..härdar.. Är det inte så dom säger, dom som vet det mesta om allt och egentligen ingenting? Men är det verkligen så? Jag fick en annan uppfattning om detta när jag såg en dokumentär om mobbning igår, "Bully" heter den för den som är intresserad att kika på något mycket sevärt. 

 

Jag har inga egna barn och kan för allt i världen inte föreställa mig känslan av att ha ett barn som blir mobbat på vägen till skolan och även under skoltiden. Jag kan heller inte föreställa mig hur det skulle kännas att vara mamma till ett barn som mobbar, båda alternativen skulle göra så frukansvärt ont att genomgå. 

 

Skulle jag vara den som förnekar att mitt barn är elak mot andra? Skulle jag vara den som säger till mitt utsatta barn att "tuffa på sig!"? -Aldrig! Där har jag slagit mitt löfte i den frågan. Aldrig någonsin! Jag tror att man måste se saker för dom på riktigt är och inse när det börjar brista i barnens förhållande till varandra, man måste slå slag i saken och ta tag i problemen, innan det är försent. Att sticka sitt huvud i sanden och inte våga är nog bland det dummaste och fegaste man kan göra tycker jag!

 

Jag är helt övertygad om att i de här fallen blir man faktiskt inte starkare, utan snarare trasig. Jag kan inte känna hur det skulle kännas, men jag kan förstå vad det kan göra med en person att bli utsatt för mobbning hela skoltiden.

 

Så illa som det var i den amerikanska dokumentären har jag aldrig hört eller upplevt att det varit på någon skola, jag är ju blåögd så vill ju helst inte tro att det är sant, men säkerligen existerar det även här i Sverige också, på våra svenska skolor. Det är inte okej. Inte någonstans.