Sparkad!
Precis som jag skrev i förra inlägget så skulle det komma att straffa sig när man delar med sig av det som borde gömmas undan, men vad gör det när tanken ändå varit att ta sig bort, dock hade jag önskat att slippa skriva det som tillkommit efter mitt förra inlägg, men för mig är skriva en form av rehabilitering, så självklart ska det ut.
Efter inlägget har jag blivit anklagad för brottsliga handlingar såsom förtal av vår "namnlöse" grupp människor i stallet, vi har blivit sparkade med en månads uppsägningstid och vi blev även utkastade från Facebook-gruppen för oss i stallet.
Jag frågade vår stallägare igår angående bristande säkerhet i stallet med tanke på den takhöjd som inte stämmer överens med de mått som är enligt Jordbruksverket, jag frågade i samma veva om jag kunde få våra kvitton för bägge hästarna från start till nu, svaret blev att jag var en jävla idiot som
Kunde fara åt helvete.
Jag har även sagt att om man kan samlas alla det gäller, be om ursäkt till varandra samt dra ett sträck över allt så kommer jag att sluta kämpa emot på det här sättet; att skriva hur jag känner och uppfattar hela situationen. Ägaren ville ha en halv vecka på sig att prata med de "namnlösa" men de var inte intresserade av att lösa allt och gå vidare, utan vill istället fortsätta ha det så här, att vissa i stallet ska känna sig utfrysta och utanför.
Sedan förra inlägget har ytterligare en person sagt upp sin stallplats efter att ha känt så här, hon blev inte välkomnad till stallet när hon kom, man ignorerade henne, dessutom hade hon ingen boxplats men blev lovad att få en av de två uteboxarna ifall den som har den andra inte skulle ha någon häst där, men då valde man att bryta det löftet och istället låta en annan person ha två boxar på en häst och hon blev helt utan igen.
Samma person blev lovad ett skåp för hon inget hade längre efter Cizzos död, man sa då att "finns det något tomt får du ta det" men nu har man helt plötsligt beslutat att ta det ifrån henne och ge det till den nye som kommit. En person har kollat igenom skåpet och säger att hon kan ha sina saker i en påse, för man behöver inget skåp till det hon har där i.
Hur välkommen känner man sig då och hur vuxet är beteendet när man kollar i andras skåp och personliga tillhörigheter, jag skäms, det är fruktansvärt att det ens ska hända.
En annan som flyttat hade en häst i stallet också, den hästen gick tillsammans med vår Waldemar för en stund, tills ägaren kom till mig och var ledsen, hen berättade att någon i stallet sagt att hästen var vanvårdard till dennes tidigare ägare så att denne nu ville ta tillbaka hästen för att slakta den. Jag försökte peppa och säga att jag kan hjälpa till, ägaren till hästen var nämligen sjuk och någon annan i stallet hade lovat ta hand om hästen tills ägaren blev frisk. Jag sa att jag kunde hjälpa till att ta hand om hästen som absolut inte var vanvårdad utan hade daglig tillsyn, vatten, mat, borstning osv. Ägaren till den hästen orkade inte heller mer, så hästen skickades tillbaka till tidigare ägare och vad som hände hästen där kan vi bara gissa...
Vad gäller takhöjderna har jag kollat med jurist i ämnet och tyvärr har jag utan vetskap stått i ett stall med för lågt i tak för vår ena häst, kanske för bägge, det återstår att se.
Det känns fruktansvärt och hemskt att det är så här det ska behöva gå till i ett stall med vuxna människor. Vi som har häst vet hur mycket det intresset kostar oss och varför kan det inte bara få vara bra då och varför kan man inte bara vara vänliga och låta alla få vara med, känna sig delaktiga och inte prata illa bakom varandras ryggar.
Ni var otroligt många som läste sist och det känns bra, då gör orden någon nytta för någon annan förutom mig själv och det känns viktigt att berätta att man ska våga stå upp för sig själv men även för de som kanske inte orkar eller vågar säga något själva, det är egentligen ingenting man ska straffas för eftersom det inte är något fel, men tyvärr så är det när grupptrycket sätter in. Det gäller att vara stark!
Vi har mobbing i stallet!
Det här är ett ämne man inte gärna talar om och jag gör man som jag gör nu, berättar hur verkligheten ligger till för alla att beskåda, då är man illa ute men vet ni vad, jag kommer inte att stoppas av det för jag kan ärligt inte se på när människor beter sig illa mot andra för att själv få må en gnutta bättre för en kort stund.
Jag hade varit omtyckt i stallet eftersom jag ordnade med mycket saker, evenemang såsom lucia samt grillkvällar åt oss, jag försökte göra så alla var nöjda och glada och hjälpa till så mycket som jag kunde, eftersom jag tyckte så mycket om alla, men den kärleken tog stopp i samband med att vi fick lov att avliva vår ena häst.
Hemlighetsmakerierna började bland vissa i stallet för man ville nämligen ha dit en viss person och innan vi visste ordet av det så var vår inte ännu slaktade häst box bortlovad, det tisslades och det tassades, vi fick reda på det via Facebook att alla andra visste utom vi, vilket fick oss att både känna oss utanför och inte respekterade. Boxen fick hyras ut en vecka efter hans bortgång men var redan dagen efter vi gick ut med att han skulle slaktas om en vecka uthyrd. När detta uppdagades ville jag försäkra mig om vår hage, så jag fick lovord av markägaren/stallägaren om att ha den kvar.
