Glöm inte bort!

Nästan varje dag tänker jag katastroftankar men i en något positiv anda ändå lär jag säga, jag behöver inte utsättas för så mycket "verklighet" för att uppskatta allt bra jag har i livet utan det räcker att ens tänka tanken att mista något av allt de fantastiska jag har så förstår jag hur värdefullt mitt liv är och hur tacksam jag är att leva i den värld jag gör och med de människor runt om mig som jag älskar mest av allt! 

Till att börja med så står jag på en stadig grund, jag bor i ett land där jag kan känna mig trygg, nästan oavsett vad jag utsätts för finns ett stabilt nät runt om som skydd ifall min trygghet skulle försvinna. Jag har mat på bordet, tak över huvudet, tillgång till rent vatten, varmt vatten, bil, jag har en skön säng att sova i och lampor som lyser upp vårt varma fina hem när det är mörkt. Bara det är nog för att jag ska förstå hur lyckligt lottad jag är som fått födas, bo och leva här. Det är såna saker som hos oss i vårt land är en självklarhet men som jag faktiskt ser som lyx för jag förstår att för alla är det inte en självklarhet att få växa upp som jag gjort. 

Mina som jag väljer att kalla det katastroftankar är att en dag mista något av de som är min trygghet, mest rädd är jag för att mista Robban, min stora kärlek och den som jag delar mina bra och dåliga stunder med, min andra halva. Att gå runt och oroa sig tjänar inget gott, det vet jag, därför gör jag det inte heller, men rätt som det är dyker tanken upp och det är då jag brukar tänka hur bra jag faktiskt har det, och hur dumt det är att gå och oroa sig för något som inte ens har hänt och sen kan jag tvätta bort de tankarna och fokusera på att ta tillvara på allt bra som faktiskt kommer ur tankarna! De får mig att vilja finnas mer för honom och vår familj samtidigt som det är väldigt viktigt för mig att få berätta hur mycket jag värdesätter honom för den han är och för det han gör för mig och våra barn. 

Många gnäller, sluta med det. Sluta klaga så mycket på era partners, är de så värdelösa på allt det ni säger så träffa någon annan. Slösa varken din egen eller den andra personens tid av livet för man vet aldrig när det tar slut! Men tänk även till, tänk på allt bra din partner gör för dig, tänk allt bra du har som så många andra inte har möjlighet och tillgång till och framför allt, tänk på hur du behandlar dina närmaste. 

Var rädd om livet och de du håller kär, berätta alltid för dom vad du känner, var ärlig och visa kärlek! Livet är för kort för att må dåligt och hålla allt inom sig!
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Jag borde söka seriös hjälp!

Att försöka peppa och pusha andra människor är min grej, jag är inte riktigt för det här med att tycka att jag har all rätt i världen och bara mina sätt räknas, men däremot känner jag verkligen avsky mot människor som har så starka åsikter men så svagt inre att de måste trycka ner andra för de inte delar samma åsikt, något som är ännu värre är när jag dessutom kommer på de människorna med att göra precis tvärt emot sina egna åsikter som de dessutom trycker upp i andra människors ansikten mår jag riktigt dåligt. 

Jag älskar att diskutera, jag älskar att vi är olika, att vi gillar olika, att ingenting är rätt och ingenting är fel. Jag är dock helt övertygad om att det jag gör är rätt för mig själv, sen hur andra väljer att göra är helt upp till dom, jag kan inte avgöra vad som är rätt för någon annan, bara mig själv! 

Jag har i sista tiden valt att lägga mer krut på att försöka få fram mitt budskap om att man ska försöka sköta sig själv och sina egna business och strunta i andras, det har resulterat till att jag blivit konfronterad några gånger vilket jag älskar! Jag älskar att diskutera och utmanas av andra människor men något måste jag göra fel, för den som först hört av sig till mig och krisitsirerar mitt sätt att tänka vänder sedan på klacken och hävdar att jag är en person som alltid ska ha rätt hela tiden och som dessutom behöver seriös hjälp samt andra riktigt fula saker. Det stämmer inte utan handlar enbart om en egen osäkerhet hos den som skriver till mig, de hade inte väntat sig att jag kan tala för mina åsikter och stå upp för mig själv. 

Hade man vart trygg i sina egna åsikter hade man inte behövt klampa på någon annan för att få sina åsikter till ett högre värde. Jag svarar gärna upp för mina åsikter och gör väldigt klart för andra att det är just det, MINA ÅSIKTER, de är varken rätt eller fel, utan något som JAG känner och tycker bara, vilket jag precis som alla andra har rätt till. Vill man diskutera och argumentera med mig är man välkommen, jag gör det gärna på en vuxen och laglig nivå men jag accepterar inte att man är dum och använder sig av elaka saker för att komma åt mig, för det är verkligen det dummaste man kan göra, ju mer man försöker trycka åt mig med fula knep för att bevisa hur fel jag känner, ju mer stark blir jag av att genomskåda den som står mitt emot, ingen säker person behöver sådana metoder för att komma åt någon på djupet, en säker och trygg person har dessutom inget behov av att hävda sig gentemot mot någon som tycker annorlunda. 

Vad ni än gör, stå på er när någon kritiserar er på ett fult sätt. Känner ni något, låt er känna så! Ju mer rätt du gör för dig själv,  mer motgångar kommer andra att ge dig, det är inte för att du ska misslyckas, utan för att du, jag och vi ska bli starkare i oss själva och klara ännu mer! Det är en bra sak, en styrka! 

