Läste på en grupp för nyblivna mammor jag är med i om att förhållanden ofta blir sämre efter att man fått barn, flera svarade att antingen hade deras förhållande tagit slut eller så var det väldigt dåligt. Jag har inte haft en tanke på att det skulle kunna bli sämre faktiskt utan bara tänkt att allt är som vanligt. För oss är det som vanligt, vi har bara en till person att älska och vårda utöver oss själva. 

Jag skattar mig lycklig som är med den man jag är idag. Jag ska inte sticka under stolen med att vi ryker ihop om saker precis som alla andra i relationer. Vi är båda starka men samtidigt känsliga människor som har ett behov av att uttrycka oss vilket gör oss oense ibland men inte älskar vi varandra mindre för det, tvärt om! Efter att ha diskuterat våra meningsskiljaktigheter förstår vi varandra bättre och vi får en chans att förklara hur vi tänkte när den andre inte riktigt förstod. 

Vad gäller vården av barn delar vi lika i den mån vi kan, då menar jag inte att vi kör varannan gång med ditten eller datten utan att vi helt enkelt pratar med varandra, vi ser efter hur den andre mår och vi försöker avlasta varandra i den mån det går, på så sätt får vi tid över till att jobba en del båda två samt att ta vara på tiden med varandra. Jag tror att ger man varandra mer tid och kärlek så vinner man på det, fast att det kommer ett barn så tror jag inte det är tanken att barnet ska komma emellan utan att det är något man ska ha tillsammans, för det måste ju trotts allt finnas en mening med att man måste vara två för att skaffa barn! 

Till dig älskade Robban vill jag säga tack för att du är den du är och att du är sån fantastisk pappa till våra barn! Jag älskar att du finns där för oss och jag är glad att vi har en sån fin familj. 

Jag är glad att vi är dom vi är och att vårt förhållande inte blivit sämre efter att vi fått barn utan att det bara blir starkare och starkare med tiden som går!