Efter att ha skrivit inlägget igår så fick jag världens motivation till att ta mig ut i spåret. Carro hade åkt till Bollnäs så hon kunde inte följa med, då ringde jag min kollega från konsum som jag brukar ta promenader med men hon var för trött. I sista sekund fick jag med mig Karin och Thomas. Thomas går så otroligt fort och Karin hakade på, så för att jag skulle hinna med så var jag tvungen att jogga bredvid.

Vi tar alltid två varv i elljusspåret och de är ca 2,5-3km st.

I vanliga fall brukar jag och Carro gå första varvet och jogga hela andra men vi har känt att vi klarar mer än så. Så igår så sprang jag enda från början. Första halvan på första varvet gick/sprang jag, men sen höll jag i och sprang ett och ett halvt varv utan stopp.

Det gjorde ont i början med sprickan som jag har i hälen, fy alltså, jag trodde inte jag skulle klara det men jag kan ju säga att det gick över och väl inne i spåret så kändes det inte. Så det är bara att springa på för mig.

Nu kan jag återigen kalla mig stolt.