Vi kan alltid lära av varandra, men för att lära av någon krävs respekt och tilltro till den människan och det får man inte genom att elakt rata någon annans känslor, glöm aldrig det när ni ger er på andras tankar och känslor, var ödmjuk och visa respekt. 


Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Blir snällare med åren

När jag var liten trodde jag att när man blir äldre är människor snällare mot varandra. Jag hade fel. Ju äldre jag blir, ju mer intressen/val drar jag på mig, vilket innebär att jag träffar fler typer av olika människor, de flesta av dom har dock något gemensamt, de är de bästa inom sin genre! 

När man är barn säger man som man känner utan att tänka sig för, man får lära sig att be om förlåtelse för det man sagt och även lägga ett filter på vad som kommer ur munnen och hur det kommer ut. I vuxen ålder verkar det dock ha glömts bort av någon konstig anledning, då är det helt plötligt fritt fram att köra #nofilter. 

Hundar är ett stort intresse för mig, säger jag ordet "hundfolk" till någon annan med hund så förstår de direkt vad jag menar när jag säger att hundfolk är så JOBBIGA! Dom kan allt och lite mer därtill, de är inte rädda för att tala om för andra hur mycket fel och brister de har i sin hantering eller uppfostran av hundar. De vet exakt vilket koppel, halsband eller sele man ska ha och vilket foder man ska ge, för råkar man ge något billigt från mataffären så borde man ju inte ens ha hund, då skulle hunden ha det mycket bättre hos "någon annan". 

Någon annan finns överallt, hen har nämligen hästar också och där haglar det tankar öppet och brett om hur man ska rida, när man ska rida eller att man faktiskt ska köra sin häst två timmar om dagen, fyra dagar i veckan, för att rida kan skada hästens rygg. "Någon annan" använder bara analyserat hö, för hur kan man ge något annat till sitt djur?! Har man inte tid, ork eller råd att kolla upp höet så ska man inte ha häst. Att ha sin häst oskodd är ju helt sjukt, för hästar kan inte gå utan skor, de borde ju alla begripa! 

"Någon annan" har barn också, och jag kan säga att här pratar vi om jordens bästa förälder, det är hen som har koll på alla barnvagnar, vilken man ska ha och vilken som är rena dödsmaskinen för barnet. Hen har också koll på bärselar och vet exakt vilken man ska ha för att barnets rygg inte helt plötligt ska gå av. Dessutom vet den här super-bästa-föräldern att man ska amma tills barnet antingen får egna bröst eller börjar tycka om andras än sin mammas, för det är bra med närhet och trygghet! Dessutom säger man faktiskt "förskola" och inte dagis (men oavsett vad ska helst inte barnen vistas där, det är dåligt för utvecklingen). 

Det som binder dessa människor med en röd tråd är att de alltid vet allting, de är inte heller rädda för att berätta det, att rent av helt utan filter såga andra människor som gör ett annorlunda val eller tycker något annat. 

Man måste försöka tänka på att det finns inte bara en bra lösning, utan miljontals! För någon är en lösning katastrof men för någon annan den bästa någonsin. Låt folk göra som dom vill, låt folk använda de saker som passar dom, låt deras barn börja på "förskola" tidigt eller sent utan att haspla ur dig vilket dåligt val det är. 

Självklart ska man vara ärlig med vad man känner och tycker, men jag pratar fortfarande om filter, för vad tjänar det till att hänsynslöst uttrycka sig om andra och deras val när man istället kan ägna sig åt sina egna val? Istället för att såga borde vi stötta andra mer, låt de gå sin egen väg och titta på, dra lärdom av deras val och gör som du själv känner. Frågar någon efter råd och tips så ta åt dig äran och berätta dina känslor och tankar, men såga ALDRIG någon annans på vägen. 

Jag är också en sån här person, en "någon annan". Jag vet att jag kan bli bättre och det tänker jag bli, jag kommer fortsättningsvis tänka mig extra för när jag uttrycker mina egna åsikter och jag kommer låta andra ha sina, oavsett om jag delar de eller inte. Jag har inte alltid rätt, speciellt inte när det kommer till andra, för jag kan OMÖJLIGT veta vad som är rätt för just någon annan, bara för mig! Hur man än vänder och vrider på det finns det alltid flera sätt en ett att se på saker. 

Så, var rädda om varandra, stötta varandra, sluta veta bäst, sluta såga, sköt ditt eget och skit i andra, så blir vi alla starkare i våra roller som ledare till både våra barn och djur, det är det som jag tror gör oss till en bättre föräldrar, inte vilken barnvagn jag använder eller vilket foder jag ger!
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Egentid = dålig förälder.

En vän till mig delade ett inlägg om att man kanske inte bör skaffa barn ifall man tar många chanser till egentid. Jag har funderat på det där inlägget ett tag och tar rent av åt mig av det eftersom jag är en av dom som faktiskt behöver egentlid men ändå valt att skaffa barn. Jag väljer att gå och jobba så Robban och Merlin kan få umgås tillsammans och jag får en paus från mammalivet, det kan folk fortfarande inte riktigt förstå alla gånger, för hur man Merlin vara utan sin mamma? Varför skulle inte Robban kunna ersätta min plats, vi är båda lika mycket föräldrar till vårt gemensamma barn, vi är lika viktiga och ingenting skiljer oss åt eftersom Merlin dessutom flaskmatas. 

