JAG MÅSTE SPRINGA nu. Jag måste springa ikväll. Jag måste springa under lunchen. Jag måste springa innan jobbet. Jag måste springa!

  Är det inte precis så vi säger, vi löpare? Vi är så passionerade över vår idrott och motion. Och vi är så passionerade över att förbättra oss. Eller så är vi bara passionerade över vår passion. Längtan efter rörelse. Behovet av ett motstånd. 

  Behov och längtan kan skapa krav. Krav blir till måsten. Och då kan gränsen börja bli suddiga mellan det som livet, tillvaron och samhället kräver av oss och det som våra personliga drivkrafter dikterar att vi ska göra. Det är skillnad mellan det vi gör för att vara lydiga, duktiga och ansvarstagande och det vi gör för att vara lyckliga. Men det är inte alltid motsatsförhållande mellan det strävsamma och plikttrogna och det lustfyllda frivilliga. I en tid och i en värld där agendor tecknas fulla och där lutherska piskor av plikt viner över axlarna, kan det dock vara svårt att veta skillnaden. 

  Livet består av en massa val och vi viljer att välja. Men i de valen finns det en underförstådd skyldighet att faktiskt leva upp till vissa normer. Det är därför som jag måste betala räkningar. Jag måste betala min skatt. Jag måste bisiktiga min bil. Jag måste gå ut med hundarna. Jag måste sköta mitt arbete. Jag måste handla mat. Jag måste plocka disken ur diskmaskinen. Jag måste tvätta mina kläder. Jag måste borsta tänderna. Jag måste städa hemma. Jag måste gå på möten. Jag måste svara på e-mail. Jag måste svara i telefonen. Jag måste inte springa! Jag kan springa. Jag väljer att springa. Och jag VILL springa!

 

Text tagen ur magasinet "Runner´s world" Augusti 2012.