Smärta..

Kaffe och glass har hållt mig sällskap i kväll. Ska jag vara ärlig så tycker jag lite synd om mig själv, jag har nämligen jordens träningsvärk efter att ha sprungit en halvtimme igår. Jag har inte sprungit på hela vintern, inte ens på löpband. Däremot har jag cyklat på spinningscykel gymmet, men där har jag ju inte varit de senaste (8?!) veckorna. Jag har vart på gymmet enstaka gånger under dessa veckor, men det har varje gång slutat med att jag stått på maskinen  och undrat varför? Jag vill ju inte, jag har ingen energi och framför allt är jag rädd att hjärtat ska sluta slå. Allt bara tar emot. Det är då irritationen och huvudvärken kommer. Jag vill ju, innerst inne vill jag så jä*la mycket, men när jag väl står där på cross trainern eller på spinningscykeln så kan jag börja grina vilken sekund som helst. Något säger ifrån, men samtidigt så vill jag ju så gärna. 
 
Sist jag var där var det en otroligt jobbig upplevelse. Jag hatar att behöva ge upp, jag hatar att förlora. Det är precis det jag gjort när jag efter 15 min går å sätter mig på stolarna och väntar på Jörgen. Efter den gången har jag sagt nej till att följa med till gymmet. Jag tänker inte förolämpa mig själv igen, jag tänker inte låta mig förlora. Istället har jag börjat gå ut och gå. Jag njuter av kylan och den friska luften, den får mig att känna mig levande, det känns till och med bra att få frysa. Det är för mig ett bevis på att jag är fysiskt frisk och det känns på ett sätt naturligt. 
 
Jag har under mina promenader känt att jag velat springa, men har haft hundarna med (det är ett problem eftersom de gärna vill stanna och kissa eller lukta, vilket blir ett störigt moment för mig), samt att jag haft fel skor på mig. Så, tillbaka till början av blogginlägget; igår kväll snörade jag på mig skorna och tog mig ut själv. Bara jag, runkeeper och musik i öronen. Jag blev helt paff att jag faktiskt orkade i en halvtimme, jag orkade mer, men kände att jag skulle sluta på topp och fakiskt få gå med vinst ur det här. Att få sluta bara för att jag kan, inte för att jag måste. Det var så otroligt skönt och gav så mycket. Jag gick sedan in och tog ut hundarna på en lite längre promenad. 
 
Jag får lida för min löprunda idag, mina lår vill inte ens hjälpa mig gå upp och ner för trapporna. Det gör så frukansvärt ont och ju längre in på kvällen det går, ju mer smärta får jag stå ut med. Men.. Jag har alltid gillat träningsvärk, för mig är det ett tecken på att jag vart lite duktig! :) Så antingen kan jag välja att se det som att espresso med skummad mjölk och góglass är belöning, eller en tröst!? -Jag väljer nog det första, jag är värd det bästa! 
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Kommentarer
Postat av: Jenny

Avundsjuk jag blir vill också ha träningsvärk :)

2013-04-03 @ 22:22:39
Postat av: Morsan

Så härligt sunt!!! <3

2013-04-04 @ 18:11:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0