Att klättra upp från botten

Livet är faktiskt ganska lätt numera, jag kan njuta av det till 100%. För bara någon vecka sedan hade jag ljugit om jag sa just så, för det är verkligen inte lätt att leva med panikångest. Men att kämpa, att klättra, att slita, att gråta, att skrika, att stänga in sig, att ha svårt att andas, att ha hjärtat i halsgropen, att sova och att sen övervinna rädslan av ångest gör en människa så mycket starkare. Något som jag visste när jag stod där på ruta ett var att jag skulle klara av det, och det som så mycket starkare än innan, visst har jag blivit tvungen att påminna mig själv om det mellan varven, men det har alltid funnits där och jag har alltid vetat att det kommer ljusare tider. 
 
På kvällarna har jag legat vaken och stirrat in i blommorna på väggen, vetandes om att jag inatt kommer vakna flera gånger av ångest, irritation och panik, jag kommer försöka tvinga mig själv till att somna om för att orka kliva upp på morgonen dagen efter. Varje morgon vaknade dessutom jag före klockan, satte mig upp i sängen och bara stirrade, utan att tänka klart och helt utan kontakt med mina känslor, jag visste att det gick inte att somna om, även om jag tillät mig själv var det ingenting jag skulle klara av, det var som en ilande känsla i mig som vägrade försvinna och ett ständigt tryck över bröstet höll mig på helspänn.
 
Något som varit viktigt för mig är att tala om det, att alltid svara ärligt och öppet på andras funderingar om hur jag har mått och hur jag tänkt, det har också varit viktigt att jag alltid "tvingat" mig till jobbet fast att varje steg känns som ett rent helvete, som om något hemskt ska hända om jag går dit. Jag har haft världens bästa kollegor som funnits där, förstått, stöttat och respekterat mig, bara det att jag kunnat gått till jobbet en sån där riktigt jäkla dålig morgon och inte behöva säga ett ord, alla bara ser och förstår, den känslan är helt oslagbar och den finns förmodligen inte att upplevas på så många andra arbetsplatser är jag rädd. Jag har verkligen haft det riktigt bra på jobbet under den här tiden, mina kollegor har varit underbara, på alla tänkbara sätt och vis!
 
Att be om hjälp och att faktiskt få den har vart min största hjälp i hela den här delen av mitt liv, det har varit ett sätt för mig att inse att jag är inte kapabel att fixa allt själv, jag har inte makten att rå mä så mycket som jag vill, men med andras hjälp och min egen tillit på andra så har jag lyckats att slappna av och fixat att leva med tanken "att allt ordnar sig!" och det har det faktiskt gjort också! 
 
Idag mår jag som sagt bra, jag känner mig lugn och har för det mesta kontroll över mitt liv och mina känslor, jag förstår när det är dags att stanna upp, tänka efter och ta några djupa andetag, jag förstår att jag måste göra val i livet som inte alltid är så roliga, men som är nödvändiga och bättre för mig själv. Jag kan sätta mina egna gränser för vad jag tycker är okej och för vad som inte är det och jag kan släppa människor som inte gör annat än att såra och stjäla min energi. 
 
Jag är så glad att kunna få skriva så här, äntligen! 
 
 
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Kommentarer
Postat av: Morsan

<3 <3 <3

2013-10-23 @ 11:19:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0