När vi sviker oss själva

Jag kan aldrig vara besviken på någon som inte valt att finnas här för mig, det handlar aldrig om det, den enda som kan göra mig besviken i en relation är jag själv, att inse att jag gjort av med tid på något som skulle visa sig inte vara värt något känns naturligtvis som en stor förlust men också som en insikt och lärdom.

Jag är naiv och blåögd, jag ämnar min tid till andra människor och det är lätt för mig att tycka om och bry mig om andra, men det betyder inte alltid att det är rätt för mig att göra det. Precis som jag sagt rymmer mitt hjärta otroligt mycket kärlek, respekt och tillit, men någonstans finns där också ett stopp, det är långt dit och det gör fruktansvärt ont att inse, men det finns människor som tycker om ens handlingar mer än personlighet och då blir man värdelös och bortglömd när man inte längre kan ge mer av sig själv och sin tid, för att man helt enkelt kört slut på sig och behöver någon veckas vila. Det är då man blir ledsen och besviken på sig själv, mest för att man inser hur mycket man kämpade för något som inte var värt lika mycket som man trodde och självkänslan blir lite rubbad.

Vi lär oss så länge vi lever och även om det är tungt att inse hur hårt det kan vara ibland är det ändå en lärdom och det gör oss en aning visare.

Vissa människor kanske kommer in i vårt liv för att vi ska lära oss något av det, andra kommer in för att stanna och några kanske bara för en kort stund, ibland är det kanske bäst så.

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0