När man är värdelös!

Snart december, snart nytt år, snart äldre, klokare, vackrare och kanske lite smartare.

Det blir få inlägg numera, jag har inte så mycket tid till att fundera över vad som är viktigt här i livet eller vad som är rätt eller fel, jag liksom lever istället för att fundera och spekulera! Skönt kan ni säkert tycka, men några okloka ord kan jag säkerligen ändå få dela med mig av med tanke på att det var ett tag sen sist jag delade några tankar.

Ibland tänker jag på att jag för längesen delade ett inlägg där jag ville bli mjukare i mitt sätt att vara gentemot andra, jag ville vara en snällare medmänniska och jag ville visa andra människor mer respekt och inte bara köra över hur andra hur som helst, med andra ord kan man säga att jag ville backa lite i min egen vilja och låta andra ta mer plats utan att jag på något sätt skulle känna att jag trampade på mig själv! Jag ville våga visa mig skörare och jag ville våga visa kärlek mycket mer!

Idag är jag så fruktansvärt stolt över mig själv i det läget! Genom att ge andra människor mer utrymme så har jag även lärt mig att älska mig själv mer än tidigare, jag har lärt mig att låta andra komma mig närmare inpå livet och jag har insett att ingen människa som trycker ner någon annan kan må särskilt bra, även om dom faktiskt själv tror det.

Vi måste förstå ännu bättre att vi inte står i högre värde än våra medmänniskor, jag är helt övertygad om att det lägger en stor grund för hur vi mår och lever. Det är så otroligt farligt att anse sig själv ha ett större värde än någon annan, och då menar jag faktiskt vem som helst, man som kvinna, svensk som italiensk, barn som vuxen, brottsling som laglig!

Det jag egentligen säger är att vi aldrig kan bedöma någons värde och kan således varken se ner eller upp på någon annan människa. Gör vi det så vill jag mena att det enbart betyder att vi inte vet att människor är ovärdeliga och vi förstår inte själva att vi inte är ett dugg beroende av att någon är bättre eller sämre än oss själva. Behöver man någonsin hävda hur viktig man är eller hur viktigt det man gör är så innebär det med största sannolikhet att man är osäker på att andra förstår det och det är där skon klämmer! För vad finns det att förstå om vi alla är lika mycket värda?

Jag säger inte att jag har rätt i det jag skriver eller tänker utan det är bara sena kvällstankar om hur jag själv upplever och ser på människor som gör allt för att använda andra människor till att klättra på istället för att maximera sig själva med sina egna egenskaper.

Med de orden skrivna så menar jag inte att man inte äger rätt att tycka och tänka om andras beteende eller tankesätt, utan det här är på ett djupare plan där jag tänker på hur vi respekterar och ser på varandra som individer.

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Att förlora någon

Min absolut största rädsla i livet är att människor jag älskar ska lämna mig, när jag skriver det så menar jag inte att de fysiskt kommer lämna mig utan att jag blir tagen för givet, att man inte längre värdesätter mig, sviker mig eller att man helt enkelt blivit trött på mig.

Anledningen till den rädslan är att alla människor som jag är rädd att förlora fyller en otroligt viktig roll i mitt liv, det är människor jag inte kan känna mig hel utan och det är människor som får mig att inse hur värdefulla både dom och jag är för vår relation.

Jag älskar att utveckla relationer till starkare och finare och eftersom jag tror att det finns gott i alla människor så har jag lätt att släppa andra människor nära, men varje gång jag gör det så finns också risken att jag blir beroende av min relation till dessa personer och därav kommer rädslan att en dag vara utan den.

Det finns ändå ett fåtal personer som jag verkligen aldrig någonsin vill vara utan, personer som finns runt om mig hela tiden, som får mig att förstå mitt eget värde, personer jag skulle göra precis vad som helst för, det är världens finaste relationer jag har och jag är så otroligt tacksam!

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Kör hårt bara

Jag är stark nog att klara att lita på mig själv, att veta att jag klarar precis vad jag vill oavsett motgångar eftersom jag är väl medveten om att motgångar föder framgångar och att den som är stark nog att kämpa alltid klarar sig till slutet.

Jag är dock trött, jag är sliten, jag är medtagen av hela situationen och världen snurrar runt mig medan jag står i mitten av stormen och håller andan, jag hör allt oftare människor säga runt om mig att jag ser trött och sliten ut. Det gör ont att veta att kaoset syns utanpå men samtidigt är jag väl medveten om det jag känner alltid visar sig på utsidan och är det inte riktigt bra kan jag heller inte utstråla glädje.

Men det är trots allt ändå bra, jag är så jäkla nöjd med allt, jag är stark och jag har precis alla jag behöver runt om mig för att ha alla förutsättningar i världen att klara det här.

Av allt så tänker jag att jag ska aldrig ge upp, aldrig någonsin, det är inget val för mig och kan därför aldrig diskuteras eller föreslås.

Tillsammans klarar vi allt. Precis allt! Tack för att ni finns!❤️

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Vår svaghet är vår styrka

Jag vill hävda att motgångar föder framgångar, det är visserligen tufft, jobbigt och krävande men det finns alltid någon vinst med en motgång och den största vinsten är erfarenheten och styrkan som motgången lämnar efter sig.

Alla människor går igenom kriser i livet eller tider som verkligen sätter vardagen på prövning, för vissa kan det vara att någon går bort, för andra kan det vara obalans i vardagen och för vissa kan det bero på insikter om sig själv. Vad det än är eller hur stor krisen än må vara så vill den troligtvis alltid lämna något spår efter sig som etsar sig fast minnet på oss, både för att lära oss men också för att vi ska förstå hur vi klarade oss och kanske till och med varför vi hamnade där från första början.

