Tänk om det vore enklare att acceptera, att bara känna att det är okej att det är fruktansvärt en period, att det som inte syns utanpå finns med hela tiden ändå. Det ska vara okej, men det är inte det. 

Tröttheten gör sig mer påtaglig, irritation över småsaker uppstår ofta, bokstäver i meningar byts ut och bildar nya och helt ologiska ord, vad sägs om vit och sprin-expert eller att slå hem och gå in ett paketet? Eller att ord försvinner i huvudet, att jag inte minns vad jag gjorde igår eller saker jag sagt. En daglig rutin kan helt plötsligt bli en svår uppgift eftersom jag helt sonika inte minns hur man gör, att koka kaffe är ett sådant exempel. 

Vi talar sällan högt om det här, det är fult att prata om det som inte syns. Vi har intalat oss att det är inte okej för oss själva att känna så här. 

För mig har aldrig själva kännandet varit ett problem, det är hanteringen utav det, vilken jag trodde jag hade under full kontroll, men icke, jag är tvungen att ta den långa vägen, den som inte löser problem direkt men som förmodligen löser det långsiktigt, jag måste således låta tiden lösa det här. Tiden och acceptansen av något jag inte riktigt kan förstå mig på men ändå måste finna mig i. 

Det är hårt att skriva när jag mår dåligt, det är bättre att ta det efter när allt har lagt sig och jag kan känna mig starkare. Nu är jag sårbar och känslig och jag har egentligen inte mod till att dela med mig av det här, men gör jag det inte så visar jag ju varken mig själv eller andra att det faktiskt är okej, att det kanske inte är fullt normalt men ändå väldigt vanligt att känna så här. Bara för att det är svårt att kontrollera känslor och tankar så behöver det absolut inte betyda att vi ska trycka undan dem och sätta dem i hörn, av någon anledning så finns de och det måste få vara okej, även om det inte känns så. 

Hur gick det här till? Varför jag, varför nu, varför?

...Jag är helt överväldigad över alla era varma ord och tankar, mycket av det ni skriver och säger får mig att känna så otroligt mycket samtidigt som det är tufft. 

Den som säger att världen är hård och kall har bara inte vågat öppna sig själv och dela med sig av sina egna tankar och kärlek. Jag har märkt att om man gör det får man otroligt mycket tillbaka, människor är i mångt och mycket fantastiska att ha runt om sig! 

Jag älskar att ni bombar med tankar, kärlek och dessutom vågar berätta om er själva, det är starkt!