väljer att göra den till och den kommer levas på det sätt vi väljer att se på den. 

Vi bör göra kloka val när vi väljer vilka människor vi låter göra ett intryck på oss samt vilka vi väljer att dra lärdom ifrån. Ibland kan människorna som förvånar mig trots att bidra med en glad känsla om att jag har valt helt rätt i mitt liv. Jag har valt att slå läger med de som är underbara och dra lärdom av de som suger andras energi, för även om det är helt oförståeligt så kan jag ändå när jag träffat människor som dessa förstå varför det är kaos i världen. 

När du träffar en människa som sliter för mycket på dig bör du bara blunda och tänka att du är glad att du inte är hon!