Människor som är i någon form av kris behöver oftast hjälp och stöd, alla har inte själv möjlighet att be om det och det är där det är viktigt att vi som finns runt om stöttar och hjälper med det vi kan utan att bli tillfrågade om det. Alla kan göra bågot och även den minsta gesten är stor nog att göra nytta. En välgärning kan aldrig skada och den kommer alltid att bli ihågkommen med värme och kärlek även om det kanske kan vara svårt att få uppskattning från någon som har det svårt just för stunden.

När vi står där i träsket med gyttja upp till knäna och allt vi ser framför oss är ett tjockt dimmoln förstår vi inte hur starka vi faktiskt är, det är först efter, när hela resan är över som vi kan se tillbaka och inse att när vi väl stod där mitt upp i det vi trodde var omöjligt var vi som starkast, vi kände oss svaga och hopplösa men jag vill tro att på riktigt så är våra svagaste stunder också våra starkaste, för hur det än är så klarar vi alltid av det som är jobbigt, just för att vi måste, vi har inget val och kan således inte ge upp, vår svaghet blir vår styrka.

Människan är klok och stark nog att klara sig igenom svåra tider ensam, men det finns alltid något man kan göra för någon som har det svårt och det finns alltid något som gör det lite lättare att klara av vardagen.

Jag är enormt tacksam över mina fina vänner som stöttar mig och finns där när det är tuffare, det är ni som får mig att inse hur starka vi är tillsammans och hur mycket jag älskar er. Alla har inte samma möjlighet att finnas där på samma sätt som den andra men det har ett lika stort värde ändå. Någon ringer varje dag för att kolla läget och prata, någon har bakat, en annan bor långt borta och skriver kontinuerligt meddelanden och frågar hur det är och visar omtanke, någon annan rastar hundarna så jag får sova en stund extra och en annan skickar låtar eller texter som för ett sätt att säga att "jag tänker på dig" och vissa drar med mig ut på saker och någon annan erbjuder mig att komma dit för att få komma bort ett tag. Mitt i all kaos finns där alltså människor som av fri vilja finns för att hjälpa och stötta, det är ni som gör att det går fortare att ta sig igenom det svåra och det är ni som får mig att aldrig någonsin ge upp! Ni är alla fantastiska och allt ni gör betyder mer än ni någonsin kan ana, det är oersättlig kärlek för mig och ingen kan någonsin förstå hur fint det känns att ha er vid min sida, jag är väldigt lyckligt lottad!

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

När vi sviker oss själva

Jag kan aldrig vara besviken på någon som inte valt att finnas här för mig, det handlar aldrig om det, den enda som kan göra mig besviken i en relation är jag själv, att inse att jag gjort av med tid på något som skulle visa sig inte vara värt något känns naturligtvis som en stor förlust men också som en insikt och lärdom.

Jag är naiv och blåögd, jag ämnar min tid till andra människor och det är lätt för mig att tycka om och bry mig om andra, men det betyder inte alltid att det är rätt för mig att göra det. Precis som jag sagt rymmer mitt hjärta otroligt mycket kärlek, respekt och tillit, men någonstans finns där också ett stopp, det är långt dit och det gör fruktansvärt ont att inse, men det finns människor som tycker om ens handlingar mer än personlighet och då blir man värdelös och bortglömd när man inte längre kan ge mer av sig själv och sin tid, för att man helt enkelt kört slut på sig och behöver någon veckas vila. Det är då man blir ledsen och besviken på sig själv, mest för att man inser hur mycket man kämpade för något som inte var värt lika mycket som man trodde och självkänslan blir lite rubbad.

Vi lär oss så länge vi lever och även om det är tungt att inse hur hårt det kan vara ibland är det ändå en lärdom och det gör oss en aning visare.

Vissa människor kanske kommer in i vårt liv för att vi ska lära oss något av det, andra kommer in för att stanna och några kanske bara för en kort stund, ibland är det kanske bäst så.

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Vid min sida

Ibland blir det jobbigt, kämpigt och otroligt påfrestande att klara av en helt vanlig vardag, det betyder inte att vi ger upp, det betyder inte att det över, det betyder inte att det aldrig blir bra utan betyder bara att livet är på väg i en ny riktning och vi behöver bara hitta någon form av balans och styrka för att återigen samla våra krafter och leva vidare lyckliga!

Jag vet att jag genomgår en jobbig period i livet just nu och att jag för allt i världen inte önskar någon annan de känslorna jag känner nu men jag vet också att det är tillfälligt och att jag snart nog står helt på benen igen och att jag är stark nog att klara av precis vad som helst!

Jag har några personer jag vill tacka extra mycket för det ni gjort och gör för mig när jag inte riktigt orkat med vardagen, att ni hört av er konstant, tagit med mig ut på saker och fått mig att skratta och ha roligt har betytt mer än ni någonsin kan förstå! Jag är evigt tacksam och ni ska veta att jag kommer villkorslöst finnas vid er sida vare sig det behövs eller inte!
Att be om hjälp är inte lätt och jag har inte behövt göra det vad gäller er, ni har bara funnits där och ni har varit helt fantastiska, er kärlek och omtanke är utan tvekan en energikälla i sin egen klass!

Ibland är vi vilse och vet inte riktigt vart vi ska ta vägen, men allt ordnar sig, allt blir bra till slut. Är det inte bra är det heller inte slut!

