Det finns en person som känner mig lite mer än mina vänner. Som förstår hur jag tänker och kan ge mig otroligt goda och lite mer exakta råd på vägen. Min syster. Jag är så otroligt glad att jag har en sån syster, att vi är så lika på så många sätt, att vi kan skratta till samma saker, att hon förstår vad jag menar utan att jag känner att jag behöver förklara mig lite mer för att förmedla exakt den känslan och att hon alltid tror på mig och stöttar till 100%. Det är alltid en trygghet att veta att man har någon som finns, lyssnar, förstår och pushar.

 

Jag skulle önska alla människor det, men är så otroligt glad för att jag själv har en sån person i mitt liv.

 

 

Jag är lyckligast! Har precis köpt mig världens finaste bil. Jag är både stolt och nöjd över min pärla! 

 

 

 

Rethostan är mitt enda sällskap kvar efter festen! YES, både febern, halsontet, snoret, huvudvärken och den onda nacken har gått hem. Förresten ställde dom till det så jävligt att dom inte är välkomna tillbaka nå mer. I köket har dom lämnat disk för en vecka, tomma Ben & Jerry´s-förpackningar och massor av tomma färdigmatsförpackningar. Det ser inte heller bättre ut i varsagsrummet, piggelinplast, glasspinnar, pepsiflaskor, fler ben & jerry´s, oöppnad post, Halsontets mediciner, snorets spray och huvudvärkens tabletter ligger utspridda över hela rummet. Jag kan säga att vi har haft världens sämsta gäster på besök och inte heller har dom dammsugit upp allt hundhår från golvet heller.

 

Jag kan nog bara säga såhär; ingen är välkommen hit förrän vi har sanerat hela vårt hem från dessa objudna besökare. 

Jag har ondare (mer ont?!) idag än vad jag hade igår. Nu jäklar känner jag att det får vara nog, mina lår tar ju död på mig. Jag kan knappt gå, det gör ju skitont. Aja, jag ska ändå försöka ge mig ut och gå på promenad ikväll. Jag tänker ju inte ge upp, det hör kommer gå bra!

 

 

Nu kör vi!

Kaffe och glass har hållt mig sällskap i kväll. Ska jag vara ärlig så tycker jag lite synd om mig själv, jag har nämligen jordens träningsvärk efter att ha sprungit en halvtimme igår. Jag har inte sprungit på hela vintern, inte ens på löpband. Däremot har jag cyklat på spinningscykel gymmet, men där har jag ju inte varit de senaste (8?!) veckorna. Jag har vart på gymmet enstaka gånger under dessa veckor, men det har varje gång slutat med att jag stått på maskinen  och undrat varför? Jag vill ju inte, jag har ingen energi och framför allt är jag rädd att hjärtat ska sluta slå. Allt bara tar emot. Det är då irritationen och huvudvärken kommer. Jag vill ju, innerst inne vill jag så jä*la mycket, men när jag väl står där på cross trainern eller på spinningscykeln så kan jag börja grina vilken sekund som helst. Något säger ifrån, men samtidigt så vill jag ju så gärna. 

 

Sist jag var där var det en otroligt jobbig upplevelse. Jag hatar att behöva ge upp, jag hatar att förlora. Det är precis det jag gjort när jag efter 15 min går å sätter mig på stolarna och väntar på Jörgen. Efter den gången har jag sagt nej till att följa med till gymmet. Jag tänker inte förolämpa mig själv igen, jag tänker inte låta mig förlora. Istället har jag börjat gå ut och gå. Jag njuter av kylan och den friska luften, den får mig att känna mig levande, det känns till och med bra att få frysa. Det är för mig ett bevis på att jag är fysiskt frisk och det känns på ett sätt naturligt. 

 

Jag har under mina promenader känt att jag velat springa, men har haft hundarna med (det är ett problem eftersom de gärna vill stanna och kissa eller lukta, vilket blir ett störigt moment för mig), samt att jag haft fel skor på mig. Så, tillbaka till början av blogginlägget; igår kväll snörade jag på mig skorna och tog mig ut själv. Bara jag, runkeeper och musik i öronen. Jag blev helt paff att jag faktiskt orkade i en halvtimme, jag orkade mer, men kände att jag skulle sluta på topp och fakiskt få gå med vinst ur det här. Att få sluta bara för att jag kan, inte för att jag måste. Det var så otroligt skönt och gav så mycket. Jag gick sedan in och tog ut hundarna på en lite längre promenad. 

 

Jag får lida för min löprunda idag, mina lår vill inte ens hjälpa mig gå upp och ner för trapporna. Det gör så frukansvärt ont och ju längre in på kvällen det går, ju mer smärta får jag stå ut med. Men.. Jag har alltid gillat träningsvärk, för mig är det ett tecken på att jag vart lite duktig! :) Så antingen kan jag välja att se det som att espresso med skummad mjölk och góglass är belöning, eller en tröst!? -Jag väljer nog det första, jag är värd det bästa! 

Man ska absolut inte underskatta en kall promenad med två fina hundar och stiftelsen i öronen. Det är skönt att få andas frisk luft och bara tänka, inte grotta ner sig, utan bara få tänka på allt som händer runt om. Intryck och känslor är nog orden jag tänekr på när jag skriver så. Jag har spenderat dagen med ett aprilskämt (skämt, inget ljug, utan mer ett skoj som jag brukar säga), sömn, längtan, saknad och Molanders på svt1. 

 

Jag tror jag skrivit om Molanders förut? Det är en svensk (kanske därför jag är frälst?) serie som handlar om en familj som flyttar från ett hektiskt liv i Stockholm till Allingsås för att försöka hitta tillbaka till varandra och starta om på nytt. Jag följer den slaviskt och har inte missat ett enda avsnitt! Måndag kväll klockan nio är alltså heligt. 

 

Imorgon är det jobb som väntar. Några dagars ledighet har nog varit nyttigt tror jag! Men jag längtar tillbaka till både kunderna och mina kära kollegor. 

 

Vi ses som vanligt på Konsum folket!