Jag ska vara helt öppen och lägga alla känslor det medför åt sidan nu, jag har hamnat i någon form av kris jag inte lyckas ta mig ur och hela livet och dess vardag och är helt utan kontroll. Varje dag är en jobbig fas att ta sig igenom och jag räknar hela tiden minuter till sömntillfällen som jag ändå inte riktigt kan utnyttja för att jag inte kan få någon ro. Det är jobbigt och jag försöker hela tiden att kämpa för att ta mig ur den här fasen men det går inte riktigt som jag vill och nu finns bara en känsla av att ge upp och acceptera läget kvar.

 

Eftersom jag inte riktigt vet vart jag har mig själv är både självkänslan och självförtroendet lågt och det resulterar till att jag håller mig undan och ber inte om någons hjälp, jag kan inte göra det för att jag anser mig inte vara värd någons hjälp och jag kan inte heller vara så egoistisk att jag ber om någons närhet eller stöd fast att det kanske är allt jag behöver. Jag utesluter ingen och det handlar inte alla gånger om att jag vill vara ifred, utan jag äger bara inte makten över mig själv att be om något jag inte anser mig själv vara värdig att få. 

 

Jag vet att det här är en period i livet och jag vet att den bara varar en stund, men det hjälper inte att tänka så just nu när orken inte finns och känslorna är kaos inom mig, det känns helt overkligt, som att mitt liv står stilla och jag föröker kämpa för att klara av vardagen men samtidigt ser jag hur andra människors liv bara flyter på och där står jag, helt ensam och tittar på medan de enda känslorna som finns i mig är att ge upp och kasta in handduken. 

 

Jag har bränt ut mig själv mentalt lite kan man säga och jag gör mitt allra bästa för att ta mig ur det här, jag kämpar varje dag och jag mår inte alls speciellt bra och därav är det oerhört svårt för mig att själv ta tag i allt runt omkring och höra av mig, jag ber om ursäkt för det och jag ber om ursäkt för att jag inte är mig lik men det har sin förklaring och någonstans hoppas jag att den duger så allt kan bli som vanligt när jag kommit ur den här svackan. 

 

Så, med det sagt så sluta inte höra av er för att jag kanske inte svarar första gången och ta heller inte åt er personligen ifall jag är annorlunda. Ni är fantastiska som hör av er och finns där och oavsett om jag inte visar det lika mycket som känner det vill jag ni ska veta att jag uppskattar allt väldigt mycket!

 

Kram, och massa kärlek från botten (snart toppen..)