Jag fick för mig igår att all brist inspiration och lust har försvunnit för att jag inte riktigt har en balans. På två veckor ganska precis har jag inte sprungit något alls. Det jagar mig ganska hårt. Jag har heller inte varit nyttig och ätit bra. Jag har inte haft ork. Känner mig liksom som en enda röra, jag vet ingenting och har heller ingen lust. Plötsligt ser jag mig omkring och ser att här hemma är det ganska okej på utsidan, inget skit på golvet ganska rent, bara disk och lite plock från bordet. Öppnar vi alla garderober och ser under ytan så är det en jävla röra utan dess like. Inget förvaringsutrymme är okej, utan allt är bara instuvat helt utan någon som helst tanke.

Jag är en sån person som tror att som vi lever, så är vi.

Så jag (vi) har städat flera timmar idag. Flera gånger under tiden har jag velat gett upp, jag orkar inte ta itu med all denna skiten. Fan va jag känner igen mig, är det inte så hela mitt liv är?

Vi har rensat i hela köket, allt som inte behövs har vi plockat bort, sånt som tar energi, typ 20 olika sortes koppar, 15 olika sortes tallrikar och 50 olika sorters glas. Alla dessa sorter gör att det blir jobbigt att diska. Men nuså, bara det allra viktigaste är kvar. Det kommer gå som en dans i fortsättningen och förhoppningsvis kommer inget hinder finnas på vägen.

I hallens gömställen ser det dock fortfarande ut som om en atombomb vart och hälsat på, lika så min garderob med kläder. När jag finner tid ska det rensas ur. Sen när mitt hem är rent och tomt på undersidan ska jag rensa i mig själv och ta bort det som kräver energi från mig.

Vi börjar såhär tycker jag, det kommer att ta mig långt. Det är det enda som betyder något!



We're far from home, it's for the better
What we dream, it's all that matters
We're on our way, united

[ Swedish house maffia - Save the world ]

Tog med mig Kenna, kameran, Carro, hennes syster och hennes systers kille till stan idag och gick i boulongerskogen. Hur mysigt som helst tckte jag!

Det är en ständig kamp tycker jag.. Jag hatar att leva i "nuet".. Jag hatar att inte veta vad som kommer hända och hur mitt liv ser ut om en månad. Jag vill ha ett stabilt liv med ett fast jobb och ett fint hus. Det ser ganska så långt borta ut för stunden och det spelar ingen roll att det ska vara så här i början av livet efter skolan, jag vill inte ha det så.

Den här situationen gör att jag blir bitter och tappar orken helt.

Jag har försökt att se på situationen på olika sätt. Till en början har jag sett ovetskapen som en möjlighet till massor av saker i framtiden, jag kan forma livet hur jag vill och är inte inrutad i ett mönster som jag ständigt måste följa. Det har dock gjort mig nervös, hur ska jag kunna veta vad jag vill göra? Hur ska jag kunna veta vad jag vill jobba med? Man blir satt i massor av tankar när man gör så här..

Nummer två är att bara blunda och verkligen vara här just nu och fortsätta att vara precis som jag är just nu. För det första vet jag inte hur jag ska ta mig vidare då? För det andra så vill jag ju inte ha det så? Jag vill ju ha någon form av kontroll över mitt liv, jag vill utvecklas och hitta något jag brinner för..

Samma sak mer personer runt om. Tassa på tå? Vad är det för stil och hur ska det fungera i längden. Funderingar om an gör rätt och fel? Kan inte en relation fungera utan en massa krav och funderingar? Jag måste ta tag i det här ganska snart känner jag.

Nu: Veterinären med Kenna och sen Kågbo.

Efter att ha skrivit inlägget igår så fick jag världens motivation till att ta mig ut i spåret. Carro hade åkt till Bollnäs så hon kunde inte följa med, då ringde jag min kollega från konsum som jag brukar ta promenader med men hon var för trött. I sista sekund fick jag med mig Karin och Thomas. Thomas går så otroligt fort och Karin hakade på, så för att jag skulle hinna med så var jag tvungen att jogga bredvid.

Vi tar alltid två varv i elljusspåret och de är ca 2,5-3km st.

I vanliga fall brukar jag och Carro gå första varvet och jogga hela andra men vi har känt att vi klarar mer än så. Så igår så sprang jag enda från början. Första halvan på första varvet gick/sprang jag, men sen höll jag i och sprang ett och ett halvt varv utan stopp.

Det gjorde ont i början med sprickan som jag har i hälen, fy alltså, jag trodde inte jag skulle klara det men jag kan ju säga att det gick över och väl inne i spåret så kändes det inte. Så det är bara att springa på för mig.

Nu kan jag återigen kalla mig stolt.

