... 

Jag trodde nog aldrig att jag skulle skriva det här, eller ens tänka det, men.. När jag får semster, då ska jag koppla av, jag vill (skrev ska först, men suddade ut det, låter mer som ett måste än en vilja, ellerhur?) läsa mycket böcker och vill så ofta jag bara kan ta långa promenader med hundarna, vill ta med filt, bok, melon och lite musik i lurarna till stranden och bara låta tiden gå, jag vill gå på furuvik och se stiftelsen, uggla och mando diao, jag vill verkligen ha semster! Det är första gången sen jag var 16 år som jag är ledig på sommaren. Men.. Jag älskar mitt jobb och tycker inte om när kunderna tycker synd om mig för att jag jobbar en dag då det är strålande väder ute, så, jag har sagt att till mig kan man ringa om det krisar och någon blir sjuk. Jag vill gärna ställa upp!

 

Men vad jag längtar, jag längtar efter att få åka och hälsa på familjen precis när jag vill (eller ja, när dom orkar;), jag längtar efter glada glädjespridare, jag längtar efter iskall ramlösa ananas/lime, jag längtar efter långa cykelturer med Jörgen, jag längtar efter att få fota, jag längtar efter att få slippa ta något som helst ansvar över något annat än mig själv och mina sambosar, massor.

 

Så kommor nog min semester att bli!

 

 

  Nog är det lite kallt allt, ute alltså. solen skiner åtminstone och det är varmare än på många dagar, men varför måste det blåsa? Regn förstår jag, men vad ska vi med så mycket vind till? Vad spelar det för roll, jag kommer sitta (kanske inte just här på bloggen) och klaga i sommar när det är som varmast och det inte finns någon vind som blåser bort myggen. Som människa är jag aldrig nöjd, speciellt inte med vädret, aldrig med vädret. Aldrig med något annat heller. Som människa slösar jag livet med att hoppas på att andra ska förändras för min skull. 

 

  Har jag någon gång sagt att jag inte tycker om när personer gnäller? Jag tycker att man inte ska gnälla, jag tycker att man ska försöka se situationer ur fler perspektiv än sitt eget och i många fall gilla läget. Jag tror att det mesta som sägs och görs är inte för att jävlas med andra, utan för att försöka förändra till det bättre. Jag tycker att man ska låta sig själv och andra misslyckas genom att testa/göra något nytt, jag tror man växer som person då. Man lär sig mycket på vägen. Jag tycker till exempel inte att man ska flytta ut i skogen och klaga på att det inte finns bussar som går varje halvtimme. Det finns nämligen en anledning till det. Jag tycker inte man ska klaga på att arbetsförmedlingen inte GER MIG jobb. Jag tycker inte heller att man ska klaga för att invandrare många gånger får mer pengar än tex våra pensionärer (har ingen aning om detta stämmer, jag har aldrig i mitt liv sett en invandrares ekonomi, jag bara uttrycker något som jag hört från negativa personer som förmodligen har full insikt i andras ekonomi). Jag tror det finns en anledning. Jag skäms att man är avundsjuk på det, att man tänker på "våra egna" i första hand. Ingen är vår egen, JAG är MIN egen, jag är själv ansvarig för MITT liv och hur JAG vill ha det. Vill jag att bussen ska gå varje halvtimme, ja, då får jag bo lite utanför staden och vill jag ha mycket pengar när jag är gammal å grå, ja då får JAG vackert jobba och spara ihop. Men.. Om det inte min typ av jobb jobb här då? Ja, då får jag vackert flytta på mig om jag inte är nöjd. Jag tror det blir problem om jag förväntar sig att andra ska lösa min situation. 

 

  Om alla kanske tänkte att "vad kan jag göra för att göra min situation lite bättre?" istället för "Jävla politiker, jävla hyresvärd, jävla bussbolag, jävla den och jävla hit och dumma dit" så skulle vi vara gladare personer. Så även jag, jag som sitter här och gnäller på blåsten. Jag ska ta på mig långa byxor istället för korta leggings och så ska jag gå ut och tänka att jag är glad att det blåser och är jag inte det, ja, då får jag väl gå in då. 

 

 

  Dagarna rullar på, egentligen vet jag inte riktigt vart tiden tar vägen. Jag tänker ändå att det måste vara ett tecken, ett bra tecken. Ett tecken på att jag mår bra och har det bra runt om mig. Jag har lite mer ork och allt känns inte längre som en lång uppförsbacke. Oron får jag ganska ofta leva med, men jag kan på ett lite bättre sätt hantera stress igen. Jag jobbar faktiskt bättre under stressade situaioner, blir mer skärpt och koncentrerad, ja, det är roligare helt enkelt.

