Jag är förkyld. Det är tacken för att alla personrekord jag tagit på gymmet senaste tiden. Det är tacken för allt slit! Jag känner efter lite extra också, fast åt andra håller än det ni tror. Jag känner efter om jag verkligen är förkyld och slut som människa, eller om det kanske är så att jag lurar mig själv?! Kanske kan jag åka till gymmet ändå eller i alla fall springa ett litet kortvarv i spåret? Jag vet att jag inte skulle klara det, jag vet att jag är för sjuk för det, för all förkylning är att vara för sjuk för att träna. Det känns som om det är en prövning, som om tanken är att det ska vara jobbigt att ta sig tillbaka på spåret igen och fortsätta med träningen, men det ska inte få sätta stopp för mig. Större motgångar och besvikelser lär jag stöta på i livet, så det här ska väl inte bli något problem? 

Ni har inte hört något om mitt stora "spara-naglar-projekt" på senare tid. Så är det naturligtvis för att det projektet körde jag i sjön för någon vecka sen, jag tappade rent av tålamodet och kontrollen när ena nageln gick av, så då var det lika bra att ta bort alla, något som jag givetvis ångrar idag när jag sitter här med avbitna, fula naglar. Men, lyckligtvis var det en sån där fågel som jag såg när jag var på "stughelg" med Carro som jag körde i sjön, så jag vet att efter ett tag kommer fågeln upp igen och vi startar där vi var sist. Vi startar inte om, för det är inte början på något nytt, utan snarare en fortsättning på en tidigare paus! Det känns alltid lite lättare när jag tänker så.

Nu är vi i full gång med att träna igen, eller ja, igen, vad är det för lögn? Vi har ju varit det egentligen hela sommaren! Vissa veckor har vi dock inte visat oss på gymmet, men de senaste veckorna har vi varit flitiga besökare, jag och min andra hälft. Det känns jätteskönt och gång på gång bevisar jag för mig själv att jag utvecklas och klarar så mycket mer än jag tror, har tagit mina egna rekord nästan varje gång jag varit där de senaste 7 dagarna tillbaka. 

 

Nu är det ju inte så att vi gymmar varje dag, det skulle se till att jag drar mig ner i skiten ganska djupt igen, att försöka prestera på topp både på jobbet och på gymmet ger mig inte direkt ro, utan bara stress och motgångar, det vill jag absolut inte! Dock så försöker jag ändå att röra på något sätt varje dag, sen om det är en promenad, en joggingrunda på 2-3km eller att hjälpa min kära stocksbofamilj med att bära ved så är det fortfarande jättebra, jag är jätteduktig och är väldigt stolt över mig själv. 

 

I helgen har jag ju varit ledig, så då passade vi på att ta Kenna till boulogneskogen i Gävle och miljöträna med henne. Det kändes verkligen bra, både för henne och oss! Fint väder och god glass! Gotta!

 

Dags å ta en dusch och sova! Nattogó! 

 

 

 

 

 

Själva på gymmet ikväll då. Visserligen hade jag egentligen inte räknat med något annat heller, fredag kväll, det är bara vi som är konstiga nog för att gymma en fredag kväll. Alla andra är på fest eller har fredagsmys, men vi, ja, vi bygger på muskler istället för relationer. Nej då, jag skojade, vår relation till varandra växer bara starkare och starkare för varje dag, vecka och år som går. Jag älskar Jörgen jättemycket och det är jättekul att vi kan träna tillsammans och ha intressen tillsammans! 

 

Jag skrev ju här i något inlägg nedanför om att jag kommer inte köra så jäkla hårt idag, men vet ni vad? Jag tog personbästa på cross trainern idag, det är att hurra för. Jag har undrat så när den dagen skulle komma. Jag kör i regel nästan alltid 35 min, men det var så längesen jag fick upp rutan på att jag tagit mitt rekord och kommit en längre sträcka på samma tid, jag är stolt. Jag är verkligen duktig! Jag hade absolut inte räknat med att det skulle vara idag, men att det var det, det är toppen, ett bevis på att jag förbättras, för idag var inte jobbigare än någon annan dag! 

 

Nu ska jag varva ner och sen gå och sova. Jag gissar på att jag kommer ha sovmorgon till 12 imorgon eller något sånt! Men, jag är helt klart värd det! 

