Jag kan inte beskriva med ord hur nervös och orolig jag är just nu. Anledningen till att det varit så tyst här i mina delade tankar är att det har vart en otroligt påfrestande tid jag gått igenom. Jag tar nämligen medicin för min panikångest och har för några veckor sedan fått byta ut den jag hade mot en ny (tidigare gav inte önskad effekt). Jag har gjort några byten på medicin sen jag för över ett år sedan gick in i väggen, men aldrig tidigare har jag upplevt såna starka biverkningar och dåligt mående under den första tiden som jag gjorde med den nya medicinen (det är vanligt att det blir så med den här sortens medicin), det var som att vara tillbaka på ruta ett och backa ytterligare några steg rätt ner i ingenstans. Lyckligtvis gav jag inte upp, utan jag kämpade mig igenom den tuffaste tiden och snart skulle det vända! 

 

Jag blev bättre, jättemycket bättre, men fortfarande inte tillräckligt bra, utan skulle bli tvungen att öka till dubbla dosen och det är där jag står idag. Jag har skjutit på dosökningen i två veckor nu för att jag är så fruktansvärt rädd att må sådär riktigt dåligt igen. Jag vet att om två veckor kommer allt vara mycket bättre, enklare och klarare, men ändå finns rädslan för att den (eventuella) jobbiga tiden kommer bli för mycket för mig. 

 

Idag lovade jag mig själv att bita i det sura äpplet och våga lita på mitt tålamod, jag har alltså ikväll ökat dosen och hoppas nu innerligt att jag vaknar med ett gott humör, glädje och lite sol imorgon på min lediga dag. Jag behöver verkligen det!