Vi är inte såna som ger upp, vi är såna som har varandra och vi är såna som ärligt kan säga att livet är inte alltid rättvist och jättekul och vi är inte svaga människor för det, vi är såna som tar oss igenom det svåra och som kan klara precis vad som helst. Vi är oslagbara!

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Någon form av kris?

Jag ska vara helt öppen och lägga alla känslor det medför åt sidan nu, jag har hamnat i någon form av kris jag inte lyckas ta mig ur och hela livet och dess vardag och är helt utan kontroll. Varje dag är en jobbig fas att ta sig igenom och jag räknar hela tiden minuter till sömntillfällen som jag ändå inte riktigt kan utnyttja för att jag inte kan få någon ro. Det är jobbigt och jag försöker hela tiden att kämpa för att ta mig ur den här fasen men det går inte riktigt som jag vill och nu finns bara en känsla av att ge upp och acceptera läget kvar.
 
Eftersom jag inte riktigt vet vart jag har mig själv är både självkänslan och självförtroendet lågt och det resulterar till att jag håller mig undan och ber inte om någons hjälp, jag kan inte göra det för att jag anser mig inte vara värd någons hjälp och jag kan inte heller vara så egoistisk att jag ber om någons närhet eller stöd fast att det kanske är allt jag behöver. Jag utesluter ingen och det handlar inte alla gånger om att jag vill vara ifred, utan jag äger bara inte makten över mig själv att be om något jag inte anser mig själv vara värdig att få. 
 
Jag vet att det här är en period i livet och jag vet att den bara varar en stund, men det hjälper inte att tänka så just nu när orken inte finns och känslorna är kaos inom mig, det känns helt overkligt, som att mitt liv står stilla och jag föröker kämpa för att klara av vardagen men samtidigt ser jag hur andra människors liv bara flyter på och där står jag, helt ensam och tittar på medan de enda känslorna som finns i mig är att ge upp och kasta in handduken. 
 
Jag har bränt ut mig själv mentalt lite kan man säga och jag gör mitt allra bästa för att ta mig ur det här, jag kämpar varje dag och jag mår inte alls speciellt bra och därav är det oerhört svårt för mig att själv ta tag i allt runt omkring och höra av mig, jag ber om ursäkt för det och jag ber om ursäkt för att jag inte är mig lik men det har sin förklaring och någonstans hoppas jag att den duger så allt kan bli som vanligt när jag kommit ur den här svackan. 
 
Så, med det sagt så sluta inte höra av er för att jag kanske inte svarar första gången och ta heller inte åt er personligen ifall jag är annorlunda. Ni är fantastiska som hör av er och finns där och oavsett om jag inte visar det lika mycket som känner det vill jag ni ska veta att jag uppskattar allt väldigt mycket!
 
Kram, och massa kärlek från botten (snart toppen..)
 
 
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Tar en paus från livet en stund..

Det är lite för tufft just nu, jag varken vill eller kan sätta ord på varför. Jag antar att livet består av både upp och nedgångar och det här är en av de sistnämnda. Anledningen till att jag skriver det här är inte för att jag vill ha någon sympati av andra egentligen, utan helt enkelt för att visa och för att tala om att även den som alltid försöker se allt positivt och bra hamnar i blåsväder av och till.

Det är skitjobigt, jag håller mig undan och jag mår inte alls så bra som jag normalt sätt brukar göra. Jag behöver en paus från livet och jag behöver få samla krafter igen.

Det är i dessa lägen man märker vilka som finns där när det verkligen gäller och vilka som enbart finns när det passar dom själva, jag vet inte vad som känns hårdast faktiskt, att inte klara sig ensam, att vara svag eller att tro att de man ställer upp på borde finnas där och stötta de få gångerna livet inte riktigt blir som man tänkt sig.

Usch, jag är nu negativ och tråkig, jag vet, men även det här är en sida av mig och även om den visar sig otroligt sällan finns den där och gör sig påmind när jag minst av allt behöver det.

Jag kommer inte finnas där nu, det kommer bli betydligt fler nej än ja, jag kommer varken kunna eller orka dela med mig mer av mig själv som läget ser ut just nu och jag kommer inte svara i telefonen om det är så att jag inte orkar eller är vaken.

Jag vet att det finns dom som har det värre så vem är då jag att klaga kanske ni tänker, men saken är den att jag klagar inte just nu, utan accepterar och bara berättar fakta. En dag står jag där igen, glad och skrattar på riktigt, men det är inte nu och jag vet inte när det kommer att vara, så tills dess tar jag en paus från det här, ett paus från såkallade vänner som bör finnas där och en paus från mig själv och det som gör att det blir så här.

Fruktansvärt bittert just nu, jag vet. Men, så är det ibland, jag antar att det behövs!

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Största styrkan är min svaghet

 
Min största styrka är min välvilja till andra människor, min respekt till andra människor, att alltid värdera andra människor som om de står över mig själv men samtidigt förstå mitt eget värde så pass att jag inte accepterar att någon anser mitt värde vara mindre än deras eget. När man är så möts man ofta av människor som är helt underbara, människor som finns där utan att man behöver be om det när det blåser motvindar och människor som är glada, vänliga och tacksamma. 
 
