Jag ser mig som en ärlig person med ett stort hjärta samt ett tufft temperament. Blir jag accepterad för den jag är och omtyckt för det jag gör och står för blir jag glad. Om jag däremot blir trampad på eller anklagad saker som inte stämmer rasar världen för mig, jag tappar min kontroll helt och det är rent utsagt skitsvårt för mig att hantera.

Den finaste komplimangen man kan ge mig är sin tillit, jag tycker att jag är värd den faktiskt, är man genuin och ärlig mot mig kan man räkna med att jag är lika tillbaka. Däremot är brist på tillit till mig det som sårar mig allra mest, jag tänker att hur mycket kan jag vara värd om jag inte går att lita på? 

Jag älskar människor, jag älskar dess olikheter och jag tror att jag kan lita på alla, till den stunden de faktiskt visar motsatsen, då har jag en chans att välja bort, men aldrig innan. 

Vem vet, kanske jag kräver för mycket av andra, kanske inte alla är som mig, kanske är min tanke fel, kanske jag är för naiv, kanske jag är för ärlig. 

Alla kansken kan lätt bli för många, så jag tror ändå att jag ska köra mitt race hela vägen, jag måste tro på det jag sagt och hålla mig till vad som är viktigt för mig själv, även om det gör så förbannat ont ibland.