Jag har aldrig haft något nyårslöfte, mål har nämligen aldrig vart min grej! Jag ändrade mig den kvällen jag såg ett program på TVn där en person frågade en annan om;

 

 

De orden vände på hela steken om att ha mål för mig. Jag ska nu erkänna en vad jag ser som svaghet hos mig själv, nämligen att jag vågar inte sätta några mål, jag vågar inte heller dela med mig av mina mål. Men, jag har hela tiden trott att det varit mål jag haft, men inser idag att det varit drömmar, just av den anledningen att jag aldrig haft en plan för att ta mig till mitt mål, inte heller har jag trott att jag ska klara av att ha ett mål och därför aldrig satt upp några stolpar att stanna vid längs vägen, jag har hoppats istället. Drömt..

 

2014 ska det bli annorlunda, jag ska sätta upp mål för mig själv, tydliga, klara och obrytbara mål som är möjliga för mig att uppnå. När 2014 börjar är det inga drömmar jag har, utan mål och så även ett syfte med mina mål. Vad jag vill förändra och göra lite extra bra vet jag redan, men jag har imorgon på mig att klargöra för mig själv hur jag ska ta mig hela vägen fram. 

 

 

Kramar i tusen!

Sen snart ett år tillbaka så har jag levt med panikångest och panikattacker, det känns såklart hemskt att skriva så, som om jag vore helt borta i huvudet, det är ju inget man pratar om, men fel! Så ska det inte vara, det innebär ju som jag tidigare skrivit att jag ibland kan få panik, oftast handlar det om det blir för mycket för mig att gå in i butiker med mycket folk eller att jag känner mig instängd, det som händer märks oftast inte utåt om jag inte säger något om det, men fysiskt så får jag hjärtklappning, känner stark oro och börjar må jätteilla. Det går över om jag andas lungt och intalar mig själv att jag kan när som helst välja att gå härifrån eller avbryta det jag håller på med. Idag, nästan ett år senare kan det fortfarande vara fruktansvärt jobbigt att inte alltid förstå och att ibland tappa hoppet om att allt kommer en dag att bli helt som vanligt igen. 

 

Det jag egentligen vill skriva är att jag idag förstår varför jag sitter i just den här båten. Jag sitter i samma båt som en av fem av er som läser, HSP, highly sensitive person kallar vi båten. Med svenska ord man säga att jag är en högkänslig person. Vad det är går att googla sig till, men i grunden så innebär det att jag bearbetar sinnesintryck mer än de flesta av oss och har ett känsligt nervsystem, en för mig negativ känsla om något/någon kan "dra ner" en hel dag, det skulle innebära att jag försöker analysera och tänka mig in i det på ett sätt som gör att jag lever mig in i situationen och mår därefter. Jag har lätt att känna irritation för minsta lilla och funderar mycket över hur folk beter sig, varför dom gör så och hur det påverkar mig och andra. Ibland kan känslorna bli för mycket, och i sådana fall klarar jag inte av det. Egentligen är det svårt för mig att förklara, men vad jag hittills har förstått så är det så att det är en styrka att ha den här typen av personlighet (Det är en nämligen personliget, inte en diagnos!) om man lär sig hantera sitt tänkande, men tar man emot det på ett felaktigt sätt kan det lätt bli ett stopp i livet, och då som antingen en depression eller ångest. 

För mig är det alltså viktigt att vara tydlig med hur jag är, tydligt sätta gränser välja bort de som skapar drama. Det finns personer som påstår att jag skulle kunna vara en person som väljer drama, jag minns speciellt en person som sagt så, visserligen har jag blivit ledsen och funderat mycket över det här, men i grund och botten har det aldrig varit så, utan jag har bara inte haft kontroll och raka vägar i alla mina förhållande till vänner, utan någon gång hamnat i kläm, eftersom jag lätt snappat  upp situationerna och är en person som vill reda ut och fixa direkt har jag aoutomatiskt blivit den som vill kriga, men egentligen så har jag hela tiden bara velat förstå och lösa allt, för min egen skull! 

Det här har nog varit det jobbigase inlägget att skriva, någonsin, just för att det är så personligt. Men det är jag som person, och först när jag lär mig att acceptera och vara stolt över den jag är, ja då kan jag börja leva till 120% istället för 100%.

 

 

Är så tacksam idag! Har äntligen fått mitt riktiga schampo igen efter att ha varit dum nog att pröva en annan sort, Jörgen har beställt en ny moroccanoil åt mig i julklapp och har även fått massor av kläder av Sara efter att ha varit där på besök ikväll. Jag har redan hittat flera favoriter bland plaggen, jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, men jag älskar att Sara älskar att handla kläder (Saras "jag-vet-inte-om-jag-vill-ha-dessa-kläder-kvar-eller-om-jag-ska-kasta-bort-dom-garderob har mer kläder än min vanliga!) och har en sån fin klädstil. Tusen tack Sara!

 

För övrigt har helgen varit full av julklappshandling, långa sovmorgnar, egengjord pizza tillsammans med Carro & Olle, glöggkväll med samma glada gäng, julpyntning och storstädning hemma, lekt frisör och verkligen övat på det här med att locka hår med plattången, lärt mig att sätta upp håret i en munk (superstolt att klara det helt själv!), ätit risgrynsgröt varje morgon till frukost, fått vakna till framdukad frukost och nyrastade hundar, kommit i fas med serien "äkta människor", skottat av bilen från massor av snö och framför allt, varit väldigt glad!