Självklart kan Robban vara hemma med vår son när jag väljer att få lite egentid så jag kan "vila" upp mig. På så vis är jag en mer uthållig, gladare, stabilare mamma och dessutom får Robban en chans att få umgås med Merlin ensam vilket vi ser som ett stort plus då han får möjlighet att knyta an till fler personer istället för bara en.

Det finns dagar vi känner att vi behöver vårda vår relation jag och Robban, då låter vi oftast underbara Eva ta hand om Merlin. På så sätt är han även trygg med henne och dessutom får jag och Robban en ännu bättre relation där vi är mer samspelta och kan fatta beslut gemensamt på ett bättre sätt. Vår kärlek till varandra växer och vi respekterar och förstår varandra bättre.

Man lär få göra som man vill! I vårt fall gör vi rätt, vi märker det genom att vi har en son som mår bra, skrattar mycket och är enkel att hantera. När vi umgås med Merlin ligger mobilen på sidan av, den kommer fram ifall vi tar kort och används sedan igen när Merlin ligger och sover middag. 

Allt handlar om prioriteringar, vill och behöver man egentid för att vara en mer utvilad och lugnare förälder är ju det kanon ifall man kan få den möjligheten och barnet är tillfreds med det. Barn behöver trygghet och det får de knappast om de har slitna, otåliga föräldrar som blir upprörda, trötta och arga på sina barn när de umgås. Så är det ju med allt, vi klarar liksom inte att vara på ett och samma ställe exakt hela tiden utan behöver ibland få en paus. 

Jag vet att vi gör rätt, det märker vi på Merlin, den dagen han visar på något sätt att det inte är bra kommer vi självklart ompröva våra tankar och prioriteringar så det passar oss alla, men det är den dagen och den kommer inte bara för att någon skriver en artikel om att man inte bör skaffa barn ifall man behöver egentid. 

Vi är bra föräldrar ändå, helt fantastiska faktiskt! ❤️
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Sämre förhållande efter man fått barn

Läste på en grupp för nyblivna mammor jag är med i om att förhållanden ofta blir sämre efter att man fått barn, flera svarade att antingen hade deras förhållande tagit slut eller så var det väldigt dåligt. Jag har inte haft en tanke på att det skulle kunna bli sämre faktiskt utan bara tänkt att allt är som vanligt. För oss är det som vanligt, vi har bara en till person att älska och vårda utöver oss själva. 


Jag skattar mig lycklig som är med den man jag är idag. Jag ska inte sticka under stolen med att vi ryker ihop om saker precis som alla andra i relationer. Vi är båda starka men samtidigt känsliga människor som har ett behov av att uttrycka oss vilket gör oss oense ibland men inte älskar vi varandra mindre för det, tvärt om! Efter att ha diskuterat våra meningsskiljaktigheter förstår vi varandra bättre och vi får en chans att förklara hur vi tänkte när den andre inte riktigt förstod. 


Vad gäller vården av barn delar vi lika i den mån vi kan, då menar jag inte att vi kör varannan gång med ditten eller datten utan att vi helt enkelt pratar med varandra, vi ser efter hur den andre mår och vi försöker avlasta varandra i den mån det går, på så sätt får vi tid över till att jobba en del båda två samt att ta vara på tiden med varandra. Jag tror att ger man varandra mer tid och kärlek så vinner man på det, fast att det kommer ett barn så tror jag inte det är tanken att barnet ska komma emellan utan att det är något man ska ha tillsammans, för det måste ju trotts allt finnas en mening med att man måste vara två för att skaffa barn! 


Till dig älskade Robban vill jag säga tack för att du är den du är och att du är sån fantastisk pappa till våra barn! Jag älskar att du finns där för oss och jag är glad att vi har en sån fin familj. 


Jag är glad att vi är dom vi är och att vårt förhållande inte blivit sämre efter att vi fått barn utan att det bara blir starkare och starkare med tiden som går! 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Problemlösning

(null)
Den här bilden är en av mina favoritbilder, jag tänker ofta på den när jag hamnar i en situation då jag inte tycker lika som någon annan och även om bilden i sig självt säger mer än alla ord jag någonsin kan skriva vill jag ändå ge en förklaring till hur jag tänker och på hur den här bilden kanske kan hjälpa någon i en konflikt. 

En konflikt uppstår när två människor ser samma sak, men på helt olika känslor. Hur vi ser på "problemet" beror på hur vi själva upplevt det och vad vi varit med om tidigare. Att vi diskuterar och sedan gör det till en konflikt är ganska så värdelöst egentligen, för hur vi än vrider och vänder är vi olika och har således olika uppfattningar beroende på hur man ser på saken. 

Därför är det till fördel att kanske tänka lite på bilden när man känner att man själv har rätt men någon annan har fel, för oavsett så har vi båda rätt, känslor kan nämligen inte vara fel! Jag har rätt att bli ledsen, sårad eller förtvivlad när jag möter något som jag inte tycker om, personen som har en annan bild än mig har förhoppningsvis inte menat illa utan bara sett på det på ett annat vis, vilket gör att vi båda har rätt. 