Men min största styrka är också min största svaghet olyckligtvis. Jag har så otroligt lätt att älska andra människor och skulle i princip kunna göra vad som helst för någon annan, de allra flesta människor tar det väldigt bra men det finns även de som utnyttjar det till sin fördel, från att gladeligen ta allt jag kan tänkas erbjuda dom till att sedan lämna mig kvar med en känsla av att vara otillräcklig, naiv, blåögd och värdelös. Det är såna gånger man känner sig sårad samtidigt som det är mitt eget fel att jag från början var så otroligt dum att vara så snäll och omtänksam.
 
"Problemet med människor som känner empati är att dom även tycker synd om idioter"
 
Hur ska jag göra, vem ska jag vara? Jag vill inte på något sätt förändra mig men jag vill heller inte riskera att andra utnyttjar min välvilja. Jag vill inte tro att jag måste sluta vara den jag är? Det är så fruktansvärt svårt att inse att man kanske behöver göra något åt sin personlighet för att inte bli sänkt av fel människor i framtiden. 
 
Så stark men ändå så fruktansvärt skör.
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Vad är jag värd som vän?!

Vem är jag att stjäla någon annans tid bara för att jag själv hamnat i någon form av kris? 
 
Jag har tidigare skrivit om vikten av att förstå att man själv ansvarar för sitt eget liv och sin egen lycka, ingen annan är skyldig att finnas där för mig när jag har det svårt och ingen annan är skyldig att hjälpa mig lösa mina problem men om jag däremot får hjälp bör jag vara glad och tacksam över att någon faktiskt är villig att ge mig av sin tid, för hur det än är, så är tid otroligt dyrbar och någonting vi aldrig får igen.
 
Det finns skillnader på sätt att få hjälp, atingen behöver man be om den eller så får man den ändå. Jag anser att måste man be någon om hjälp är det ganska illa, för min del känner jag mig ivägen, jag känner mig som en börda för någon som egentligen inte hade tänkt ge mig någon tid om jag aldrig hade frågat om den och det får mig att ifrågasätta mitt eget värde i en relation. 
 
Det finns dom som anser att jag är jordens mest naiva och blåögda människa som alltid tror gott om människor och att jag är både lojal och skulle göra vad som helst för de människor jag älskar. Jag håller delvis med, men samtidigt så är min egen tid den finaste gåvan jag kan ge någon och därför är jag absolut inte rädd att göra av med tid på människor som jag värdesätter, så jag har beslutat mig för att ändå inte riktigt hålla med, ja, jag är naiv och man kan lätt utnyttja mig ifall man är lite lojal mot mig, men man ska veta att jag är absolut inte dum, jag är absolut inte intelligensbefriad så jag kommer ganska snart märka om personen jag finns där för enbart finns i mitt liv för egen vinning och det är då jag absolut inte kan ge något mer alls av mig själv, då har man utnyttjat mig och då har man förbrukat både min respekt och dessutom har man sårat mig ganska rejält och det är aldrig värt att göra så mot mig.
 
Precis av samma anledning vill inte jag behöva be om någon annans tid, den bör komma frivilligt annars är den inte menad på samma sätt och då finns det inget värde i det.. För andra kanske det inte låter vettigt, det vet jag inte, men mina relationer är så viktiga och är de inte jämlika blir det aldrig bra. 
 
Med det skrivet så vill jag säga att jag är tacksam för er som bryr sig om mig, som frvilligt hör av er, som erbjuder mig er tid och som alltid finns där utan att jag någonsin behöver be er om det, ni ska veta att ni är fantastiska människor jag värdesätter något så otroligt mycket!
 
Den finaste gåvan någon kan ge mig är tid jag aldrig behövt bett om. 
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Sätta gränser

Ett bättre jag, vad är det egentligen och hur åstadkommer jag ett sådant?

 Utveckling är ett av mina ledord här i livet, jag tror att allt kan utvecklas till det bättre och jag gör ingenting jag ser saknar mening, därför är jag ständigt på jakt efter ett bättre jag. 

Om jag skulle stanna upp och acceptera mig själv och se mig själv precis som jag är nu skulle jag vara nöjd, jag har åstadkommit massor av saker jag är stolt över och jag har gått igenom händelser i mitt liv som jag kan dra lärdom av, men det här handlar inte om att jag ska vara nöjd eller känna mig bra, utan det handlar om att jag hela tiden vill utveckla mig själv, se nya vägar, andra möjligheter, tänja på mina gränser och  våga ännu mer, jag vill vara klokare. 

Som jag tidigare nämnt har relationer till andra människor en stor betydelse för mig, jag lever på ett vis genom andra eftersom jag inspireras av deras sätt att tänka och agera ur olika hänseenden och jag drar nytta av deras egenskaper som jag dras till. 

Men vad är då bättre än det jag som är just nu och vem avgör det? Svaret är egentligen givet och det lyder: -jag själv!  Givetvis tror jag man måste försöka att lyssna på andra människor om man vill utveckla sig själv eftersom jag tror att den bilden man har av sig själv inte stämmer överens med bilden utåt, men det är fortfarande känslan i hjärtat som spelar roll! 

Jag jobbar ständigt med mig själv, testar mig själv, accepterar mig själv och ser upp till mig själv, men det utan att någonsin tro mig stå över någon annan person! Dock behöver jag jobba mer på gränser gentemot mig själv, jag måste lita på mig själv och inse att jag kan inte vara alla till lags och jag måste också få känna mig värdefull och uppskattad av de människor jag uppskattar och värdesätter och med det menar jag egentligen bara att det är väldigt lätt att dra nytta av mig eftersom jag gör allt som står i min makt för att människor jag tycker om ska ha det bra! 

