Hur öppen kan man vara när man vet att vem som helst kan läsa? Hur öppen bör man vara när man jobbar bland folk som finns runt om, även på fritiden, hur långt kan jag gå, hur långa bör jag gå? Varje gång jag ens nämner något ur mina tankar och lättar hjärtat funderar jag över om jag verkligen bör skriva så som jag vill.

 

Ibland tänker jag att jag skulle vilja privatisera bloggen så ingen kan läsa, för egentligen fyller min blogg bara ett syfte, att rensa mina tankar i ord. Varje gång blir det ett ständigt bråk inombords, ena sidan av mig säger nej, låt ingen komma i närheten av dina känslor, det skulle kunna innebära att du blir sårad eller trampad på, andra sidan säger att jag har visst rätt att säga precis som jag känner, jag struntar i vad andra tycker, jag strutar i vem som läser, den som känner mig vet ändå vem jag är och behöver inte spekulera om mitt liv. Jag kan ändå förstå att när man gör som jag gör, skriver ganska öppet och har bloggen speglad mot facebook, så hamnar många personer här till slut, och det gör dom för de mesta gångerna om jag skriver en rubrik som har en aning negativ klang. jag märker skillnad direkt, vilket gör att jag tror andra tycker det är spännande att läsa om andras problem. Jag har en förmåga att lita på andra, tro att andra vill inte mig illa, men jag förstår och inser att en vacker dag, så vet folk som jag inte ens känner vem jag är, hur jag mår eller vad jag gör, för så blir det när folk börjar prata, det vet jag av erfarenhet, att folk som inte känner mig har en annan bild av mig än den som egentligen är sann. Men på samma gång så gör det absolut ingenting, jag har ingen aledning att försvara mig själv egentligen, även fast jag alltid har en förmåga att göra det. 

 

Den som mår bra av att tro, istället för att veta, den kan gott göra det. Jag kommer fortsätta vara öppen och dela mina känslor här, för det var det som var tanken från början och jag tänker rida ut den stormen. Det kanske kommer kosta mer än vad det smakar att dela med sig, men då må det vara så!