Jag skrev ett inlägg i vår gemensamma, privata facebookgrupp om att vi inte vill deltaga på något möte om hagar då vi redan blivit lovad att få ha vår kvar men redan där började man säga att det hade vi ingen rätt till osv. Jag stod på mig och hävdade vår rätt. Det blev ett jävla liv.
Efter det kände jag mig helt lurad, först boxen till vår häst och sen hagen till den andre fast vi blev lovade. Jag skrev ytterligare ett inlägg om hur ledsen och besviken jag var över hur de andra betedde sig samt att jag inte vill hjälpa till att anordna saker i stallet längre på grund av detta samt att man även pratar skit och kallar varandra psykopater m.m bakom ryggen.
Några "namnlösa" valde då att ingå i hemliga stallmöten där inte alla fick vara med, man viskade så andra inte fick höra och man beslutade saker bakom andras ryggar, bara några få med samma åsikter fick vara med, dom andra skulle uteslutas. Mig tog dom in och under strax en timmes tid fick jag höra vilken hemsk människa jag är, att jag gör allt för att förstöra att jag skapar dålig stämning och att jag betett mig illa. Det jag gjorde var att skriva öppet och ärligt min ställning på Facebook-gruppen våran att jag avsäger mig allt extra i stallet pga hur vissa personer betett sig. Dom tog visst åt sig.
Så nu fortsätter det, man hälsar inte på varandra, hälsar bara sina egna välkomna till stallet, man pratar inte med alla och man har dessutom nämt ut sig själv till "stallchef" utan att alla fått vara med och bestämma och önska.
Det är vissa som känner sig utanför i stallet, jag är numer en av dom men har valt det själv med tanke på att jag öppet klev åt sidan, men för den skull ska jag inte behöva utstå folks elakheter för att jag säger min åsikt offentligt, inte heller ska andra behöva drabbas och känna sig utanför samt bli dåligt bemötta av våra stallkompisar.
Tänk er, vuxna människor med ett sånt här beteende, sen undrar man varför barn mobbar varandra.... Vi bör börja med oss själva, studera hur vi beter oss emot andra i vår omgivning, acceptera varandra samt vara snälla. En åsikt ska man ha och man ska inte mobbas för att man säger som man känner öppet! Aldrig, någonsin!
Skitveterinär!
Här är han, Waldemar, ardennern som varken borde ridas eller köras enligt veterinären på Evedensias Hästklinik i Gävle.
Ett tungt år har passerat, ett år av hårt slit och arbete men framförallt ett år av hopp och ett år att växa med. Genom allt så har jag aldrig slutat tvivla på mig själv, på min känsla eller vad jag tror är rätt för djuret, vilket i detta fall varit Waldemar.
Många såkallade hästmänniskor med starka åsikter har vi stött på, dom som inte trott oss och dom som tvivlat samt även veterinärer som inte velat som vi. Hade vi inte kämpat, Waldemar med vårt lilla team som stöttat hela vägen hade vi aldrig nått fram hela vägen hit och på ett år ha en häst som både går att köras och som dessutom har hovar som både är barfota och utan sprickor!
Evedensia hästklinik i Gävle vill jag aldrig rekommendera till någon. Utan att lyssna ville de efter att jag sökt hjälp på grund av en hälta skära upp hans framhovar och gipsa dom, han skulle bli tvungen att stå inne på Box i veckor, olycklig. Sen skulle han skos för att hålla ihop hovarna. Aldrig sa jag och gissa om det skapade oss problem och sura miner, de såg även till att vår försäkring för Waldemar inte täcker hans hovar så vi fick stå för hela deras kalas själva (blir hans hovar skadade i framtiden har dom sett till att vi inte får någon hjälp av vår försäkring), de tvingade även mig efter att jag försökt avsluta vår kontakt med dom att en veterinär samt hovslagare skulle intyga att jag skötte Waldemars hovvård korrekt eftersom han hade hovar som var i sånt dåligt skick. Dom fick mig att framstå som om jag misskötte honom, trots att allt jag någonsin kämpat för är att rädda honom. Vi fick varken rida eller köra honom sa dom genom att bara titta på hans ytliga spricka på hoven han inte ens var halt i. Tusenlappar skulle dom ha och dom skulle skära upp hans fötter utan att ens kunna fastställa en diagnos.
Evedensia kom ut en vecka senare för att kolla till honom trots att jag inte ville ha mer med dom att göra, när man såg att han var smärtfri och glad i sin hage möttes vi av ännu otrevligare veterinärer, som om de blev förbannade för att de faktiskt hade fel. Det var en solig dag dom kom ut, Waldemar och hans bästa hästkompis lekte i hagen när jag frågade samma veterinär "hur hade det känts i ditt hjärta när du tänker på att om jag gjorde som du ville så skulle han stå inne i boxen nu, ensam och ha ont?!" Inte ens ett svar lyckades jag få.
Aldrig har jag varit så glad över att jag inte ger mig, att jag lyssnar på mig själv och att jag är lyckligt lottad att hela tiden haft människor runt om som stöttat och gjort mig så otroligt stark i det här.
Idag är han frisk, han mår bra, han har inga sprickor, han har inte opererat sina hovar utan vi har låtit dom läka och växa i sin takt samt att vi varje månad haft Marie Dahlén, vår hovvårdsspecialist för att verka samt undersöka hur hovarna ser ut.
Idag är jag lycklig! Jag är stolt över mig själv! Evedensia hästklinik i Gävle ska få sig ett vykort från oss, vi önskar dom Glad sommar och hoppas av hela våra hjärtan att någon annan aldrig behöver mötas av deras hemskheter bara för att man tvivlar på deras ord och det visar sig vara sant. Att krypa till korset och visa att man gjort fel eller fattat fel beslut kostar ingenting förutom stolthet!
