Jag har dock ett eget litet motto, "om livet hinner ifatt dig har du bara inte sprungit tillräckligt fort."Livet är så för mig, kommer dåliga dagar springer jag allt vad jag kan tills jag skymtar en gnutta av sol igen, först då kan jag andas ut, se mig om och tänka tillbaka på den jobbigare perioden. Jag har då kraften och orken att utvärdera och fatta kloka beslut för att slippa hamna i samma fack igen. 

Med att springa är i mitt fall att jobba, sköta hästen eller dra på mig något annat projket, egentligen allt som kan avleda tankar. 

Jag menar inte att tankar inte är bra, man jag tror bara att i stunder då det är lite jobbigare kan det kanske vara en fördel att inte tänka så mycket utan mest bara leva och fokusera på annat än sig själv. Ta lite distans från sig själv, men ändå med sig själv, om ni förstår? Ge själen någon form av ro, men ändå underhålla den så pass att den inte ger upp.