Man kan då fundera på hur man tar sig ur denna konflikt och svaret på det tror jag skulle kunna vara att först och främst berätta hur man känner och varför för att sen försöka se det ur den andres perspektiv (tänk bilden), be varandra om ursäkt och sen gå vidare för det finns inget svar på vad som är rätt eller fel, sålänge båda har menat väl. När man berättar hur man känner eller reagerar på olika saker ger man även andra personen en chans att förstå och kanske respektera den andras känslor lite mer nästa gång olika uppfattningar uppstår. 

Men det viktigaste är att respektera varandra, vi är olika, vi har rätt att känna som vi gör och det ska vi bli respekterade för. 
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Jag borde avsky mig själv

Den som säger att den är 100% nöjd med sitt liv skulle med högsta sannolikhet ljuga rätt rejält. Saken är den att vi alla mår bra, OCH vi mår dåligt, det handlar bara om att vi mår bra och dåligt över olika saker, vi är dessutom i full färd med att försöka göra oss av med det som får oss att må dåligt över oss själva, så pass mycket att vi glömmer det som vi uppskattar med oss själva. Det vi heller inte tänker på när vi jagar lyckan är att vi kommer faktiskt ALDRIG vara nöjda! Det finns ingen idé med att jaga ett ständigt bra liv, för det kommer inte hända, för när vi gjort något åt det som vi stör oss på dyker bara ytterligare en grej upp att störa sig på och försöka lösa. 

Ta mig själv som exempel; jag är tjock! Jag kanske skulle tycka illa om att vara tjock, jag skulle kanske kämpa några år eller så med att gå ner i vikt och tro mig vara lycklig, eftersom min övervikt kanske fick mig att må dåligt. MEN, och här ett stort men, när jag väl gjort mig av med det problemet så skulle jag troligtvis ändå inte vara nöjd, för då skulle jag hata den hud som blev eller kanske känna att mina bröst inte längre ser lika bra ut, så då är det nästa sak jag vill förändra, och så fortsätter det, tills jag börjar få rynkor och vill få bort dom, osv. Jag skulle alltid komma att jaga mer lycka och aldrig vara nöjd med mig själv. 

Skulle jag som gammal se tillbaka på mig själv så skulle jag inte förstå varför jag höll på som jag gjorde, jag såg ju rätt bra ut ändå och jag hade det rätt bra, men mycket vill ha mer och det är vad som är felet med oss människor, vi fokuserar fel. Vi fokuserar på det dåliga istället för det bra vi har och är. 

Jag älskar mig själv istället, någon annan kanske inte gör det, någon tycker troligtvis att jag är tjock och det borde jag göra något åt, medan någon annan älskar mig för att jag är den jag vill vara, så något ideal finns egentligen inte, utan det är bara något vi väljer att se och göra upp själva. 

Det här är jag, jag trivs med det, för jag förstår att om jag ständigt ska jaga efter något bättre så kommer jag glömma bort allt det bra jag har i livet, jag kommer glömma bort att uppskatta mig själv och mina fina sidor som är bra många fler än mina dåliga. Jag kan givetvis komma på mig själv att vilja förändra mitt liv en aning, men jag är inte intresserad av en ständig jakt på att vara någon jag inte är. 

Jag älskar mig själv för den jag är som person och så som jag ser ut, det har tagit mig väldigt långt och det är jag tacksam och glad för. 

Så jag tänker att det handlar om att acceptera att vi mår dåligt över saker, för det gör alla, vi kommer inte ifrån det utan vi byter bara ut det mot andra saker att må dåligt över när vi ständigt jagar lycka. Dessutom missar vi värdefull tid av att andas ut och bara vara glada och tillfreds istället! Vi borde satsa mer på våra fördelar och bli ännu bättre på dom, för det är våra fördelar vi utstrålar och det är dom som vi är, så det är dom vi borde jaga istället, ett bättre jag baserat på våra fördelar istället för nackdelar! Det blir så mycket positivare då. 
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

En dålig, frånvarande mamma!

Reaktionerna är olika och många, likaså är det med åsikterna. De flesta verkar tycka det är okej men sen finns det dom som tycker jag är konstig eller fattat fel beslut när jag som mamma valde att börja jobba redan innan Merlin blivit sex veckor. 

Först hade jag inte tänkt dementera detta offentligt, men jag har märkt att det är så många som reagerat så därav så gör jag som alltid när jag har en åsikt om något, jag skriver ett inlägg! 

Såhär är det, 1.  Merlin har två föräldrar, en mamma och en pappa. Jag som mamma äger två bröst med mjölk i vilket pappa Robban inte gör, annars är det ingen skillnad på oss gentemot Merlin, vi är båda hans föräldrar och hans trygghet, precis lika mycket! Merlin ammas men han matas även med flaska och då pumpar jag ur bröstmjölk och antingen spar den i kylen eller frysen för senaste tillfälle. 

2. Jag har varit sjukskriven sen ett år tillbaka, först på grund av utbrändhet, sen när jag var frisk nog att jobba blev graviditeten för jobbig, det tog hårt på mig för jag längtade till jobbet, längtade till att få göra det jag tycker om, träffa människorna och göra det jag är bra på. Jag ville inte gå hemma men jag hade inget val för jag var sjuk.

Sen Merlin föddes har vi delat lika på hans omsorg, Robban jobbar full tid men är minst lika delaktig som mig i att ta hand om Merlin och ge honom både närhet och trygghet. Robban är fantastisk på alla sätt och vis som pappa och ett otroligt stöd för mig som fått mitt första barn. Min hjälte och min stora kärlek! 