Så, om du någonsin känner att din veterinär fattar fel beslut, stå på dig, hör med någon annan veterinär, läs på själv, för i en värld som denna fattas många felaktiga beslut och vi som djurägare har det största ansvaret och att helt lita på någon bara för att denne är yrkesman är tyvärr ingen god idé om man vill sitt djur det bästa. Stå på er, annars gör någon annan det!
Vi behöver inte elakhet!
Det är en fantastisk känsla att känna sig stark och fri, jag har blivit bättre nu och med bättre så menar jag på att inte acceptera att man behandlar varken mig eller andra människor respektlöst, att jag inte accepterar att man fryser ut andra människor, att man inte tar andras åsikter och känslor för givet.
Vi vet bara säkert att vi lever en gång och varför ska vi beblanda oss med andra människor som inte har samma värderingar vad gäller samspel och relationer som oss själva? Varför ska vi för allt i världen passa in och anpassa oss efter den som äger den starkaste rösten?
Jag har blivit tuffare nu, mycket tuffare och jag kan gott förstå varför jag inte mått helt okej de senaste åren, jag har låtit de personer som jag haft i vardagen burit sig illa åt, sagt saker som sårat och jag har tillåtit drama i mitt liv. Det är tråkigt och synd, jag har alltid respekterat alla oavsett om de personerna inte alltid varit särskilt snäll mot mig eller tyckt annorlunda, jag har tänkt att det inte ska få förstöra vår relation, att jag måste bara härdas. Men NEJ! Inte längre, inte mer! Mina känslor ska inte tryckas undan för att andra människor ska trampa på mig för att själv nå till något bättre, man gör inte så!
Jag har massor med människor runt om i mitt liv, unga som gamla som betyder massor för mig och varför ska jag då behöva ha några till som hugger mig i ryggen när jag redan är svag och orkeslös? Jag behöver er som lyfter andra människor, som ser andra för dom de är och som finns i ur och skur med ett lyssnande öra och ett gott råd. Det är också bara er som jag finns för, det är er jag vill ge av min tid, för det är ni värda!
Att ge upp någon
Aldrig kunde jag tro att det skulle bli sån stor omställning och prövning på många vis att släppa in en helt ny person att dela livet och vardagen med, samtidigt kunde jag inte heller förstå hur stor kärlek, omtanke och respekt jag skulle få med på köpet.
Alla människor är olika, vi har olika saker i vår historia som påverkar hur vi är och för två vuxna, till synes färdiga individer kan det faktiskt vara svårt att gå ihop och man ska hela tiden anpassa sig efter varandra och man förväntas förstå det mesta som försiggår i varandras huvud utan att ord ens uttalats och man vågar kanske inte riktigt visa vem man egentligen är från början av förhållandet, besvikelse och frågetecken uppstår och man förstår egentligen inte varför man inte går ihop utan kanske drar en enkel slutsats att det är fel på mig själv, den andre eller att "vi är helt enkelt för olika". Egentligen kanske det bara handlar om att våga respektera varandra, våga öppna oss och att ge varandra möjlighet att finnas där för oss.
Jag har själv haft en tuff start det här året, eller ja, start och start, vi står ju ändå i sluttampen på första halvleken i skrivandes stund.
Jag har mitt upp i allt det tuffa funnit min kärlek och trygghet till livet i Robert, han har verkligen gjort stor inverkan på min vardag och jag behöver inte längre vara ensam i att kämpa och jag behöver aldrig någonsin känna att jag inte klarar mig. Robban är en person jag verkligen ser upp till, som jag värderar mer än jag egentligen kan förstå och som får mig att förstå hur älskad och behövd jag är och trots att vi på många sätt är olika så accepterar och respekterar vi varandra och ser oss för dom vi faktiskt är. Jag är glad att jag har honom, jag är lycklig som får skratta så mycket och jag är trygg som har honom att luta emot när det är tungt i vardagen. Ingen människa har tidigare gjort ett sånt stort intryck på mig och dessutom visat sig så stark och det är något som jag försöker lära mig av.
Varenda liten enstaka jobbig sak har varit värt allt, för dig, Robert älskar jag och dig kommer jag att finnas för och jag kommer för allt i världen ge dig all trygghet du kan få! Tack för att du finns i mitt liv, jag är tacksam!
Lik i garderoben!
Ett bagage har vi alla, det kan vara något vi skäms över att vi gjort eller varit med om, något vi tystar ner för att andra inte ska döma oss eller inte acceptera oss, att vi ska vara mindre värda på grund av vårt förflutna helt enkelt.
Till saken hör den att vi alla begår ju faktiskt misstag, vi gör saker vi ångrar för resten av livet och vi sårar människor som står oss nära men det betyder inte för den skull att vi är värdelösa personer.. Det är faktiskt så att jag imponeras av människor som kan erkänna för sig själv att något inte var bra, som tar till sig hjälp och som vill förändra sitt tankemönster och sina handlingar.
Vi blir aldrig färdiga i vår utveckling, det finns alltid mer att lära, vi kommer alltid göra fler dumheter, vi kommer alltid såra någon utan att egentligen vilja det men vi måste för att vara lyckliga förlåta oss själva, acceptera att vi gjort något som är dumt och förändra det framtidsmässigt. Om vi inte klarar att förändra oss själva så måste vi våga be om hjälp och våga prata om det som är jobbigt.