 

  Jag har under senaste dagarna här funderat över om jag ska anmäla mig till tjejmilen eller inte? Alla som jag hört säger att det är sjukt kul att vara med och jättefin bana runt. Men jag då, här pratar vi om en tjej som sätter upp för höga krav på sig själv och lätt kör ifrån sig själv och springa rätt i väggen. Hur ska det gå för mig egentligen? Jag vet att jag har kapacitet och ett enormt driv att klara det, för så är det med mig, jag kan klara det mesta, på ren vilja. Men vill jag? -Ja, jag vill. Men vill jag gå ut, anmäla mig, pressa mig för hårt och stå där igen, med panik? -Nä, jag vill inte det. Det är här man lär lära sig vart sina egna gränser går och hur mycket press man klarar att sätta på sig själv. Ja, jag vet, man kan gå på tjejmilen också! Men tyvärr, har jag anmält mig så har jag gjort det för att springa hela varvet och helst på ca en timme, så att gå är att utesluta. Antingen springa, eller inte alls.

Åh, beslutsångest, Hej! Jag återkommer väl med svar på den frågan senare.

 

  Onsdag imorgon, det innebär ledig. Det innebär även sovmorgon. Jag älskar att sova, det är nästan det viktigaste som finns. Jag prioriterar sömn väldigt högt kan man väl enkelt säga. Jag sover numer som en stock när jag väl somnar. Det är verkligen skönt, det behövs. Dagarna blir lättare så.

 

  Kaffe, ja, en kopp om dagen kanske, och isåfall helst med skummad mjölk. Jag ska egentligen inte dricka kaffe, utan istället kamomillte. Allt för att inte dra igång stressen i kroppen som blir av koffein. Jag har även märkt att jag är känslig mot koffein och då är det ännu sämre att dricka, speciellt starkt, svart kaffe. Så jag har nu sagt hejdå till espresso och hej cappuccino! Jag tycker lika mycket om båda, fast på helt olika sätt! 

 

  Vi hörs folkens!

 

 

 

  

 

 

Jag undrar ganska ofta varför personer gör som dom gör, hur fan dom tänker gentligen?!?! Blir ofta ledsen och besviken på andra. Jag har en förmåga att överdramatisera saker, vara lite drama queen faktiskt, om jag ska vara helt ärlig alltså, vilket jag ska. Det finns något positivt att vara som mig, det är att vara framåt, att vara driven, att ha en vilja och att visa den. Det som dock är alldeles för lätt i de sammanhangen är att driva på lite för mycket, att ibland köra över andra och att inte visa ödmjukhet och vara respektfull. Jag kommer ibland på mig själv med dessa dumheter och ångrar mig alltid kort efter, är ofta för "stolt" för att visa att jag gjort fel och be om ursäkt. Att jag är så vass ibland, det är jobbigt faktiskt, jag vill inte vara sån. När jag tänker på mig själv, om mig själv tänker jag alltid att jag vill vara den som är glad, pushar andra, kan få andra att vilja och vill vara den som får andra att våga vilja och genomföra sina drömmar och mål. Det är såna personer jag tycker om!

 

Det är lätt att tycka till om hur andra är, men det är svårare att uppleva sig själv. Hur mina tankar om mig själv är stämmer nog inte riktigt överens med verkligheten. Därför ska jag försöka tänka mer på hur jag är mot andra, så att jag inte trampar på någon. Jag tycker alltid att man ska sträva efter att lyfta upp andra och deras egenskaper, inte såga av deras pinnar på stegen. Jag tror att om jag behandlar andra på ett värdefullt och respektfullt sätt kommer jag att bli bemött på samma sätt. 

 

Det är ju faktiskt jätteviktigt och det lägger en grund för hur andra ska vara mot mig. Med respekt och kärlek kommer respekt och ännu mer kärlek tillbaka.

 

Det är starkt att be om ursäkt. Det är inte många som klarar av det och jag tänker inte vara en av dem. 

 

 

Ja, jag vet egentligen vad jag ska skriva, eller hur jag ska skriva. Har funderat en massa om bloggen nu på senare tid, men jag vet inte, hur personlig kan man vara? Jag känner att jag vill skriva ut om hur jag mår, hur jag känner, vad jag tänker, hur jag tänker, men samtidigt vet jag att jag har både vänner, kollegor, kunder, och bekanta som kikar in och läser här. Jag vill gärna vara öppen, men är samtidigt rädd för hur andra tänker om mig, alltså personer som jag kanske inte känner så jättebra. Samtidigt så bryr jag mig inte heller. Eller jo, det måste jag ju göra eftersom jag funderar över det.

 

Jag har inte kommit fram till något bara för att skriver om det om det är det ni tror. För jag vet ärligt inte hur jag ska göra. Vara helt öppen eller försöka hitta en gräns? Ska man skriva ut de dagarna det är jobbigare eller ska man bara skita i det? Ska man skriva om problem? Ska man hit eller ska man dit?

 

Förvirrad tant på 22 jordsnurr funderar vidare....