Så jag förstår inte alls om jag ska vara helt ärlig vad problemet är med att jag jobbar några timmar här och var? Varför är det jag som mamma som måste vara hemma med Merlin på heltid, vad är det jag har som inte pappan kan ge? Varför är det sån chock att jag är någonstans där bebisen inte är? Varför skulle Merlin må sämre av att vara med sin pappa? Vad är det jag missar när när jag är borta nån timme hemifrån?

Jag ser det som så att det är väl fint att Merlin kan få växa upp med två föräldrar som är lika delaktiga i honom under hans uppväxt som när han blev till... Han får ju oavsett lika mycket närhet och kärlek som om jag skulle vara i hans närhet, dessutom förstår jag inte varför jag inte skulle kunna jobba några timmar om det är mitt intresse när vi ändå bara skulle ha sovit, kollat på tvn eller skrollat på telefonen så fingrarna ramlat av! Jag har det väldigt bra som har en man som stöttar och förstår mina behov och som dessutom vill vara delaktig i allt som rör vår familj. 

Jag mår bra av att ha något att göra, jag är inte en sån typ av person som tycker om att göra ingenting i min ensamhet allt för ofta. Jag tycker om att utvecklas och jag tycker om att göra något som betyder något, jag älskar mitt jobb och dessutom har jag som tidigare skrivit inte jobbat (förutom kortisar) på ett år. Får jag komma iväg och göra något jag mår bra av några timmar kan jag garantera att jag längtar hem till min familj och genom att göra som jag känner mår jag bra och mår jag bra kan jag vara den bästa versionen av mig själv och därav (förhoppningsvis) en bra mamma till vår älskade lille Merlin. 

Jag tycker inte ens att jag i det samhälle vi lever i idag ska behöva försvara mitt val att åka till jobbet fast jag har en liten bebis hemma när han faktiskt har en pappa. Jag tycker att det är mitt och Robbans val att göra om vi anser att det fungerar bra för oss och vi alla mår bra av det. Alla andras åsikter struntar jag fullkomligt i, för det är vårt beslut och jag är helt säker på att Merlin inte blir någon sämre människa för det eller att han inte känner samma kärlek som vilket barn som helst. Engagerar man sig med att diskutera och tycka hit och dit om vårt liv kan jag glatt meddela att det är enbart slöseri på "omtanke". 

Jag har alltid gjort det jag tycker känns rätt för mig och mina nära och det kommer jag fortsätta göra, hittills har det ju visat sig fungera väldigt bra, dessutom tänker jag visa för er med mycket åsikter att det är absolut inget problem om man inte väljer att göra det till ett vill säga! 
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Brev till Merlin

Igår firade vi jul med hela stora familjen, det är din första jul Merlin och du fick träffa alla som står dig närmast från din mammas sida, du fick julklappar och du blev buren av pussad på av dom alla. 


En dag kommer du själv växa upp, kanske får du egna barn och då kommer du förstå vilken kärlek du gett oss med ditt liv. Helt plötsligt finns du hos oss, precis som ingenting någonsin varit annorlunda, det är som om du bott i vårt hjärta hela tiden, bara det att vi inte fått se ditt vackra ansikte förrän nu. Din pappa är fantastisk Merlin, du skulle se hur han ser på dig, hur mycket kärlek som finns i hans ögon. Han älskar oss, vår familj. När du kom till livet passade han massor på mig, gjorde allt för att jag skulle känna mig trygg och älskad för att jag skulle kunna må så bra som möjligt, för att sen ge mig de bästa förutsättningarna i världen för att bli en sån bra mamma som möjligt till dig! 


Jag gör mitt bästa, det är svårt eftersom du saknar kraft då du varit sjuk sen du föddes. Redan sen du låg i magen hade du en hög puls, nästintill varje dag åkte vi in till sjukhuset för att ligga där invirad i slangar för att höra ditt hjärtas slag, inte konstigt du var påverkad med tanke på att jag som bar dig var helt slut som människa, dels hade jag en diabetes som gjorde att du växte mer än du skulle i min mage, du var redan i vecka 34 lika stor som en fullgången bebis, jag hade dessutom en havandeskapsförgiftning som skapade mig en stark oro, sömnen var inte att leka med, den fanns inte och Ernst jul kom att bli min bästa sällskapskompis på nätterna. 


När du föddes var din navelsträng lindad tre varv runt din hals, du var blå över huvudet och även andra delar av kroppen, personalen på förlossningen skyndade sig med dig ut i rummet för att få igång din förlorade andning igen. Jag förstod ingenting men jag minns kärleken och känslan när pappa bar in dig till mig i förlossningsrummet igen, all smärta var som borta och allt jag någonsin kunde känna var sån enorm glädje, där var du inlindad i en filt i din pappas armar, så full av liv! 


Nu är det vårt jobb att ge dig ett värdefullt och lyckligt liv, att göra vårt yttersta för att du ska känna dig trygg och älskad, att livet ska vara värt att leva även under de stunder som kommer vara jobbiga för dig. Vi kommer vårda dig ömt och stötta dig genom dina beslut i livet, vi kommer lära dig förstå hur viktigt det är att respektera andra människor och alltid göra sitt allra bästa, oavsett hur jobbigt det är! 

