Jag tänkte skriva av mig lite. 

 

Det är många som bryr sig och frågar om jag är frisk nu, om allt är bättre. Men jag tror inte riktigt att det fungerar så och dessutom känns det hemskt att behöva besvära någon med hopp ooch säga precis som det är; vissa tider och dagar är värre, andra bättre, men så har det varit hela tiden, så det är väl egentligen inget framsteg. Det som är ett framsteg är att jag lärt mig att acceptera och förstår därför på ett annat sätt att när jag mår dåligt är det inte så farligt som jag för tillfället tror. Jag har lärt mig till viss del att hantera mina känslor bättre och blir bättre och bättre på att stanna kvar vid en känsla istället för att smita från den. 

 

Jag tror att jag är en ganska öppen person och mår bäst av att andra vet hur det är. Jag klarar inte att stänga in mig i en bubbla med en värld som ovetandes undrar varför det är som det är eller varför jag gör som jag gör. 

 

Men glöm inte, jag är en helt vanlig person. Ångest har alla känt någon gång, dock olika mycket och i olika långa perioder, det tillhör livet. Det är för allt i världen inte synd om mig, för jag mår faktiskt bra och känner mig otroligt älskad av de personer som finns runt om mig. Det finns ingen chans att jag skulle ge upp eller känna mig värdelös, för så är det inte. Jag är den viktigaste personen i mitt eget liv, är inte jag lycklig kan jag inte heller göra någon annan det. 

 

Jag känner otrolig tacksamhet till de personer som funnits vid min sida, kramat, lyssnat och visat kärlek. Det är inte att ta för givet att ha så fina vänner. Ni är guld!

 

Nu är det sådär jobbigt att publicera igen, men varför inte, jag har ju klarat det tidigare!