Snart december, snart nytt år, snart äldre, klokare, vackrare och kanske lite smartare.

Det blir få inlägg numera, jag har inte så mycket tid till att fundera över vad som är viktigt här i livet eller vad som är rätt eller fel, jag liksom lever istället för att fundera och spekulera! Skönt kan ni säkert tycka, men några okloka ord kan jag säkerligen ändå få dela med mig av med tanke på att det var ett tag sen sist jag delade några tankar.

Ibland tänker jag på att jag för längesen delade ett inlägg där jag ville bli mjukare i mitt sätt att vara gentemot andra, jag ville vara en snällare medmänniska och jag ville visa andra människor mer respekt och inte bara köra över hur andra hur som helst, med andra ord kan man säga att jag ville backa lite i min egen vilja och låta andra ta mer plats utan att jag på något sätt skulle känna att jag trampade på mig själv! Jag ville våga visa mig skörare och jag ville våga visa kärlek mycket mer!

Idag är jag så fruktansvärt stolt över mig själv i det läget! Genom att ge andra människor mer utrymme så har jag även lärt mig att älska mig själv mer än tidigare, jag har lärt mig att låta andra komma mig närmare inpå livet och jag har insett att ingen människa som trycker ner någon annan kan må särskilt bra, även om dom faktiskt själv tror det.

Vi måste förstå ännu bättre att vi inte står i högre värde än våra medmänniskor, jag är helt övertygad om att det lägger en stor grund för hur vi mår och lever. Det är så otroligt farligt att anse sig själv ha ett större värde än någon annan, och då menar jag faktiskt vem som helst, man som kvinna, svensk som italiensk, barn som vuxen, brottsling som laglig!

Det jag egentligen säger är att vi aldrig kan bedöma någons värde och kan således varken se ner eller upp på någon annan människa. Gör vi det så vill jag mena att det enbart betyder att vi inte vet att människor är ovärdeliga och vi förstår inte själva att vi inte är ett dugg beroende av att någon är bättre eller sämre än oss själva. Behöver man någonsin hävda hur viktig man är eller hur viktigt det man gör är så innebär det med största sannolikhet att man är osäker på att andra förstår det och det är där skon klämmer! För vad finns det att förstå om vi alla är lika mycket värda?

Jag säger inte att jag har rätt i det jag skriver eller tänker utan det är bara sena kvällstankar om hur jag själv upplever och ser på människor som gör allt för att använda andra människor till att klättra på istället för att maximera sig själva med sina egna egenskaper.

Med de orden skrivna så menar jag inte att man inte äger rätt att tycka och tänka om andras beteende eller tankesätt, utan det här är på ett djupare plan där jag tänker på hur vi respekterar och ser på varandra som individer.

Min absolut största rädsla i livet är att människor jag älskar ska lämna mig, när jag skriver det så menar jag inte att de fysiskt kommer lämna mig utan att jag blir tagen för givet, att man inte längre värdesätter mig, sviker mig eller att man helt enkelt blivit trött på mig.

Anledningen till den rädslan är att alla människor som jag är rädd att förlora fyller en otroligt viktig roll i mitt liv, det är människor jag inte kan känna mig hel utan och det är människor som får mig att inse hur värdefulla både dom och jag är för vår relation.

Jag älskar att utveckla relationer till starkare och finare och eftersom jag tror att det finns gott i alla människor så har jag lätt att släppa andra människor nära, men varje gång jag gör det så finns också risken att jag blir beroende av min relation till dessa personer och därav kommer rädslan att en dag vara utan den.

Det finns ändå ett fåtal personer som jag verkligen aldrig någonsin vill vara utan, personer som finns runt om mig hela tiden, som får mig att förstå mitt eget värde, personer jag skulle göra precis vad som helst för, det är världens finaste relationer jag har och jag är så otroligt tacksam!