Du, ja, du. Du vet ju hur det är, att tänka tillbaka, se de fina i ditt liv, men även se det som sätter sina spår djupast. Det som en gång sårat dig, kommer igen, bara för att visa att; titta, jag finns också kvar, även så om du inte vill det! Svårast är de då man kämpat livet ut för att glömma, de är det man strävar efter, men sakta dras man tillbaka. Minnen är bara minnen, tidigare levda dagar man antingen minns med glädje eller sorg. Mina dagar, de saknar jag inte för fem öre, men jag vet att med de, så har jag växt upp, lärt mig att livet, de lever inte sig själv, jag måste själv medverka!
 När ensamheten bryter ut, då har jag svårare för det, att verkligen veta att jag är lycklig, har nästan allt jag önskar, bor med en jobbig familj som jag älskar och ser upp till. en dag, ska jag ta mig i kragen, se mig om, de jag kommer se då är de som står bakom mig, ni finns ju där.

Nu ska jag nog sluta tänka höga tankar! Jag vet inte vart jag ska göra av dem bara .. :( De är inte lätt, när de är svårt.