 

Jag har en helt otrolig vänskap med en helt otrolig människa, en fantastisk person. En person jag tidigare varit periodare med. Med perdioare menar jag att vi under tider varit med varandra dag som natt, för att låta den vänskapen övergå i flera dagars, för att inte säga veckors tystnad och irritation. Vi har behandlat varandra med kärlek, med respekt, med tålamod, men även med avund och distans. Vi är så lika, men ändå så olika, vi är inte menade att gå ihop, men samtidigt är det så otroligt rätt. Det har varit en vänskap balanserad på en väldigt svag lina, linan har brustit gång på gång och jag har inte alltid stått upp för oss, jag har inte alltid försvarat dig, jag har inte tidigare sett dig med de ögonen jag ser dig idag, men jag har ändå alltid kämpat för vår vänskap.

 

Idag är situationen helt annorlunda, du är i mina ögon en helt annan människa, men fortfarande en kär vän som jag känner så väl och som jag har så roligt tillsammans med. Jag kommer alltid stötta dig, jag kommer alltid stå vid din sida, jag kommer alltid att försvara dig och jag vill aldrig svika dig, någonsin. Jag är idag så glad att jag har dig, jag är så glad att jag vet att jag kan lita på dig, att du kan lita på mig, jag är glad att få vara din vän och det på riktigt! Det har inte varit lätt att kämpa oss igenom allt gammalt som varit, men väl igenom så står jag här så mycket starkare och säkrare på vår relation, just för att jag vet att jag kommer ge den allt jag kan. 

 

Carolina, du är en jättefin vän, en så otroligt begåvad tjej som vuxit så otroligt mycket, på helt egen hand! Du är klok och rolig, samtidigt så stark och kan så lätt att sprida glädje! Jag är jätteglad att få vara en del av allt det, för det ger så mycket possitiv energi. Tack!

 

En gång tidigare har jag haft ryggskott, det är en smärta jag kan jämföra med en känsla av att ha en kniv i ryggen och vid varje rörelse så så ruckas den lite på, det är en känsla av obehag, en känsla av smärta, en känsla av ren djävulskap. Jag hatar ryggskott. Förra gången flög den på mig, rätt från ingenstans när jag stod böjd över en silltunna på jobbet, helt plötsligt så bara högg det till i ryggen och smärtan var helt obegriplig. Jag fortsatte jobba, dock med hjälp från mina kollegor vid lyft och såna saker, dom gjorde vardagen lite lättare, men en eftermiddag gjorde det så ont att jag var tvungen att gå hem från jobbet, det gjorde ju egentligen saken bättre, men jag gjorde det ändå. Jaja, det gick över efter en veckas tid om man inte minns fel.

 

Nu har jag sedan ungefär en vecka tillbaka haft värk i ländryggen igen, denna gången har det dock kommit smygande istället för hastigt. Varje dag har jag vaknat med värre värk än dagen innan, det känns som om en nerv eller något liknande är i kläm, jag funderar på om det inte är så det kan vara egentligen. Men jag tror ändå att det är ryggskott efter att ha läst på, dock gör det inte lika fruktansvärt ont den här gången, jag kan leva med det, det gör ont när jag rör på mig men det är inte outhärdligt. 

 

Är det ryggskott jag har ska jag absolut fortsätta röra på mig och absolut inte sitta för mycket, så därför ska vi snart ta vårt pick och pack och dra till gymmet! jag räknar inte med att köra slut på mig, men jag räknar med att en känsla av vinst ska infinna sig efteråt. 

Hur öppen kan man vara när man vet att vem som helst kan läsa? Hur öppen bör man vara när man jobbar bland folk som finns runt om, även på fritiden, hur långt kan jag gå, hur långa bör jag gå? Varje gång jag ens nämner något ur mina tankar och lättar hjärtat funderar jag över om jag verkligen bör skriva så som jag vill.

 