Det finns ingen anledning att vara rädd för att berätta eller visa vem man en gång har varit, den personen som inte kan acceptera det eller klarar av det kommer heller inte vara en person kommer kunna stötta dig till det bättre och så är det rent av för att hon eller han redan har dömt dig och satt en stämpel på dig, den personen bär troligen själv på ett lite sämre självförtroende och har då inte makten att hjälpa dig bli starkare.
En sund person förstår att vi är inte det vi gjort eller tänkt tidigare utan det vi har för avsikt att göra från och med nu och framåt.
Mina svagheter
Precis som alla andra människor har jag bättre men kanske minst lika ofta sämre sidor, sidor som andra kanske inte tycker så mycket om eller sidor jag inte själv vet om kan orsaka problem för mig själv eller andra. Oavsett hur läget ser ut så kommer det alltid vara så, jag kommer alltid göra eller vara någon som den ena tycker om men som den andra hatar, någonstans gäller det att acceptera sina svagheter, jobba med dom om man SJÄLV anser att det är jobbigt men i annat fall så kan också våra svagheter faktiskt vara våra styrkor.
Att vara konflikträdd och inte våga stå för sin åsikt kan vid en första anblick vara en sämre sida, likaväl så är det dåligt att med "för stort" engagemang uttrycka sin egen vilja. Gränsen för vad som är bra är alltså väldigt fin och vi alla ska helst vara "lagom".
Jag hatar lagom. Sånt som ska tryckas in i en ruta eller vara på ett visst sätt tycker jag inte om, det blir liksom för enkelt och oäkta. Den där konflikträdda personen som aldrig kan stå upp för sig själv kanske gör bäst i att bara backa undan, för vad händer egentligen om han faktiskt skulle ta konflikter eller vilja vara den som till vilket pris som helst gör allt för att få sin röst hörd och får sin vilja igenom? Kanske är det just en styrka, för i en grupp med människor behöver vi olikheter, vi behöver han som är konflikträdd och backar också, han är kanske den som iaktar och sammanfattar det som alla andra missat i diskussionens hetta, det kanske helt enkelt blev hans styrka att vara konflikträdd.
Vi har en förmåga att döma andra människor utifrån hur vi själva är och skulle reagera i situiationer men jag skulle vilja att vi försöker känna lite mer för andra, försöka tänka oss in i deras situion innan vi dömer att "sådär kan man inte göra" eller "sådär kan man inte reagera" för hur det än är så gör vi alltid det vi tror är rätt och det vi känner oss trygga med. Det är när vi själva anser att något av det vi gör känns fel eller jobbigt som vi har anledning att ändra beteende, kanske gör vi något som får vad vi anser är dåliga konsekvenser och då måste vi naturligtvis handla annorlunda ifall vi vill ha förändring eller inte är nöjd med resultatet av våra handlingar.
Så, när någon gör på ett visst sätt eller agerar utifrån vad vi anser vara fel sätt att göra på kanske vi behöver stanna upp och reflektera över varför den här personen gjorde så och istället fråga (men utan att döma) varför han tänkte så, då kan vi själva ska få en klarare bild av hur andra kan se på samma situation med andra ögon och jag tänker att det öppnar även dörrar till att tänka mer kreativt och problemlösande och framförallt så respekterar och älskar vi varandras olikheter och styrkor mer!
Kan du vara stolt?
Kan man på riktigt vara stolt när man ser tillbaka på sitt liv och inser att det gått ut på att vara bättre än de personer som man har runt om sig? Att man medvetet försökt såra eller trycka ner en annan människa för att få sig själv att verka bättre och mer värdefull?
Människor är på så många sätt fina och underbara, men somliga förvånar mig, sårar mig och skadar min bild på mänskligheten. Vart är vi egentligen på väg?
Jag skäms så fruktansvärt mycket över att vara människa ibland, jag skäms över att behöva förstå att den som stod närmast är också den som vill hugga dig i ryggen eftersom hen tror att hens värde är grundat på ditt, som om det är viktigt att vara bättre. Det är himla sjukt, det är känslokallt, det är egoistiskt, det är vansinne och jag hatar det.
Mitt liv är mitt, valen jag gör är mina egna, låt oss alla vara dom vi själva vill vara och tillåt dig själv att vara precis som du är! Andras åsikter är bara tomma åsikter och ett tecken på att någon har för lite att göra om dagarna.
Gissa hur långt det faktiskt går att komma om man omvandlar all energi från andra till sig själv istället, strunta i andras liv och specialisera dig på ditt eget, det vinner du massor på!
Vi är inte samma!
Människor har en tendens att ofta utgå från sitt eget ideal när de pratar om vad som är normalt eller inte, som om vi inte förstår att människor är olika, som om vi inte kan acceptera att alla inte har samma förutsättningar, att alla inte ser lika ut och har inte samma värderingar men kan vara helt underbara personer ändå, bara vi tillåter oss att lära känna insidan.
Vi tror på olikheter säger vi, men är det så på riktigt? Accepterar vi att någon har ett beteende som avviker från vad vi själva anser är normalt och sunt eller tänker vi att den där människan vill jag helst inte blanda in i mitt liv på grund av vad vi tror oss veta om personen genom dennes utseende, kroppsspråk eller kanske rykten?
