Min största styrka är min välvilja till andra människor, min respekt till andra människor, att alltid värdera andra människor som om de står över mig själv men samtidigt förstå mitt eget värde så pass att jag inte accepterar att någon anser mitt värde vara mindre än deras eget. När man är så möts man ofta av människor som är helt underbara, människor som finns där utan att man behöver be om det när det blåser motvindar och människor som är glada, vänliga och tacksamma. 

 

Men min största styrka är också min största svaghet olyckligtvis. Jag har så otroligt lätt att älska andra människor och skulle i princip kunna göra vad som helst för någon annan, de allra flesta människor tar det väldigt bra men det finns även de som utnyttjar det till sin fördel, från att gladeligen ta allt jag kan tänkas erbjuda dom till att sedan lämna mig kvar med en känsla av att vara otillräcklig, naiv, blåögd och värdelös. Det är såna gånger man känner sig sårad samtidigt som det är mitt eget fel att jag från början var så otroligt dum att vara så snäll och omtänksam.

 

"Problemet med människor som känner empati är att dom även tycker synd om idioter"

 

Hur ska jag göra, vem ska jag vara? Jag vill inte på något sätt förändra mig men jag vill heller inte riskera att andra utnyttjar min välvilja. Jag vill inte tro att jag måste sluta vara den jag är? Det är så fruktansvärt svårt att inse att man kanske behöver göra något åt sin personlighet för att inte bli sänkt av fel människor i framtiden. 

 

Så stark men ändå så fruktansvärt skör.