Jag har fina vänner, jag har människor jag kan offra allt och lite till för men vill man på riktigt ha mig i sitt liv så krävs de lite mer än att jag bara finns när jag behövs för att inget annat är tillgängligt. Jag måste lära mig sätta den gränsen, annars inser jag att jag kommer till slut inte kunna skilja på mina och andras känslor. 

Min personliga utveckling till att bli ett bättre jag är att backa och bara finna mig, att acceptera. Mina gränser för vad som är ok och inte kommer vara tydligare och jag kommer inte låta mig utnyttjas av någon. Om jag duger i någons liv ska det även vara när deras storm är över, annars får det faktiskt vara. 
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Att fastna på botten

Jag tror att vi är menade att möta situationer för att växa som människor, jag tror vår rädsla är till för att övervinnas och att vår inställning påverkar vårt mål avsevärt. Egentligen behöver jag inte ens säga att jag tror så utan kan med gott samvete säga att jag vet att så är fallet, i alla fall för mig. 

Jag har ett flertal gånger i mitt liv utsatts för prövningar och motgångar precis som alla andra, dessa har enbart i efterhand gjort mig stark, det beror inte på händelserna i sig utan det beror på rädslan som jag hade samt inställningen till att övervinna den. Jag vet att med rätt inställning och med en vilja så kan jag göra precis vad jag vill, men jag vet även att jag behöver rädslan och det är för att det är först när den övervinns som steget är taget och klokheten visare. 

Jag vet att det kan låta stort och vem är jag att gnälla egentligen? Jag gnäller precis som vilken människa som helst, jag tycker livet är fruktansvärt orättvist precis som dig men jag väljer att låta den tanken enbart passera mitt sinne för att sedan se utvägen istället för problemet. Hittills har jag inte funnit något problem jag haft som inte har en positiv lösning. Vi kan välja att fastna i eländet och se oss som offer, eller så kan vi välja att se lite längre bort och inse att bara vi vill så går det. 

Att vara lycklig är lite av en färskvara, jag vet att jag förtjänar att vara lycklig och jag gör vad som står i min egen makt för att ansvara för min egen lycka, jag är dock klok att förstå att det finns människor runt om mig som hjälper mig avsevärt på den vägen, människor som jag ser upp till och som jag älskar högre än jag någonsin kan beskriva, ni vet vilka ni är och jag är stolt över er, över vilka fina personer ni är! ❤️



Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Jag har inte menat något illa.

Även om jag skriver kloka inlägg om hur man är en bra människa eller att man ska visa kärlek och respekt så är jag själv långt ifrån den som går före med dessa ideal jag har, inte för att jag inte vill utan för att jag inte alltid kan. 
 
Alla människor har upp och nedgångar i livet, det finns sånt som tynger oss hårt ibland men som vi inte riktigt kan förstå oss på. En sån period har jag haft den senaste tiden, de senaste månaderna. Eftersom jag är en person med mycket och starka känslor hamnar jag lätt i både glädje och smärta likaväl som jag hamnar i både ork och ur balans. Det är stunder som dessa jag reflekterar mycket, som jag tänker mycket och som jag tar alla chanser jag får till att se ner på mitt eget värde. 
 
Ingenting handlar om att jag är egoistisk, att jag tar avstånd eller att jag inte vill ha människor runt om mig, utan det handlar om att min sociala energi är obefintlig och jag blir då en anonym person. Jag är fortfarande samma Hanna, jag vill fortfarande ha en kram, jag ler fortfarande och jag älskar fortfarande mina medmänniskor extremt mycket. Jag försöker bara samla ihop energi som jag tappat någonstans på vägen så jag kan bli social igen. 
 
Jag vill be er om att inte utesluta mig för att jag inte hör av mig utan istället ge mig tid och ge mig en chans och tveka aldrig själva på att höra av er själva, ring mig, skicka ett sms, kom och hälsa på eller ge mig en kram bara, det betyder så otroligt mycket.
 
Att jag skriver det här beror på att jag inte vill att någon ska tro att jag är den som inte hör av mig, som struntar i de jag älskar, som inte alltid är på topp, jag är bara människa och jag måste bara få vila ett tag och hitta ett nytt projekt att lägga vantarna på så jag kan bygga upp min självsäkerhet igen. Det är en svag men samtidigt otroligt stark Hanna som vågar skriva det här just nu eftersom det gör så ont i mig att inte kunna vara den jag vill vara samtidigt som det är skönt att bara kunna konstatera att så är fallet.
 
Jag är inte den som ger upp, det finns dom som har det värre och jag är snart samma gamla vanliga Hanna igen, i en ännu bättre version!  
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Kan man lita på någon?

Att lita på en människa behöver inte alltid betyda något så enkelt som att vi vågar berätta något för denne utan att vara orolig för att vår hemlighet kommer ut till resten av världen. För mig är det mer invecklat (men ändå så enkelt) än så, när jag säger att jag litar på någon annan människa så är det den finaste komplimang man kan få av mig, men också det svåraste för mig att uppnå med en relation till någon. 

Jag behöver precis som vilken människa som helst bekräftelse och kärlek, jag behöver dessutom få lov att ge andra bekräftelse och jag behöver få visa kärlek och omtanke, jag behöver få vara en del av ett vi och jag behöver få respekt likaväl som jag visar andra respekt. Det är alla grundläggande stenar för att relationen ska fungera, sen vilket plan eller vilken typ av relation det är kvittar, ska dessa stenar måste finnas för att jah ska kunna ha en relation med någon över huvud taget. 