Alla människor jag har valt att ha i mitt liv är på de flesta sätt inte lik mig alls faktiskt, de är heller inte lik varandra till sättet att tänka och agera i olika situationer och jag kan medge att det många gånger är tärande och svårt att förstå hur eller varför någon reagerar på ett visst sätt utifrån en viss situation eller att någon gjort något tokigt eller konstigt som jag själv aldrig någonsin skulle göra. Ingen av de där tärande stunderna väger dock mer än allt bra som kommer ur en nära och stark relation så därför är det oftast alltid värt att bara acceptera att alla är inte som oss själva men det betyder inte att människor är idioter för den sakens skull. Vi gör val i livet som påverkar oss olika för att vi är olika och vad skulle hända om vi bara lät folk hålla på med det dom ville, att vi inte dömer utan att om vi vill förstå och kanske hjälpa, att vi då istället försöker se lite mer utifrån den personens perspektiv och dennes förutsättningar utifrån dennes personlighet.
Det är så mycket värt att låta andra vara hur dom vill, hålla på med vad dom vill, se ut hur dom vill och tänka hur dom vill. När de tillåts att vara precis som de är utan att jag blandar in mina egna känslor och värderingar genom att döma så skapar vi också tillit och ärlighet till varandra.
För när du tänker efter, hur ofta berättar du något du är osäker på för någon du vet att du kommer få ett negativt eller kritiskt svar av och hur tryggt känns det att öppna dig för någon som dömer dig utifrån sina egna värderingar?
Människor att dö för!
Det finns människor jag kan göra precis vad som helst för, människor jag älskar mer än livet i sig, människor som får mig att må bra trots att jag ibland precis som vem som helst faller ihop på marken i tårar.
Jag önskar att jag kunde visa precis det som mitt hjärta känner, att jag kunde visa hur tacksam och stolt jag är över att ha så fantastiska människor i mitt liv. Människor som inspirerar mig, som låter mig vara mig, som uppskattar min uppriktighet, som förstår min svaghet och som älskar mig oavsett om jag är uppklädd med knallrött läppstift eller om jag går runt i mina välkända myskläder.
Jag har alltid varit mig själv och för mig finns det inget annat, jag vill vara så här för att jag mår bra av det, dessutom har jag för fullt upp för att hålla koll på hur man bör vara för att vara en bra människa eller för att passa in! "Jag inte smal och vältränad, men jag är rolig och gillar glass"
Jag är hon som anser att det inte kan finnas för mycket känslor eller kärlek, man kan aldrig berätta nog för någon hur mycket personer betyder. En dag kan det vara försent att berätta hur viktig någon var och den känslan vill jag aldrig uppleva. Jag vill att alla mina nära ska få veta hur värdefulla de är för mig, precis som ni är helt underbara mot mig, tusen tack!
Och tusen tack som vanligt för alla fina kommentarer, jag älskar när ni skriver, så sluta aldrig med det!
Orättvist
Om bara några dagar har jag levt i 26 år, tänk vad tiden går fort. Jag kan egentligen inte påstå att åren gör mig klokare på något sätt, dock blir det mer påtagligt vilken orättvisa som finns i livet.
Samtidigt som det är fantastiskt att leva så är det också fruktansvärt orättvist, de personer med störst hjärta tenderar ofta att vara de personer som får stå ut med mest elände och det gör så fruktansvärt ont att se fina personer som man dessutom älskar lida.
Jag önskar jag kunde göra mer, jag önskar jag hade mer att ge, jag önskar jag kunde förmedla mer glädje och jag önskar jag kunde ta bort allt ont och göra allt gott, men jag är bara en helt vanlig människa utan den makten och vad jag än gör kommer det aldrig vara tillräckligt.
Men vi alla kan göra något, så kom ihåg att vi behandlar varandra med respekt och kärlek, vi hjälper varandra så gott det går och vi får aldrig glömma att vi själva är värdefulla!
Natti!
Kommit ut ur garderoben
Det är jobbigt och svårt ibland, man gör val som påverkar både sig själv och andra människor, positivt som negativt. De val vi gjort går inte att göra ogjorda vare sig vi vill det eller inte, vi kan enbart ta lärdom av det som var och gå vidare och kämpa för något bättre.
Jag mår bra, det finns alltid någon som har det sämre men ändå är det såklart svårt ibland, men det är okej! Närminnet kommer tillbaka säger dom men det kommer ta tid och jag måste ha tålamod, det är det sista som kommer tillbaka efter en period i livet med stress.
Jag var iväg på healing för några dagar sedan, det var ett klokt val, dels så hade jag en fin road trip med mina älskade vänner som dessutom kikade på valp och healingen gav resultat, jag har ett lugn i mig jag inte haft tidigare, det har liksom lättat och jag känner mig till freds med mig själv på ett annat sätt än innan, starkare i mig själv.
Jag har svårt att lämna ut mig mer just nu egentligen, så det här får bli allt för den här gången! Livet går vidare och jag är tillfreds och mår bra över det!
Jag vet att ni är många som undrar om jag har "kommit ut ur garderoben" förresten, jag har hört att man frågat omvägar. Jag har absolut ingenting emot att ni tror det, för Carro är en av mina största tryggheter i den vardag jag har just nu. Jag älskar henne så otroligt mycket, hon är världens bästa sambo och vem hade trott att vi skulle klara det här så himla bra? I en tuff period har vi varandra. Jag kommer låta er tro och säga vad ni vill utan att svara på frågan, för undrar man kan man fråga mig och räkna med att man får ett ärligt svar. Dessutom så är det inte helt omöjligt att bo tillsammans utan att för den skull ha ett förhållande, eller hur?
Sånt man inte talar om
Ångest, det är fruktansvärt, jag hatar det. Jag vill helst bara gömma mig någonstans, slå av telefonen och bara glömma bort allt, jag vill få slippa känna, tänka och klandra mig själv hela tiden.
