Även om jag skriver kloka inlägg om hur man är en bra människa eller att man ska visa kärlek och respekt så är jag själv långt ifrån den som går före med dessa ideal jag har, inte för att jag inte vill utan för att jag inte alltid kan. 

 

Alla människor har upp och nedgångar i livet, det finns sånt som tynger oss hårt ibland men som vi inte riktigt kan förstå oss på. En sån period har jag haft den senaste tiden, de senaste månaderna. Eftersom jag är en person med mycket och starka känslor hamnar jag lätt i både glädje och smärta likaväl som jag hamnar i både ork och ur balans. Det är stunder som dessa jag reflekterar mycket, som jag tänker mycket och som jag tar alla chanser jag får till att se ner på mitt eget värde. 

 

Ingenting handlar om att jag är egoistisk, att jag tar avstånd eller att jag inte vill ha människor runt om mig, utan det handlar om att min sociala energi är obefintlig och jag blir då en anonym person. Jag är fortfarande samma Hanna, jag vill fortfarande ha en kram, jag ler fortfarande och jag älskar fortfarande mina medmänniskor extremt mycket. Jag försöker bara samla ihop energi som jag tappat någonstans på vägen så jag kan bli social igen. 

 

Jag vill be er om att inte utesluta mig för att jag inte hör av mig utan istället ge mig tid och ge mig en chans och tveka aldrig själva på att höra av er själva, ring mig, skicka ett sms, kom och hälsa på eller ge mig en kram bara, det betyder så otroligt mycket.

 

Att jag skriver det här beror på att jag inte vill att någon ska tro att jag är den som inte hör av mig, som struntar i de jag älskar, som inte alltid är på topp, jag är bara människa och jag måste bara få vila ett tag och hitta ett nytt projekt att lägga vantarna på så jag kan bygga upp min självsäkerhet igen. Det är en svag men samtidigt otroligt stark Hanna som vågar skriva det här just nu eftersom det gör så ont i mig att inte kunna vara den jag vill vara samtidigt som det är skönt att bara kunna konstatera att så är fallet.

 

Jag är inte den som ger upp, det finns dom som har det värre och jag är snart samma gamla vanliga Hanna igen, i en ännu bättre version!  

Jag behöver precis som vilken människa som helst bekräftelse och kärlek, jag behöver dessutom få lov att ge andra bekräftelse och jag behöver få visa kärlek och omtanke, jag behöver få vara en del av ett vi och jag behöver få respekt likaväl som jag visar andra respekt. Det är alla grundläggande stenar för att relationen ska fungera, sen vilket plan eller vilken typ av relation det är kvittar, ska dessa stenar måste finnas för att jah ska kunna ha en relation med någon över huvud taget. 

Det som däremot speglar vilken nivå min relation till någon ligger på är tilliten och det är av den enkla anledningen att jag är fruktansvärt rädd att människor jag älskar ska lämna (inte längre tycka om/hata) mig. När jag litar på någon, litar jag således på att hon eller han inte kommer att lämna mig, att stöta bort mig från vår relation. Jag litar på att jag oavsett vilka åsikter eller vilket humör jag än är på så är jag älskad och respekterad. 

Naturligtvis hamnar allt från att hålla mina ord i tryggt förvar och att våga lita på någon annans ord under "att lita på någon", men för mig är det bara enkla enheter i ett stort sammanhang. 

Det finns få människor jag på riktigt litar på, som jag vet att jag vågar älska så jag skulle gå sönder om de lämnade mig, just för att jag vågar lita på att de alltid kommer finnas där, i mitt hjärta.