Det som däremot speglar vilken nivå min relation till någon ligger på är tilliten och det är av den enkla anledningen att jag är fruktansvärt rädd att människor jag älskar ska lämna (inte längre tycka om/hata) mig. När jag litar på någon, litar jag således på att hon eller han inte kommer att lämna mig, att stöta bort mig från vår relation. Jag litar på att jag oavsett vilka åsikter eller vilket humör jag än är på så är jag älskad och respekterad. 

Naturligtvis hamnar allt från att hålla mina ord i tryggt förvar och att våga lita på någon annans ord under "att lita på någon", men för mig är det bara enkla enheter i ett stort sammanhang. 

Det finns få människor jag på riktigt litar på, som jag vet att jag vågar älska så jag skulle gå sönder om de lämnade mig, just för att jag vågar lita på att de alltid kommer finnas där, i mitt hjärta. 


Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Välj dina strider!

Strider med andra människor kan jag utan att tveka påstå att alla har och varför det är så är väldigt lätt att svara på, vi är helt enkelt olika! Vi har olika värderingar, vi resonerar olika, vi tycker olika och vi gillar olika. Eftersom de flesta anser att de själva har rätt så anser man alltså givetvis oftast att den som tycker annorlunda har fel, alternativt lite mindre rätt. 
 
Det är okej att tycka olika, det är okej att känna att någon annan tycker och gör fel, det är okej att tänka att någon annan tänker lite tokigt, det är när vi börjar ta steget från tanke till tal vi bör tänka efter en gång extra! 
 
Vissa människor går man inte ihop med alls (oftast beror det på att man är för lika eller för olika), men har ni tänkt på att det är väldigt viktigt för oss att "sätta dit" dessa personer när de gör minsta lilla fel? Om det däremot är någon vi står nära som gör samma tabbe skulle vi troligtvis inte alls reagera lika starkt och vilja påpeka detta för denna person. 
 
Att välja sina strider har vi hört talas om och det är utan tvekan det vi måste göra när vi tycker och tänker, vad kostar en strid och vad får vi ut av den? Att det blir en strid kan jag nästan garantera, för går man på eller försöker "sätta dit" en person man inte riktigt tycker om så mycket kan man helt enkelt och klart räkna med att denne kommer troligtvis inte reagera positivt, vi har snarare tänt eld på bensinen och frågan är hur mycket man är beredd att bränna ner för att ha rätt eller för att sätta dit någon annan. 
 
Ibland kan det vara enklare och mer värt att bara tycka något och sen hålla det för sig själv. Det är faktiskt skönt att ibland bara sticka huvudet i sanden, hålla tyst och hålla sig till tankarna istället för att göra värderingar till handlingar som påverkar både oss själva och andra negativt. 
 
Anledningen till att man vill "sätta dit" eller tala någon till rätta tror jag beror på att man antingen vill ha rätt själv eller få den andra att förstå att den har fel. Men, tar vi en funderare och tänker efter en gång extra så kommer vi inse att det spelar ingen roll hur mycket vi försöker intala någon annan något som denne inte tror på, har hon eller han en stark åsikt kommer jag oavsett inte vinna något på diskussionen vi har, i slutet kommer vi ändå stå där med samma åsikter som tidigare, bara det att båda parter kommer vara lite mer envisa om att "jag har rätt".
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Gamla årets sist dag

Nytt år, nya förväntningar, nya krav, nya möjligheter. Jag hade inga konkreta löften förra året, bara en önskan om att jag skulle vara stark och modig nog att bli en mjukare person som vågar visa människor hur mycket jag tycker om dom och att våga ge andra mer utrymme och även lyfta andra människor. Jag är på god väg, det har kostat en del har jag dock märkt, när man visr sig som snäll och godhjärtad kan man ofta bli trampad på och sårad. 
 
Jag är en människa med mycket känslor, en HSP, highly sensitive person (högkänslig person) vilket innebär att känslor jag har är extremt starka, egentligen kan vi göra det enkelt och sätta ett extra ord framför varje känsla för att föklara, exempelvis blir jag extremt glad istället för glad, extremt ledsen istället för bara ledsen osv, jag ser andra människor jag möter genom beteende och känslor, inte utseende och känner därför inte igen människor vid ett andra eller tredje möte, jag kan således heller inte säga vad denne hade för kläder på sig, för jag såg aldrig det, jag såg kroppsspråket, jag såg ögonen och jag hörde känslan i rösten. 
 
När man är så här som person är det lätt att bli sårad och därför bygger man troligtvis ofta upp en mur gentemot andra för att inte bli sårad då det gör så fruktansvärt ont eftersom känslorna man har till nära är så extremt starka. Behovet av att allt är som vanligt och att allt är bra är väldigt viktigt. 
 
Jag valde förra året att mjukna, att släppa på min hårda mur, att ta en risk att låta mig älska andra människor för att sen låta dom såra mig. Oavsett om det gör ondare när det gör ont är det värt varenda minut av smärta i hjärtat, för att på riktigt kunna känna känslan av tillit till andra människor och att älska dom är en enorm lättnad och frihet för själen. Mina relationer är idag väldigt ärliga och äkta, det finns inget utrymme för bitterhet längre, det finns ingen anledning att skärma av någon eller vara hård och orättvis. 
 
Det är först när man släpper fasaden och vågar känna och visa känslor man blir resekterad och älskad på ett helt annat sätt än när man har en hårdare ton. 
 