Tänk om det vore enklare att acceptera, att bara känna att det är okej att det är fruktansvärt en period, att det som inte syns utanpå finns med hela tiden ändå. Det ska vara okej, men det är inte det.
Tröttheten gör sig mer påtaglig, irritation över småsaker uppstår ofta, bokstäver i meningar byts ut och bildar nya och helt ologiska ord, vad sägs om vit och sprin-expert eller att slå hem och gå in ett paketet? Eller att ord försvinner i huvudet, att jag inte minns vad jag gjorde igår eller saker jag sagt. En daglig rutin kan helt plötsligt bli en svår uppgift eftersom jag helt sonika inte minns hur man gör, att koka kaffe är ett sådant exempel.
Vi talar sällan högt om det här, det är fult att prata om det som inte syns. Vi har intalat oss att det är inte okej för oss själva att känna så här.
För mig har aldrig själva kännandet varit ett problem, det är hanteringen utav det, vilken jag trodde jag hade under full kontroll, men icke, jag är tvungen att ta den långa vägen, den som inte löser problem direkt men som förmodligen löser det långsiktigt, jag måste således låta tiden lösa det här. Tiden och acceptansen av något jag inte riktigt kan förstå mig på men ändå måste finna mig i.
Det är hårt att skriva när jag mår dåligt, det är bättre att ta det efter när allt har lagt sig och jag kan känna mig starkare. Nu är jag sårbar och känslig och jag har egentligen inte mod till att dela med mig av det här, men gör jag det inte så visar jag ju varken mig själv eller andra att det faktiskt är okej, att det kanske inte är fullt normalt men ändå väldigt vanligt att känna så här. Bara för att det är svårt att kontrollera känslor och tankar så behöver det absolut inte betyda att vi ska trycka undan dem och sätta dem i hörn, av någon anledning så finns de och det måste få vara okej, även om det inte känns så.
Hur gick det här till? Varför jag, varför nu, varför?
...Jag är helt överväldigad över alla era varma ord och tankar, mycket av det ni skriver och säger får mig att känna så otroligt mycket samtidigt som det är tufft.
Den som säger att världen är hård och kall har bara inte vågat öppna sig själv och dela med sig av sina egna tankar och kärlek. Jag har märkt att om man gör det får man otroligt mycket tillbaka, människor är i mångt och mycket fantastiska att ha runt om sig!
Jag älskar att ni bombar med tankar, kärlek och dessutom vågar berätta om er själva, det är starkt!
Jag orkade inte längre
Jag går inte till jobbet imorgon. Den tanken äter upp mig ifrån och det är väl tur att det finns lite att äta av så jag hinner stoppa det innan det är för sent.
Skämt åsido, jag har ångest. Sån fruktansvärd ångest över hela situionen, över att vara tvungen att bli sjukskriven för att bli någorlunda normal och glad igen. Det känns som en förlust mot mig själv, ett svek mot Konsum och som att jag är svag och otillräcklig. En börda.
Hanna, glada, positiva Hanna som alltid har något tänkvärt och glatt att säga om precis allt, hon som ser det som är bra med allt som är dåligt även om det är något väldigt litet, den Hanna försvann i fredags och jag har inte sett till henne nu på några dagar. Jag antar att det är okej, det är okej att känna att allt är dåligt och det finns ingen energi, det är okej att gråta, det är okej att delar av minnet är borta, det är okej att tappa ord och det är okej att det känns som om hela min verklighet är upp-och-ner, ännu mer okej är det att tycka så fruktansvärt illa om att känna så.
Tre veckor, det är en evighet för någon som älskar det hon gör och finner ro i att jobba, men det är tre veckor jag ska förvalta väl, jag ska ta vara på mig själv och jag ska göra det jag mår bra av, det som får mig lugn och det som är bra för mig själv, jag ska se till att snart vara på benen igen, att inte bli irriterad över oljud eller att gråta för att livet känns jobbigt och orättvist.
Samtidigt som jag försöker intala mig själv att det är okej att det känns jobbigt så säger min moral till mig att det är faktiskt inte okej att känna så. Det finns de som mår mycket sämre och det här är ingenting om man ser till vad för elände som faktiskt finns i världen, så jag ska inte gnälla, det har jag faktiskt ingen rätt till. Känna är en sak, att gnälla en annan.
Jag ska vara stark, ska inte ge upp, ska försöka se allt positivt igen, ta tillvara på dom som bryr sig om mig och lära mig att respektera mig själv lite mer bara. Det går säkert bra, det måste det göra.
Älskade ni, era ord värmer, jag blir så ofattbart glad för era kommentarer! Jag är tacksam för att ni bryr er och skickar meddelanden och sånt, det värmer mitt hjärta otroligt mycket! Det finns mycket omtanke och kärlek och man kan faktiskt aldrig visa någon för mycket att man värdesätter och tycker om denne. Så fortsätt bomba med omtanke, jag älskar det!
Jag kommer dock inte boka upp mig på någonting framöver, dagen får bestämma vad jag har möjlighet till att göra, men att veta att ni finns betyder mer än allt för mig även om jag behöver hålla mig undan för att få vila en stund.
Ni är fantastiska, det är såna som ni som gör att man aldrig vill ge upp även om man ibland måste det för att ta sig vidare.
Förlåt för i helgen!
