Lagom i slutet av de köriga månaderna börjar jag känna att nu har jag tappat fotfästet en aning. Det som så tidigt var så noga blir lätt bortglömt, det som annars är en solklar grej blir lätt helt oförstålig och det som jag nyligen rört vid blir lätt borttappat. 

 

Mina lediga dagar som kommer nu framöver ska förbli mina, jag måste tänkte på mig själv och mitt liv hemma nu. Jag har just fått känna på hur det är att vilja ha dubbelt så långa dagar eller eventuellt vara på två ställen samtidigt. Eftersom båda delarna är omöjliga så väljer jag det viktigaste, mig själv.

 

Nu är det sova, imorgon är det jobba som gäller. På söndag är jag ledig.