Jag tänkte skriva av mig lite. 

 

Det är många som bryr sig och frågar om jag är frisk nu, om allt är bättre. Men jag tror inte riktigt att det fungerar så och dessutom känns det hemskt att behöva besvära någon med hopp ooch säga precis som det är; vissa tider och dagar är värre, andra bättre, men så har det varit hela tiden, så det är väl egentligen inget framsteg. Det som är ett framsteg är att jag lärt mig att acceptera och förstår därför på ett annat sätt att när jag mår dåligt är det inte så farligt som jag för tillfället tror. Jag har lärt mig till viss del att hantera mina känslor bättre och blir bättre och bättre på att stanna kvar vid en känsla istället för att smita från den. 

 

Jag tror att jag är en ganska öppen person och mår bäst av att andra vet hur det är. Jag klarar inte att stänga in mig i en bubbla med en värld som ovetandes undrar varför det är som det är eller varför jag gör som jag gör. 

 

Men glöm inte, jag är en helt vanlig person. Ångest har alla känt någon gång, dock olika mycket och i olika långa perioder, det tillhör livet. Det är för allt i världen inte synd om mig, för jag mår faktiskt bra och känner mig otroligt älskad av de personer som finns runt om mig. Det finns ingen chans att jag skulle ge upp eller känna mig värdelös, för så är det inte. Jag är den viktigaste personen i mitt eget liv, är inte jag lycklig kan jag inte heller göra någon annan det. 

 

Jag känner otrolig tacksamhet till de personer som funnits vid min sida, kramat, lyssnat och visat kärlek. Det är inte att ta för givet att ha så fina vänner. Ni är guld!

 

Nu är det sådär jobbigt att publicera igen, men varför inte, jag har ju klarat det tidigare!

Vi har spenderat en liten del av lördag kväll på gymmet tillsammans med några andra som inte heller förstår varför man ska göra något annat en lördag. 

 

Sen jag blev sjuk har jag minskat drastiskt på gymandet, jag har bara tränat en gång under tiden faktiskt. Men en gång är mer än ingen och idag blev det gång nummer två. Numer kommer jag enbart att träna när jag känner att jag har tid och lust till det. Långa promenader med hundarna kommer bli mer vanligt, men att slita ut mig på gymmet är inget som jag kommer kämpa för.

 

 

 

Klockan är halv tolv, jag är vaken även fast jag ska upp tidigt imorgon. Men det spelar ingen roll, har haft en sån fruktanväsrt bra kväll tillsammans med vänner. var in på gasklockorna och kikade på stiftelsen. Jäklar vilka långa månader av längtan det har varit. Men det var värt varenda sekund. Precis det här behövde jag. 

 

Lycka. 

Ni är inte supermånga som kikar in här (ops, där avslöjade jag min (inte) stora blogg), men ändå några stycken. Jag ska vara ärlig och ge mig till känna. Det är nämligen så att jag gått in i väggen, jag har ångest och har vid tillfällen fått panikångestattacker. Jag förstår att det beror på den perfektionist som bor inom mig, den som tror att jag är den som gör allt bäst själv, inser inte värdet i tid och tar gärna på mig lite för mycket. Jag vill helt enkelt göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. För någon vecka sedan sa kroppen min stopp. Jag har känt av att det skulle komma i några månader, men inte alls i närheten på känslan som uppstod för ett par veckor sedan.

 

Jag fattar inte varför det tar emot att skriva varje ord och känna press över att trycka på publicera. Jag skulle aldrig döma någon annan som hade den känslan, men ändå är jag rädd. 

 

Varför är det så svårt att medge när man är sjuk psykiskt, men inte fysiskt? Jag tror att andra människor kommer se mig som svag, eller ännu värre, tycka synd om mig. Jag är absolut inte mer svag än någon annan för att jag har uppförsbacke lite oftare än vanligt, tänk nu på att varje gång jag tar mig upp för den så växer min självkänsla och jag kommer veta mina begränsningar mer exakt. Det gör mig faktiskt till en ganska stark person ändå. Det är inte heller synd om mig. Jag har det otroligt bra med familj och vänner runt om mig som respekterar och älskar mig för den jag faktiskt är och för det jag faktiskt gör. 

 

Aja, jag gör det, jag publicerar..

 

 

 

 

 

 

Min första dag med skratt så att tårarna rann idag på otroligt länge. 

 

Tacka gode Gud för Konsum! <3

Tänk att jag utsatt mig själv för det här. Jag har valt att sätta mig själv sist, fast det är mig jag lever med. Fruktansvärt. Jag är värd så mycket mer. Av den enkla anledningen till att jag ger så mycket mer. 

 

Jag måste sluta fundera på hur andra tror och tycker om mig. För vad spelar det för roll. När jag tänker efter tycker jag att jag är en bra och fin person, inte fläckfri, men jag är fan bra. Jag är full av glädje, jag finns alltid nära, jag bryr mig, jag har känslor, jag ger kärlek, jag är stark, jag är vacker, jag ger trygghet och är ärlig.

 

Nu, när jag förstått vad jag gjort med mig själv inser jag att jag kommer aldrig mer att göra så här. Jag kommer härifrån att behandla mig själv med respekt och kärlek. Det kommer jag långt på!

 

Djupare i mina tankar kommer ni faktiskt inte komma. 

Jag ska erkänna att just nu är det tuffa tider. Det är motgångar, det är jobbigt och psyket sätter mig på prov. Förlora, såfan heller. Om sanningen ska fram är det så att jag ställt alldeles för höga krav på mig själv. Jag har valt att försöka lyckas med lite allt möjligt på så lite tid som möjligt. Nu har fick det tydligen vara nog och kroppen säger ifrån. Det bara måste få vara så ett tag nu. Det är tungt och det är motvind. Så är det just nu, men "just nu" varar förhoppningsvis inte allt för länge till. 

 

Tills vidare får min gymkort stå orört, tills att jag hittat balans och inre lugn. 

 

För övrigt har jag som plus på pannkakan varit sjuk nu sen i lördagskväll. Jag gjorde ett tappert försök att jobba idag, men det gick inte, en timme klarade jag innan vi fick ringa efter vår otroligt duktiga vikarie, jag har tur som har just henne, man kan känna sig trygg!

 

Efter en lååång vila sovstund med min fina vän Kenna känner jag mig som en ny människa. Jag hoppas det håller i sig så.