Helgen man längtat efter hela året är nu över! Även om jag många gånger under helgen önskade att jag låg hemma i sängen med täcket över huvudet i hopp om att samla mig är jag tacksam och glad att jag åkte. Jag vet att det hade inte gjort mig bättre att vara hemma och ligga och fundera, så jag valde att åka!
Även om jag ofta brukar vila en stund på dagarna i vanliga fall så är det inget krav för att få dagen att fungera för mig utan något jag tycker är skönt, att bara få stänga av en liten stund och koppla bort allt. Men i helgen har jag varit jordens största egoist och det vill jag be om ursäkt lite för, men valet för mig var att stanna hemma och jag vet inte om det hade gjort någonting bättre egentligen!
Jag har sovit bort några timmar varje dag, missat se Anna ställa ut, missat stora finalen, missat umgås med mina vänner jag träffar allt för sällan, gått ifrån för att vara ensam och även blivit tvungen att stanna bilen (körväg enbart 2 timmar) för att få sova.
Det här är varken något jag gnäller eller tycker synd om mig själv för, utan ett sätt att förklara varför jag reagerar så här just nu, så alla gånger jag känts avståndstagande eller osocial har absolut inte varit något personligt utan helt enkelt att jag just nu går igenom en del motgångar som gör att jag sover sämre på nätterna och mår allmänt lite sämre på dagarna.
Jag ger dock inte upp, jag kommer på något sätt att fixa det här, det kommer inte bli något problem så det är absolut inte synd om mig! Jag lever, jag har det jag behöver i livet och jag har alla förutsättningar för att lyckas med det jag vill!
När man är värdelös!
Snart december, snart nytt år, snart äldre, klokare, vackrare och kanske lite smartare.
Det blir få inlägg numera, jag har inte så mycket tid till att fundera över vad som är viktigt här i livet eller vad som är rätt eller fel, jag liksom lever istället för att fundera och spekulera! Skönt kan ni säkert tycka, men några okloka ord kan jag säkerligen ändå få dela med mig av med tanke på att det var ett tag sen sist jag delade några tankar.
Ibland tänker jag på att jag för längesen delade ett inlägg där jag ville bli mjukare i mitt sätt att vara gentemot andra, jag ville vara en snällare medmänniska och jag ville visa andra människor mer respekt och inte bara köra över hur andra hur som helst, med andra ord kan man säga att jag ville backa lite i min egen vilja och låta andra ta mer plats utan att jag på något sätt skulle känna att jag trampade på mig själv! Jag ville våga visa mig skörare och jag ville våga visa kärlek mycket mer!
Idag är jag så fruktansvärt stolt över mig själv i det läget! Genom att ge andra människor mer utrymme så har jag även lärt mig att älska mig själv mer än tidigare, jag har lärt mig att låta andra komma mig närmare inpå livet och jag har insett att ingen människa som trycker ner någon annan kan må särskilt bra, även om dom faktiskt själv tror det.
Vi måste förstå ännu bättre att vi inte står i högre värde än våra medmänniskor, jag är helt övertygad om att det lägger en stor grund för hur vi mår och lever. Det är så otroligt farligt att anse sig själv ha ett större värde än någon annan, och då menar jag faktiskt vem som helst, man som kvinna, svensk som italiensk, barn som vuxen, brottsling som laglig!
Det jag egentligen säger är att vi aldrig kan bedöma någons värde och kan således varken se ner eller upp på någon annan människa. Gör vi det så vill jag mena att det enbart betyder att vi inte vet att människor är ovärdeliga och vi förstår inte själva att vi inte är ett dugg beroende av att någon är bättre eller sämre än oss själva. Behöver man någonsin hävda hur viktig man är eller hur viktigt det man gör är så innebär det med största sannolikhet att man är osäker på att andra förstår det och det är där skon klämmer! För vad finns det att förstå om vi alla är lika mycket värda?
Jag säger inte att jag har rätt i det jag skriver eller tänker utan det är bara sena kvällstankar om hur jag själv upplever och ser på människor som gör allt för att använda andra människor till att klättra på istället för att maximera sig själva med sina egna egenskaper.
Med de orden skrivna så menar jag inte att man inte äger rätt att tycka och tänka om andras beteende eller tankesätt, utan det här är på ett djupare plan där jag tänker på hur vi respekterar och ser på varandra som individer.
Att förlora någon
Min absolut största rädsla i livet är att människor jag älskar ska lämna mig, när jag skriver det så menar jag inte att de fysiskt kommer lämna mig utan att jag blir tagen för givet, att man inte längre värdesätter mig, sviker mig eller att man helt enkelt blivit trött på mig.
Anledningen till den rädslan är att alla människor som jag är rädd att förlora fyller en otroligt viktig roll i mitt liv, det är människor jag inte kan känna mig hel utan och det är människor som får mig att inse hur värdefulla både dom och jag är för vår relation.
Jag älskar att utveckla relationer till starkare och finare och eftersom jag tror att det finns gott i alla människor så har jag lätt att släppa andra människor nära, men varje gång jag gör det så finns också risken att jag blir beroende av min relation till dessa personer och därav kommer rädslan att en dag vara utan den.
Det finns ändå ett fåtal personer som jag verkligen aldrig någonsin vill vara utan, personer som finns runt om mig hela tiden, som får mig att förstå mitt eget värde, personer jag skulle göra precis vad som helst för, det är världens finaste relationer jag har och jag är så otroligt tacksam!
Kör hårt bara
Jag är stark nog att klara att lita på mig själv, att veta att jag klarar precis vad jag vill oavsett motgångar eftersom jag är väl medveten om att motgångar föder framgångar och att den som är stark nog att kämpa alltid klarar sig till slutet.
