Jag ser varje bakslag som en utmaning, ett sätt att testa mig för vad jag går för och även om det är tufft och svårt för stunden så klarar jag det faktiskt ganska fint ändå där i slutänden. Jag kan vara stolt över mig själv som inser hur stark jag faktiskt är när det verkligen gäller, men sen är det så att den styrka jag har vilar otroligt mycket i händerna på min andra hälft, han som hjälper mig när jag faller, som låter mig vara ledsen, som låter mig vara jag och som får mina tankar till ord så vi kan ventilera de tillsammans istället för att min oro ska behöva bearbetas på egen hand. 

Det är ganska svårt att berätta för någon hur man mår egentligen, även om det bara är för stunden, men jag har märkt att det ger mig väldigt mycket frihet att faktiskt göra det, att låta Robert vara en del av det som faktiskt är jobbigt för att kunna luta mig mot honom och känna trygghet och en stabil punkt där jag får lov att vara svag en stund. Det låter naturligt, men tänk nu efter själv hur många gånger du grubblar själv i ensamhet istället för att faktiskt dela dina tankar med någon annan du litar på på grund utav att tanken kanske är skämmig eller för liten för att tas upp.. Tankar försvinner knappast och den där lilla tanken som bara var en förnimmelse av något blir snart ganska stor i ditt huvud och kanske skapar den snart sorg hos dig för att du inte valde att dela den med någon som kunde få se på saken på ett annat sätt och faktiskt hjälpa dig förstå hur det finns andra sätt att se på saker. 

Att vara gravid är mycket svårare än jag trodde, man slås av mycket känslor och tankar, man förändras i kroppen och energin och viljan i huvudet sammarbetar inte, vilket i alla fall kan få mig att många gånger känna mig ganska värdelös. Jag tycker vi gör ett bra jobb alla vi som är gravida och har barn i magen men däremot tycker jag faktiskt att i alla fall jag kan ge min man en eloge för det jobbet han gör med graviditeten, det är lätt att glömma bort mannen för andra och så är det ju eftersom modern bär barnet och det är hon som förändras, men faktiskt är det så att fadern, i alla fall i vårt fall är den som får ta hand om massor med saker, han får passa på både sin gravida kvinna och hennes mage trots att hon kanske har hormoner som inte är av denna värd. Dessutom har han ett jobb att sköta, men ändå får han kanske komma hem och ta hand om det som jag inte riktgt orkat med, trots att jag vart hemma hela dagen, inte nog med det så pysslar han om mig och berättar jämt och ständigt för mig att han är stolt över mig och att jag gör ett bra jobb trots att det faktiskt är han som får göra det mesta.

Till min Robban; jag är tacksam och glad för det du gör för mig och för att du ser mig för den jag faktiskt är! Jag är glad för att driver mig till vansinne ibland och jag älskar att jävlas med dig. Mest av allt är jag stolt över dig, över den personen du är och har blivit, över hur du förändras men fortfarande är dig själv, bara en sann version av den du faktisk är, den personen jag älskar och behöver hos mig för att kunna vara den jag är! Jag älskar dig!