Svår fråga, eller hur? Som jag tidigare skrev i ett inlägg om att skaffa barn så anser jag att om vi fattat det beslutet så för det även med ett ansvar, inte bara ett visst ansvar utan totalt ansvar! Men barn växer upp och blir till vuxna människor som fattar egna beslut och där någonstans så anser jag att man själv måste ansvara för det liv man lever. 

När man är så pass gammal att man får fatta sina egna beslut så måste man också stå på sina egna ben, man får aldrig luta sig tillbaka för att tro att någon annan ska hjälpa eller lösa en situation man hamnat i, finns det en hjälpande hand så ska man vara tacksam, för ingen annan människa är någonsin skyldig dig någonting. 

Jag uppskattar verkligen människor som valt att lägga sina skolår på att utbilda sig till något yrke där dagarna kommer gå ut på att hjälpa andra människor, yrken jag tänker på är till exempel poliser, lärare och vårdpersonal av alla dess slag, de är riktiga hjältar som dessutom, till råga på allt många gånger får ta allt för mycket negativ nonsens av oss som behöver deras hjälp.

 Istället för att bli glad av ens det lilla vi kan få hjälp med av någon annan, oavsett om denne är yrkesman eller inte så klagar vi allt för ofta på hjälpen vi inte fick. Hur kan vi vara så trångsynta? Någonstans måste vi alla förstå att vi har oss själva att ta hand om, vi ansvarar för vårt eget liv och får vi den minsta hjälp av något eller någon annan ska vi vara tacksamma och glada, för ingen annan människa har någon som helst skyldighet att finnas där för oss, det är något vi gör oss förtjänt av och det är något vi aldrig får räkna med!