Jag är dock trött, jag är sliten, jag är medtagen av hela situationen och världen snurrar runt mig medan jag står i mitten av stormen och håller andan, jag hör allt oftare människor säga runt om mig att jag ser trött och sliten ut. Det gör ont att veta att kaoset syns utanpå men samtidigt är jag väl medveten om det jag känner alltid visar sig på utsidan och är det inte riktigt bra kan jag heller inte utstråla glädje.
Men det är trots allt ändå bra, jag är så jäkla nöjd med allt, jag är stark och jag har precis alla jag behöver runt om mig för att ha alla förutsättningar i världen att klara det här.
Av allt så tänker jag att jag ska aldrig ge upp, aldrig någonsin, det är inget val för mig och kan därför aldrig diskuteras eller föreslås.
Tillsammans klarar vi allt. Precis allt! Tack för att ni finns!❤️
Vår svaghet är vår styrka
Jag vill hävda att motgångar föder framgångar, det är visserligen tufft, jobbigt och krävande men det finns alltid någon vinst med en motgång och den största vinsten är erfarenheten och styrkan som motgången lämnar efter sig.
Alla människor går igenom kriser i livet eller tider som verkligen sätter vardagen på prövning, för vissa kan det vara att någon går bort, för andra kan det vara obalans i vardagen och för vissa kan det bero på insikter om sig själv. Vad det än är eller hur stor krisen än må vara så vill den troligtvis alltid lämna något spår efter sig som etsar sig fast minnet på oss, både för att lära oss men också för att vi ska förstå hur vi klarade oss och kanske till och med varför vi hamnade där från första början.
Människor som är i någon form av kris behöver oftast hjälp och stöd, alla har inte själv möjlighet att be om det och det är där det är viktigt att vi som finns runt om stöttar och hjälper med det vi kan utan att bli tillfrågade om det. Alla kan göra bågot och även den minsta gesten är stor nog att göra nytta. En välgärning kan aldrig skada och den kommer alltid att bli ihågkommen med värme och kärlek även om det kanske kan vara svårt att få uppskattning från någon som har det svårt just för stunden.
När vi står där i träsket med gyttja upp till knäna och allt vi ser framför oss är ett tjockt dimmoln förstår vi inte hur starka vi faktiskt är, det är först efter, när hela resan är över som vi kan se tillbaka och inse att när vi väl stod där mitt upp i det vi trodde var omöjligt var vi som starkast, vi kände oss svaga och hopplösa men jag vill tro att på riktigt så är våra svagaste stunder också våra starkaste, för hur det än är så klarar vi alltid av det som är jobbigt, just för att vi måste, vi har inget val och kan således inte ge upp, vår svaghet blir vår styrka.
Människan är klok och stark nog att klara sig igenom svåra tider ensam, men det finns alltid något man kan göra för någon som har det svårt och det finns alltid något som gör det lite lättare att klara av vardagen.
Jag är enormt tacksam över mina fina vänner som stöttar mig och finns där när det är tuffare, det är ni som får mig att inse hur starka vi är tillsammans och hur mycket jag älskar er. Alla har inte samma möjlighet att finnas där på samma sätt som den andra men det har ett lika stort värde ändå. Någon ringer varje dag för att kolla läget och prata, någon har bakat, en annan bor långt borta och skriver kontinuerligt meddelanden och frågar hur det är och visar omtanke, någon annan rastar hundarna så jag får sova en stund extra och en annan skickar låtar eller texter som för ett sätt att säga att "jag tänker på dig" och vissa drar med mig ut på saker och någon annan erbjuder mig att komma dit för att få komma bort ett tag. Mitt i all kaos finns där alltså människor som av fri vilja finns för att hjälpa och stötta, det är ni som gör att det går fortare att ta sig igenom det svåra och det är ni som får mig att aldrig någonsin ge upp! Ni är alla fantastiska och allt ni gör betyder mer än ni någonsin kan ana, det är oersättlig kärlek för mig och ingen kan någonsin förstå hur fint det känns att ha er vid min sida, jag är väldigt lyckligt lottad!
När vi sviker oss själva
Jag kan aldrig vara besviken på någon som inte valt att finnas här för mig, det handlar aldrig om det, den enda som kan göra mig besviken i en relation är jag själv, att inse att jag gjort av med tid på något som skulle visa sig inte vara värt något känns naturligtvis som en stor förlust men också som en insikt och lärdom.
Jag är naiv och blåögd, jag ämnar min tid till andra människor och det är lätt för mig att tycka om och bry mig om andra, men det betyder inte alltid att det är rätt för mig att göra det. Precis som jag sagt rymmer mitt hjärta otroligt mycket kärlek, respekt och tillit, men någonstans finns där också ett stopp, det är långt dit och det gör fruktansvärt ont att inse, men det finns människor som tycker om ens handlingar mer än personlighet och då blir man värdelös och bortglömd när man inte längre kan ge mer av sig själv och sin tid, för att man helt enkelt kört slut på sig och behöver någon veckas vila. Det är då man blir ledsen och besviken på sig själv, mest för att man inser hur mycket man kämpade för något som inte var värt lika mycket som man trodde och självkänslan blir lite rubbad.
Vi lär oss så länge vi lever och även om det är tungt att inse hur hårt det kan vara ibland är det ändå en lärdom och det gör oss en aning visare.
Vissa människor kanske kommer in i vårt liv för att vi ska lära oss något av det, andra kommer in för att stanna och några kanske bara för en kort stund, ibland är det kanske bäst så.