Jag är evigt tacksam att jag får vara din mamma och ha din pappa vid min sida, det betyder allt för mig! 
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Tips! Krom, diabetes, gravid

Efter x antal veckor in i graviditeten fick jag reda på att min insulinproduktion inte riktigt fungerade som den skulle, jag hade råkat ut för graviddiabetes och speciellt hade kroppen svårt för att reglera under natten och jag vaknade ofta med ett högt blodsocker fast jag somnade med bra siffror. 

Jag höll på att gå i taket för jag kämpade så jäkligt med att få bra siffror utan att behöva ta insulin. Jag googlade runt och av en slump dök tillskottet KROM upp i någon text, jag kollade närmare på ämnet och bestämde mig för att gå till närmsta apotek samma dag för att införskaffa en burk och sedan tog jag en tablett på kvällen med mina andra gravidvitaminer, redan dagen efter hade värdet gått ner och dagen därpå hade jag kanonvärde (innan runt 8,0 på morgonen och nu runt 4,5) och så har det fortsatt sen jag började ta tillskottet! 

För att insulinet ska fungera i kroppen behövs det krom för att hjälpa till, dess uppgift är att hjälpa insulinet i kroppen alltså! Krom finns i mat vi äter men i raffinerad mat försvinner kromet och därav kan vi få brist och får vi det så brukar det bli kämpigt med blodsockret vilket kan innebära antingen diabetes typ 2 eller graviddiabetes som i mitt fall. 

Forskning som gjorts har visat på att de som får i sig krom lever längre och har minskad risk för hjärt och kärlsjukdomar. Man har även gjort annan forskning med otroliga resultat men ännu har inte livsmedelsverket snappat upp detta och därför informeras inte vår sjukvård om det vilket är väldigt synd kan jag tycka med tanke på att (i alla fall för mig) det fungerar bra! 

Det sägs kunna minska sötsug men det finns inte dokumenterat, dock finns det dom som påstår och tror på det! Själv har jag ingen uppfattning kring detta utan vet bara att jag tydligen hade brist på krom när jag blev gravid så jag fick diabetes, nu när jag tar tillskott kan jag äta vanlig mat dessutom vilket inte alls gick innan utan isåfall skulle jag vara tvungen att ta insulin! 

Det finns inga kända risker med att man skulle kunna överdosera krom, så att ta det som tillskott ska alltså inte vara något problem! Jag kollade med en farmaceut när jag köpte samt att jag informerade min barnmorska då jag är gravid, men det var inga problem! 

Kanske kan det hjälpa någon mer att slippa iaf lite insulin eller att kunna äta lite mer normalt? Mig hjälpte det i alla fall! 
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Varje bakslag är en utmaning!

Senaste dagarna har varit tuffa, på flera plan har jag tvingats kämpat med mig själv, min närmsta relation och vår lilla bebis inne i magen. Gråtit och skrattat, precis som livet för vem som helst egentligen, ibland är det tufft helt enkelt och det behöver absolut inte vara något konstigt med det. 

Jag ser varje bakslag som en utmaning, ett sätt att testa mig för vad jag går för och även om det är tufft och svårt för stunden så klarar jag det faktiskt ganska fint ändå där i slutänden. Jag kan vara stolt över mig själv som inser hur stark jag faktiskt är när det verkligen gäller, men sen är det så att den styrka jag har vilar otroligt mycket i händerna på min andra hälft, han som hjälper mig när jag faller, som låter mig vara ledsen, som låter mig vara jag och som får mina tankar till ord så vi kan ventilera de tillsammans istället för att min oro ska behöva bearbetas på egen hand. 

Det är ganska svårt att berätta för någon hur man mår egentligen, även om det bara är för stunden, men jag har märkt att det ger mig väldigt mycket frihet att faktiskt göra det, att låta Robert vara en del av det som faktiskt är jobbigt för att kunna luta mig mot honom och känna trygghet och en stabil punkt där jag får lov att vara svag en stund. Det låter naturligt, men tänk nu efter själv hur många gånger du grubblar själv i ensamhet istället för att faktiskt dela dina tankar med någon annan du litar på på grund utav att tanken kanske är skämmig eller för liten för att tas upp.. Tankar försvinner knappast och den där lilla tanken som bara var en förnimmelse av något blir snart ganska stor i ditt huvud och kanske skapar den snart sorg hos dig för att du inte valde att dela den med någon som kunde få se på saken på ett annat sätt och faktiskt hjälpa dig förstå hur det finns andra sätt att se på saker. 

Att vara gravid är mycket svårare än jag trodde, man slås av mycket känslor och tankar, man förändras i kroppen och energin och viljan i huvudet sammarbetar inte, vilket i alla fall kan få mig att många gånger känna mig ganska värdelös. Jag tycker vi gör ett bra jobb alla vi som är gravida och har barn i magen men däremot tycker jag faktiskt att i alla fall jag kan ge min man en eloge för det jobbet han gör med graviditeten, det är lätt att glömma bort mannen för andra och så är det ju eftersom modern bär barnet och det är hon som förändras, men faktiskt är det så att fadern, i alla fall i vårt fall är den som får ta hand om massor med saker, han får passa på både sin gravida kvinna och hennes mage trots att hon kanske har hormoner som inte är av denna värd. Dessutom har han ett jobb att sköta, men ändå får han kanske komma hem och ta hand om det som jag inte riktgt orkat med, trots att jag vart hemma hela dagen, inte nog med det så pysslar han om mig och berättar jämt och ständigt för mig att han är stolt över mig och att jag gör ett bra jobb trots att det faktiskt är han som får göra det mesta.