Det här året ska jag fokusera på att hålla mig på samma nivå som nu, jag ska hålla ett lugn inom mig samtidigt som jag kommer vara otroligt glad och energisk, jag kommer driva mina projekt med kärlek och passion och jag kommer se till att mina nära är trygga och vet hur mycket de är värda, det är nämligen fantastiska människor jag har att göra med!
 
Vänner, gott nytt år, jag älskar er!
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Jag älskar människor

Genom mina relationer till andra människor kan jag komma närmre den person jag själv är, vågar jag öppna mitt sinne för andras personligheter och erfarenheter öppnar jag även en dörr till mitt eget inre, det jag ser genom andra lär jag mig själv av. Det är väldigt viktigt för mig att de relationer jag har är baserade på en viss del av egoism från båda håll, jag skulle aldrig ha en relation med någon där jag själv inte kan dra någon form av vinst från vårt förhållande. Jag själv stannar heller inte en relation där jag inte kan bidra med något till den andre personen, även om relationen är precis vad jag behöver för att må bra inser jag att i långa loppet kommer det ta stopp eftersom jag inte kan bidra med något till motparten. Jag måste således vara vald av den andra för att jag bidrar med glädje eller vad det än må vara för att stanna kvar i en relation. Jag skulle vara en totalegoist om jag hela tiden tänkte på vad jag kan få ut av en relation men struntade fullt i vad jag faktiskt kan ge. Dessutom är det faktiskt en väldigt fint att kunna säga till någon att "jag har en relation med dig för att jag behöver dig". 
 
Jag älskar människor, de påverkar mig otroligt mycket och jag älskar att studera hur andra tänker och agerar utifrån olika situationer. Det är fint att dra lärdom från andra, det jag tycker om hos andra tenderar jag att försöka bjuda in mer av i mitt eget liv men på ett sätt som gör att det passar in min personlighet och mitt sätt att vara. 
 
Jag tror att om man öppnar sig för andra, ger de en chans att vara sig själva och hjälper dem att lyfta sin personlighet ännu mer vinner man själv väldigt mycket. Öppnar vi våra ögon och ser saker som sker runt oss med en öppen och positiv inställning så har vi all mölighet i världen att ta oss dit vi vill, den som är trångsynt och har svårt att släppa sin fasad kommer inse att de själva skapar sin egen uppförsbacke de lika gärna kunnat vara utan. 
 
De människor jag litar på och släpper in nära på mitt liv är jag väldigt rädd om, jag värnar väldigt mycket om hur de mår och att de är glada, då är jag lugn och glad i mig själv. Om någon av mina närmsta inte känner sig helt hundra är det faktiskt min uppgift som en nära person att göra det jag kan för att bidra till det bättre. Jag tycker att har man nära relationer med andra människor är det en skyldighet att värna om deras mående och man måste finnas där när det inte är bra. Att backa när någon mår dåligt eller inte känner sig helt ok är helt förbjudet, då ska man heller aldrig ingå en relation med någon. Vått och torrt, oavsett vad är vi skyldiga varandra att ta hand om varandra. 
 
Så, lev väl och slit era relationer med hälsan! 
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Fruktansvärt negativt!

Ett flertal gånger har jag hört andra människor säga att de irriterar sig på lyckliga inlägg och bilder på sociala medier, det vill säga de som delar inlägg om hur fantastiskt glada de alltid är fast att man egentligen tycker att dennes liv inte alls är så mycket bättre än mitt, men hon gör allt för att få det att se bra utåt. 
 
Det är inte livet det är fel på gott folk, det är inställningen till det! Egentligen skulle jag bara sluta inlägget sådär och låta er fundera själva och dra era egna slutsater men det vore inte "jag", så därför tänker jag dela mina egna tankar om lycka. 
 
Jag tar åt mig, jag vet mycket väl att jag delar inlägg och bilder om att livet är fantastiskt och jag är jordens gladaste men om du ser till vad jag har rent materiellt vill det säga att så är inte fallet, jag har till exempel bara en 75% tjänst utan något egentligt ansvar men har en dröm om att utvecklas, jag bor i en hyresrätt fast jag egentligen vill bo i hus, jag har min och Emmas gemensamma häst inhyrd i ett stall fast att jag skulle vilja ha honom hemma på gården, jag är inte gift, vi har bara en bil hemma så vi måste alltid anpassa oss efter varandra när vi ska någonstans, det är ofta stökigt hemma, vi tvättar för sällan, jag spenderar pengar på onödigt skit, jag och min kärlek bråkar ibland om vem som tvättar mest eller vem som tagit ut hundarna sist och min syster bor allt för långt bort. 
 
Men om jag tänker om, väljer att tänka dessa tankar med en positiv invändning så kan det se ut såhär; Jag har ett jobb som jag älskar och trivs med, det är fast och ger mig tillräckligt betalt till att spendera pengar på saker andra tycker är onödigt men som jag älskar, jag får hyra en lägenhet och har råd att betala hyran utan minsta problem, dessutom har vi det fint hemma och det är otroligt skönt att bara ringa ett samtal när problem uppstår, jag är otroligt lycklig i mitt förhållande, det är stabilt och jag känner en enorm trygghet tillsammans med Jörgen, gifta mig längtar jag efter och den längtan känns bra, Cizzo bor i ett helt nyrenoverat stall, vi kan ge honom all uppmärksamhet när vi är där och han trivs så otroligt bra, vi är nästan aldrig hemma så vi slipper oftast se gruset på golvet och dessutom går det skitsnabbt att dammsuga ut vår lägenhet, min syster bor långt bort och när vi väl ses är det helt underbart att få ta igen allt som vi missat, samtalen är långa och intensiva men inte minst viktiga för mig. 
 
