För det är tuffa tider, för en del (tralalalalala)....

 

Just nu är livet lite jobbigare än vad det varit under större delen av sommaren, varför vet jag egentligen inte men jag antar att det här livet är något jag lär mig leva med om tiden får bestämma. Det är inte någon jättefara, bara jag får slippa panikattacker är jag så gott som nöjd med det mesta, då finns det ingenting som stoppar upp mitt vardagliga liv. Visst måste jag ändå erkänna att det är jobbigt att alltid vara trött och sliten, att känna så mycket irritation, att känna psykisk stress och att ha en känsla av att inte räcka till. 

 

Såna gånger försöker jag påminna mig själv hur bra jag egentligen är och att jag gör så gott jag kan här i livet och att det som är viktigast för mig måste jag värdera högre än vad som är viktigare för andra. Jag tycker ibland att andra har det lite för lätt att köra med mig, jag har mig själv att skylla för det men jag älskar ju att hjälpa till och att finnas där för andra, dock tar det en helt annan vändning och jag blir näst intill hatisk när jag börjar märka att jag inte längre hjälper den andre av fri vilja, utan jag bara gör det av ren vana. 

 

Ja ni förstår, nog finns det lite irritation i mig allt.. 

 

Som tur är har jag min balans här i livet, stallet. Där kan jag glömma allt annat och bara vara mig, där kan jag sitta i skitiga kläder och dricka en kopp rivigt kaffe och lösa korsord och där kan jag borsta, rida och gosa hästar hur mycket jag vill. Jag får känna mig ärligt behövd och jag får lära mig massor av nytt, både om mig själv och om hästarna. När jag är där existerar inte irritation, det finns bara lugn inom mig. 

 

Det måste vara något speciellt med att få lära sig rida i vuxen ålder. Eller så är hästar såhär speciella oavsett, i vilket fall som helst är det en stor del av balansen mitt liv och jag älskar det!