Till min Robban; jag är tacksam och glad för det du gör för mig och för att du ser mig för den jag faktiskt är! Jag är glad för att driver mig till vansinne ibland och jag älskar att jävlas med dig. Mest av allt är jag stolt över dig, över den personen du är och har blivit, över hur du förändras men fortfarande är dig själv, bara en sann version av den du faktisk är, den personen jag älskar och behöver hos mig för att kunna vara den jag är! Jag älskar dig! 
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Diabetes

Bland de värsta rädslor jag haft i livet är att få diabetes. Inte för vad det innebär egentligen utan för alla dessa stick i huden, blod och sprutor i magen, det har varit en fruktansvärd rädsla, allt det där.

Jag har en enorm fobi för sprutor, men de senaste åren har jag ändå jobbat en del med problemet, jag har låtit mig tagit blodprover i armvecket och även i fingrarna, anmält mig som blodgivare och även klarat det galant med mina fina blodvärden. Det är ändå jobbigt och jag kan inte förmå mig att förstå riktigt varför det ska vara så himla jobbigt... allt sitter ju psykiskt, därav borde det gå att jobba med på den psykiska nivån istället för att "tvinga" sig att fysiskt utsätta sig för det. Eller ja, kanske inte istället, utan jag tänker att man kanske lär börja att ta itu med den psykiska biten för att sen acceptera det faktum att det faktiskt inte är farligt även om man varit rädd. 

Varför är jag rädd? Hur ont gör det egentligen? Varför är det obehag? Hur skulle jag kunna känna istället? Hur kan jag bemöta det utan att vara rädd på bästa sätt? Hur tänker jag om något jag absolut inte är rädd för, kan jag använda den tanken? Hur kan jag resonera med mig själv om att övertyga min hjärna att det faktiskt inte behöver finnas rädsla? 

Innan har jag egentligen inte haft något behov att ta tag i det här problemet med tanke på att jag inte behöver mötas av det så ofta. Idag ser läget annorlunda ut, jag har fått diabetes till följd av graviditeten. Med stora förhoppningar försvinner den efteråt men här och nu existerar den och gör sig påmind hela dagarna. Insulinet slipper jag för stunden men det beror enbart på att jag håller mig till en strikt, stenhård och något sånär tråkig kost. 

Däremot behöver jag mäta sockret i blodet många gånger per dag, så många som åtta gånger för att hålla koll, det är för både min och bebisens skull. I början grät jag av oro för det här, det tog upp en stor del av mina tankar, det gör det idag med men inte med samma intensiva oro som jag kunde känna när jag skulle börja mäta sockret i mit eget blod. 

Innan har jag vart så fokuserad på det här med stickande och grejande att jag inte förstått vad hela grejen med diabetes egentligen handlar om, det som jag egentligen borde känt sorg över, jag menar att ta några stick i fingret eller en spruta ska väl egentligen inte behöva vara så farligt och jobbigt, det är dessutom överkomligt och man kan jobba på det. Däremot har jag aldrig tänkt på vilka begränsningar jag skulle komma att få vad gäller kosten. Att inte kunna fika det som för mig är gott med någon nära vän eller äta den mat man vill eller blir erbjuden för att kroppen inte klarar att ta hand om det efteråt vilket innebär komplikationer för framtiden. Det får man däremot ingenting gjort med, det är bara att acceptera, det är där rädslan borde ha legat.. 

Att ta extra insulin för att kunna äta mer "öppet" går ju givetvis, men det är inte den första och inte den bästa lösningen, utan kan även vara det som man blir ännu sjukare av.. diabetes är svårare än jag trodde, men absolut inte på det sättet jag trodde det skulle vara svårt. 

Jag som person har ju en förmåga av att vilja förstå allt jag möts av och är intresserad av så jag på absolut bästa sätt kan ta mig igenom det med mycket kunskap. Man kan även kalla det för en form av kontrollbehov faktiskt, men jag är sån som person och jag vill förstå och jag vill kunna påverka till det positiva för mig själv. I såna lägen litar jag inte alltid på andras kunskap för jag har lärt mig att många gånger stämmer det inte riktigt eller att jag själv har kommit på en bättre lösning, en bättre lösning för mig själv alltså, kanske inte för någon annan, men för mig. Jag dubbelkollar tex med diabetessköterskan om olika saker, hon har inte svar på många gånger på mina frågor men egentligen har jag en egen terori, eftersom hon inte har något svar att argumentera med går jag på det jag själv tror och hittat i forskning osv, det brukar fungera väldigt bra, i många hänseenden faktiskt. Jag har både räddat mina djur på det sättet och lärt mig massor så det kommer jag verkligen fortsätta med, det är liksom en styrka jag har, även om den är jobbig för vissa då jag alltid vill kolla upp allt själv. 

Den här diabetesen ger mig egentligen mer än vad den tar med andra ord. Den är fruktansvärd och orättvis och gör att jag inte kan leva normalt längre (i alla fall minst under tiden som gravid), men jag besitter en större förståelse och har dessutom kommit över en jobbig rädsla tack vare den, att ta blodprover, dock har jag sprut-delen kvar, men ska jag vara ärlig tror jag faktiskt att jag skulle klara av den delen med, naturligtvis skulle det vara jobbigt, men absolut inte omöjligt. 