Exakt samma liv, bara ur olika synvinklar. 
Jag möter ofta människor som gnäller över väder, invandrare, ekonomi, skolmat, vården, polisen, ja listan kan göras lång, men oavsett om man känner så förändrar det ingenting, det enda som händer är att man själv dras med i någon form av negativ spiral och nej, jag är inte mycket bättre själv, jag står själv där ibland, jag blir leds på både det ena och det andra och jag kan själv vara en ordentlig gnällspik men det här handlar inte om det, utan det handlar om att ha en glad grundinställning till det som sker runt oss, att vara tacksam för det goda som kommer ur det onda och att se vad vi har istället för det vi inte fick. 
 
Med andra ord, jag är mänsklig, mitt liv är precis som ditt, du har det kanske bättre många gånger men blir likförbannat ortoligt provocerad av mina ofta så glada inlägg som om det vore omöjligt för mig att känna lycka med de tillgångar jag har. Men tänk på det när du ser ett lite för glatt inlägg, det handlar om inställningen och tacksamheten till livet, det handlar inte om att jämföra sig. Om alla skulle jämföra sig skulle vi dö olyckliga. 
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Snart 24

Om jag skulle leva tills jag blir 100 år så har jag snart levt en fjärdedel av mitt liv, jag har inte levt på det bästa sättet jag kunnat men jag har gjort det utan att ångra ett endaste beslut. Att jag kan säga så beror enbart på en sak och det är att jag idag är väldigt nöjd över den person jag blivit. Utan alla dumheter, smartheter och icke så kloka val här i livet har jag ändå tagit mig fram, jag har kämpat och slitit och jag har aldrig ångrat. 
 
Det senaste året har varit ett stort år, all fokus har varit på mig själv och det som jag behöver i mitt liv för att må bra. Jag har blivit tusen gånger bättre på att sätta ner foten när gränsen är nådd och jag har lärt mig att på ett vettigt sätt stå upp för mina egna värderingar. 
 
Om jag ska komma någonstans här i livet lär jag blunda när det gör ont och andas när luften tar slut, jag måste kämpa vidare och jag kan inte stanna upp. Oavsett om andra menar att jag vill lite för mycket så kan det inte hjälpas, utan egen utveckling mår jag helt enkelt inte bra. Jag är inte skapt för att följa mönster och anpassa mig efter andra blint. För mig är glädje en synonym till utveckling och något som jag inte klarar mig utan. Att begränsa mig eller att tvinga in stopp i mitt liv gör inte att jag lägger av, utan snarare mig mer frustrerad. 
 
Det här året kommer det fortfarande ligga fokus på mig själv, jag kommer definitivt inte låta någon ens prova köra över mig. Negativa människor är inte välkomna i mitt liv nå mer, jag kommer direkt att backa undan den typen av förhållande till andra människor. 
 
Den grunden jag har av människor är mer än gott nog för mig, jag älskar er och ni är helt fantastiska!
 
Att stötta är att hjälpa till att skotta fram vägen tillsammans, inte att gräva för min genom att skotta fram din egen, vi ses i snön!
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Året som gick

Det enda jag kan göra med året som gick är att dra nytta av det, att lära av mina misstag och glädjas åt mina framgångar. Jag är inte den som vanligtvis blickar bakåt i tiden, jag håller huvudet högt och siktar framåt, förflutet går inte att förändra, det är till för att förbättras. 
 
Ett år har dock gått och januari sägs vara starten på det nya livet, precis som måndagar, allt startar på måndagar, alltså är januari som årets måndag, starten på allt nytt och tiden att se tillbaka på det som vi gjorde förra året.
 
Mitt år startade tungt, en panikångest som inte ville ge med sig. Jag kämpade emot, låg vaken om nätterna, jobbade på dagarna och grät på kvällarna, men jag gav aldrig upp och till slut fick jag rätt hjälp för just mig och mot våren började det ljusna, jag sov om nätterna, slutade äta lugnande och kunde skratta på riktigt igen. Jag är så fruktansvärt tacksam att jag äntligen är fri från det där helvetet och jag är otroligt stolt över mig själv som klarade, den styrkan är min lärdom om att jag är kapabel till precis allt jag vill. 
 
Sara tog med mig för att äntligen få lära mig rida i somras och det är det bästa som hänt mig på hela året. Tänk att när hon ringde mig spontant en förmiddag och frågade om jag ville med till stallet i Gävle å träffa hästarna & Kristina och eventuellt få lära mig rida skulle kunna förändra så mycket för mig. Den tid jag är i stallet är viktig tid för mig och jag värdesätter den högt, helt för mig själv. Årets mest egoistiska beslut, att ängna så mycket tid i stallet som möjligt, det gör mig lycklig! Jag skulle bli ännu gladare om ni kikade förbi på en fika tillsammans med oss där nere!
 
Sen i somras har tiden gått fort, vi har hunnit bytt tv, firat jul, samlat på oss jättemycket ugglegrejer och börjat planera för en liten valp! 
 
2015 kommer bli året då jag slipar bort mina dåliga sidor. Jag ska bli lite snällare och mjukare som person har jag tänkt. Jag ångrar alltid när jag varit lite för hård mot andra, därför tänker jag att det är något jag måste jobba med, jag ska bara ta reda på hur. 
 
Under året hoppas jag även på att vi har ett nyrenoverat stall, en hemsida och en fin sommar! Det kommer att bli ett kanonår!
 
 
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0