Jag önskar att jag kunde säga att jag är stolt över mig själv nu med, men så är inte fallet. Jag har en torrspricka i foten, vilken gör att jag knappt kan gå utan att jag dör alltså. Jag haltar för att den gör så jäkla ont. Jag har försökt att fila foten och smörja in, men icke. Den här torrsprickan gör att jag inte vart ut i spåret på två dagar och eftersom jag inte rört på mig i någon större utsträckning så är inte motivationen till att äta nyttigt på topp heller. Fan alltså..

Men jag har igår kväll suttit och skrivit en matlista för hela maj. Jag ser verkligen fram emot att följa den och hoppas att det ska gå fint! :) Vi får se om jag testar mig ut i spåret ikväll. Jag hoppas!!!


(Kenna är iaf mer lat än mig)

Jag har varit typ 5m från tre vilda älgkalrvar idag. Självklart var kameran med så jag tog lite bilder på den modigaste av dom.

I Kågbo har man satt 14 tjurar ute på åkern, så jag passade på att hälsa på och ta lite kort där med. Jag har klappat två på mulen. Hur mysiga som helst!

Idag har brorson Henry som sagt varit på besök medans hans mamma & pappa firat 4 år tillsammans. Grattis! :) Det har varit hur mysigt som helst och det har gått jättebra.Det var ett tag sen jag var barnvakt nu och efter att jag har hört om hur det har gått på dagis tidigare fanns en viss oro hos mig men det gick över fort. Den lille Henry har gått runt i hela lägenheten med en väldig fart och skrattat och lekt med Kenna. Vi har haft hur mysigt som helst tillsammans! :)

Nu är Hjärta och köper gotta till ikväll. Det blir fredagsmys med tända ljus och tv, helt själva. :) Myyyyys!!

(Klickbar bild, tryck för större text)

Idag känns det som om det kommer bli en bra dag! :)

Vilken dag det har varit! Det känns för det första som om hela den här dagen är två dagar, skitkonstig känsla, har aldrig känt den förr. Jag tror det beror på att:

Dagen började sisådär rent känslomässigt. Jag visste inte alls hur jag skulle må eller känna. Mina skor från Therese och Frode hade kommit och jag skulle till Konsum och hämta dom. Lycka var att få skorna, dock var det annat där som tog mig ganska hårt. Jag kan inte säga något ännu. . .

Kom hem, hela min värld vände och det kändes som om allt var motgångar, jag ville bara gå och sätta mig i hörn. Hade för stunden gått upp för mig en otroligt viktig sak, vilken jag måste ta beslut om hur jag ska göra. Jag vet inte alltså, jag måste sätta min värdighet först. Jag är som sagt värd bättre. Kan inte heller säga vad det handlar om. . .

Jörgen tvingade mig att hjälpa till med städningen. Sagt och gjort, va skönt det kändes när det var klart. Jag tror det var känslan av att jag gjort något med resultat som fick mig att känna lycka. Vi åt äcklig mat och jag är glad för det, då behövde jag ju inte äta så mycket! Haha..

Nu såhär på kvällen har jag tagit ett varmt bad med tända ljus och kall luft från öppna fönstret, jag känner att jag har gått igenom dagen med åtminstone ett bra slut. Jag har gått powerwalk/jogging i 1,2 mil, det behövdes kan jag lova. Sen har jag pratat med syster, det känns skönt att prata med någon som tänker som jag, någon som stöttar och får mig att kämpa med allt! Det känns så skönt att även jag kan peppa henne till saker! :)

Jag och Jörgen har bildat oss planer för framtiden. Hur planerna kommer att hållas får vi se, men än så länge känner jag att jag kan gå all in. Vi tänker nog satsa på det här. Jag kan inte heller berätta vad detta handlar om.

Oh, jag vet att det är frustrerande att läsa om något man inte har en aning om vad det handlar om. Men så är det, viss info är bara till för vissa.

Summan av detta är att just nu känns det ändå okej. Dagen började skit och slutade bra.

Jag vill inte det här. Jag har valt det själv och börjar nu fundera på om det är dags att ta ett steg och börja kliva ur min position. Just precis nu känner jag att jag har gett det sista. Jag bryter ihop. Jag är värd bättre än så här.

Elljusspåret känns inte längre viktigt. Inget annat heller. Jag håller andra borta och mig hemma. Inget känns plötsligt så jävla lätt. Jag orkar seriöst inte bry mig längre, är detta lugnet före stormen? När bryter isen sönder och jag går igenom? Tänk, jag har många frågor idag och inte ett enda svar. Hur ska jag finna mig när allt är utom min kontroll. Jag måste börja prioritera nu, annars rasar nog en hel del.

Jag bryr mig inte, för jag orkar inte.


Canon Eos 550D (50mm 1.8)

Idag är det bara mitt hjärtas dag, grattis!