Ingenting är omöjligt nämligen, inte om man vill. 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Vill egentligen inte gnälla!

Att vänta barn är absolut inte en lätt match, alla graviditeter är olika och jag förstår att jag inte är den enda i världen som får det kämpigt, samtidigt finns det de som har det både väldigt mycket sämre och även de som har det underbart! Oavsett vad har jag märkt att det är en resa utan dess like man får gå igen. 

Innan jag blev gravid hade jag en stor oro för själva förlossningen, att smärtan ska vara för jobbig för att klara av, att det blir komplikationer eller att barnet mår dåligt osv, det har vart en stor grund till att jag aldrig velat haft barn. Idag känner jag inte så utan är tillfreds med vad som kommas skall! 

Det är snarare nu som det börjar bli lite jobbigt, lite övermäktigt och lite kämpigt. Just nu växer magen så det knakar, lille hjärtat där inne härjar så det står härliga till, foglossningen gör sig påmind dagligen, tröttheten är maximal, blodsockret för högt, järnvärdet på gränsen och jag är helt slut som människa och blivande mamma. 

Imorgon får jag träffa diabetessköterska, kommer få ta prover och även ta hem grejer så jag får ta prover själv hemma, ett extra ultraljud för att kolla bebisens tillväxt och det är klart det känns tufft när allt inte är som det borde vara. Från kalasbra värden till dåliga på bara ett besök känns i hjärtat och tar ner en på jorden både psykiskt och fysiskt. 

Jag försöker tänka att det är trots allt bara 10 veckor kvar till beräknad födsel och att detta kommer såhär på slutet känns ändå bättre än att få slita med det från början. Oavsett vad som händer under vägen så kommer jag kämpa allt vad jag kan och göra vad som står i min makt för att klara av allt det här på bästa sätt. 

Men just nu är jag lite slut och aningen nere. Det är okej. 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Lägg dig inte i

Tror jag skrivit om det förut, om avundsjuka, om detta tillstånd som ibland drabbar oss, det är inte hälsosamt och tyder oftast på svag självkänsla och jagsvaghet som jag även skrivit om i förra inlägget. 


Vi har absolut ingenting med andra människors val av liv att göra, vi har oss själva och det räcker gott och väl, för det är väldigt lätt att inte se sina egna handlingar innan man dömer någon annans. Någon prioriterar bilar, andra djur, vissa alkohol och somliga mat, oavsett vad så är det deras beslut att ta och inte vårat, hur de gör för att klara det angår oss inte heller. 

Jag blir fruktansvärt irriterad att man ibland kan lägga så mycket fokus på andra människor att man glömmer bort sig själv.

Vi borde fokusera mer på oss själva, vilka vi är, vad vi vill med våra liv, hur vi vill vara mot andra och strunta i hur andra tycker om oss för vi trots allt inte lika, vi är alla olika och vi har olika värderingar men fortfarande samma värde som människor! 

Sluta döma och börja istället berömma! 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Ett ljus i mörker

Ett mörker faller sakta över Forsbacka, det är höst nu och det är tider att krypa ner i soffan, tända alla ljuslyktor man har, släcka alla lampor, fylla upp koppen med vårt favoritthe och bara mysa massvis. 


Det är ikväll jag är lycklig för allt jag har i mitt liv och det är ikväll jag ser fram mot livet tillsammans med min älskade och vår familj som vi sakta men säkert bygger upp. När hösten är slut och vintern tagit vid är det snart dags för oss att bli ytterligare en till och det är med glädje och stolthet jag ser fram emot vad som kommas skall, varje dag skattar jag mig lycklig som kan bli gravid och som fått den här möjligheten tillsammans med mannen som får mitt hjärta att smälta hundra gånger om. 

Jag är lycklig, så himla lycklig! Visst är jag trött och sliten, lite utbränd och har svårt för stress men jag är utan att tveka lycklig och otroligt stolt över vart jag är idag. Jag är stolt över att vara älskad av någon jag älskar, jag är tacksam över att jag blir respekterad för mina tankar och värderingar och jag är väldigt, väldigt kär. 

För ett år sedan såg livet annorlunda ut, en stor stress och ett annat typ av mörker infann sig hos mig, en sort av olycklighet och hopplöshet jag inte kunde hitta mig själv i, men plötsligt blev det vinter och inte långt därefter skulle allt vända och jag hittade dig, mannen i mitt liv, du som fick mig att förstå hur jag skulle klara precis allt och du som fick mig trygg och säker igen. 

Plötsligt blev allt självklart och vi kunde äntligen få vår chans att bygga upp ett liv tillsammans och få vara lyckliga med varandra. 

Robban, jag är dig väldigt tacksam för allt du gör för mig, att du finns hos mig, stöttar mig, förstår mig och älskar mig för den jag är. Jag älskar dig, av hela mitt hjärta! 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Väkommen, du har hittat till en 23-årig Hanna som bor utanför Gävle, jobbar med chark & kött, älskar fotografering och hundar men som samtidigt fightas med panikångest sen ett år tillbaka.

Det här är den mest ärliga versionen av mig som någonsin kommer finnas, det är här jag sätter ord på känslor, jobbiga stunder och min vardag, både i form av utkast och publicering.

Jag skriver om min panikångest öppet här i bloggen, det gör jag för att hjälpa mig själv igenom och förhoppningsvis kan jag hjälpa någon annan på vägen.
Hanna Skogsberg
RSS 2.0