Ibland tänker jag att jag skulle vilja privatisera bloggen så ingen kan läsa, för egentligen fyller min blogg bara ett syfte, att rensa mina tankar i ord. Varje gång blir det ett ständigt bråk inombords, ena sidan av mig säger nej, låt ingen komma i närheten av dina känslor, det skulle kunna innebära att du blir sårad eller trampad på, andra sidan säger att jag har visst rätt att säga precis som jag känner, jag struntar i vad andra tycker, jag strutar i vem som läser, den som känner mig vet ändå vem jag är och behöver inte spekulera om mitt liv. Jag kan ändå förstå att när man gör som jag gör, skriver ganska öppet och har bloggen speglad mot facebook, så hamnar många personer här till slut, och det gör dom för de mesta gångerna om jag skriver en rubrik som har en aning negativ klang. jag märker skillnad direkt, vilket gör att jag tror andra tycker det är spännande att läsa om andras problem. Jag har en förmåga att lita på andra, tro att andra vill inte mig illa, men jag förstår och inser att en vacker dag, så vet folk som jag inte ens känner vem jag är, hur jag mår eller vad jag gör, för så blir det när folk börjar prata, det vet jag av erfarenhet, att folk som inte känner mig har en annan bild av mig än den som egentligen är sann. Men på samma gång så gör det absolut ingenting, jag har ingen aledning att försvara mig själv egentligen, även fast jag alltid har en förmåga att göra det. 

 

Den som mår bra av att tro, istället för att veta, den kan gott göra det. Jag kommer fortsätta vara öppen och dela mina känslor här, för det var det som var tanken från början och jag tänker rida ut den stormen. Det kanske kommer kosta mer än vad det smakar att dela med sig, men då må det vara så!

Dagarna bara springer iväg, jag förstår inte hur jag ska hinna med att ta vara på tiden, allt går som på räls, runtiner, vardag, glädje, sorg, livet i sin helhet! Jag är glad, nöjd och tacksam för att jag har ett sånt liv, men ibland är det för lätt att glömma vem man är, att glömma hur bra jag egentligen har det och att jag är väldigt lycklig lottad. 

 

En tanke som slog mig idag var att jag levt med panikångest i över ett halvår nu, det var alltså ett halvår sedan jag besökte min läkare för första gången efter en fruktansvärd panikångestattack. När vi ändå är inne på det ämnet kan jag säga att jag än idag får panik ibland, jag får ångest vid ett flertal tillfällen, men det är under kontroll och det går i perioder. Men det som är viktigt att tänka på och som jag alltid nämner till andra när jag pratar om min ångest är att jag är lycklig, jag mår bra, jag har massor av stöd och personer, som kanske inte riktigt förstår men som visar respekt och accepterar att det är såhär och att jag klarar mig jättebra. Det kanske låter lite konstigt, men ibland känner jag att det var bättre det hände mig än någon annan, för jag verkar ha styrkan att klara av det, jag har en sån pass vilja och styrka att gå till jobbet även fast jag har en jättetuff natt/morgon och jag glömmer aldrig vid de tillfällena hur stolt jag är att jag gjorde det!

 

Jag har precis börja läsa en bok jag fick på jobbet om depression/ångest/utmattning, den verkar jättebra. Om jag kan rekomendera den vet jag såklart inte än, men hittills är den jättebra! Karin Isberg - Vägar till välmående.

 

Nu när semestertiderna är slut återgår jag till mina normala arbetstider, vilket innebär att vi får tid till att börja gymma igen, andra dagen idag, och precis innan vi skulle till gymmet fick jag nå fnatt och skulle absolut gå in på ICA, precis bakom hörnet och köpa minimorötter & massa nyttiga grönsaker till ikväll/imorgonbitti, så nu ska jag bara hitta på något att göra av avocadon och zucchinin jag fick med mig hem! 

 

Nu är det dags att läsa lite och sen sova, länge! Imorgon är jag nämligen ledig och har ingenting bokat förrän kl 15! 

 

 

 

 

 

 

Nästa vecka är ordningen återställt på jobbet, alla ordinarie är tillbaka och jag återgår till mina vanliga arbetssysslor, vilka är att skiva kallskuret, plocka charkvaror, plocka bröd, göra smörgåstårtor, finstycka kött, beställa bröd/ost/chark/fisk samt att vara trevlig mot alla jag möter, tänk vilket toppenjobb jag har! Dessa tre (+en dag) veckor som gått har jag haft fullt upp med att finstycka allt kött vi har i butiken, det har varit tufft att hinna med allt, men det har fungerat, precis som alltid. Som tur är har jag min högre hand Sussie som hjälper mig, hon är liksom mig nu under semestern! Jätteduktig tjej är precis vad hon är!

 

För övrigt har jag haft det otroligt bra & roligt nu ändå. Grillat, kollat film, badat, gymmat, spelat mario, spelar rayman raving rabbids & sjungit massor av lips. 

 

Just nu är det bra att leva, jag ska försöka tänka på det när (jaja, om) det kommer någon lite sämre stund här framöver så kanske det blir lite lättare att se solen kika fram bakom molnen!